Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘justeras’

Efter jobbet var jag ju och hämtade min fina tavla. Men jag hade inte bestämt var den skulle hängas. Fästmön var i Himlen och kunde inte agera utprovare, så jag fick testa efter bästa förmåga själv – och med befintliga krokar.

Först här. Men nej, de här två passar inte alls ihop!


Det enda jag visste
var att tavlan inte ska hänga i sovrummet eller köket. Helst hade jag velat ha den i vardagsrummet, men där passar den inte in i de två stilar jag har.

Kanske till höger om valvet in till arbetsrummet, i gästrummet?


Först provhängde jag i hallen.
Sen i gästrummet. Men nej, det kändes inte rätt. I gästrummet skulle ju den fina tavlan inte synas så mycket heller.

Över datorn?


Kanske skulle den hänga
över datorn och inspirera mig till hjärtliga blogginlägg? Nej, inte bra ställe! Hjärtlig är jag ju inte så ofta i bloggen…

Provade i hallen igen.


Jag provade i hallen igen.
Tog bort morfars olja och lät de två asiatiska maskerna hänga kvar. Men det såg inte bra ut.

Här då? Nu började det likna nåt.


Men ovanför farmors och farfars
ena karmstol i hallen, vid golvlampan och spegeln? Ja, nu började det likna nåt. Fast den satt ju alldeles för lågt…

Efter en del utdragande av krokar och inbankande av nya fick jag till det. Det ska justeras senare igen, men jag måste tapetsera om. Idag sitter alldeles för mycket skit många saker på väggarna – och det gör det för att de döljer gamla spik- och skruvhål. Tills vidare fick de här två flytta ihop:

Två tavlor från morfar, en olja och en akvarell.


Och så upp
med min nya tavla här! Vilket myshörn!

Hängd! Nöjd!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag kan inte skriva om jobbet mer. Och skälet är att det snart inte finns att skriva om. Inte för mig.

Förmiddagen har gått i slow motion. Jag har försökt åstadkomma nåt vettigt, men det har mest blivit lite mejlande och lite jagande av konsult inför ett eventuellt kommande uppdrag åt denne.

Lunch bestämmer jag mig för att äta thailändsk . Det var 23 och en halv timma sen jag åt överhuvudtaget. Mitt lunchsällskap blir min bok. Jag äter och jag läser och jag ser genom tårar hur den ena föräldern försöker skapa nya jultraditioner åt två små flickor som vill hålla fast vid nåt som inte längre finns. Så är det i verkligheten också, kan jag meddela från min livsresa genom förhållanden där inte bara en förälder blir lämnad utan också barnen.


Thailändskt till lunch. 

                                                                                                                                                                     När jag läser om hur grannar som huvudpersonen trodde var vänner har fest utan att bjuda, hugger det i magen av igenkännande. Att stå utanför och höra festen som pågår där inne. Festen hos dem man trodde var ens vänner. Hur många är vi inte som har hört det ljudet på avstånd?

Jag går tillbaka i det småprickiga novemberregnet och ser inte skogen för alla träden riktigt skarpt. Det är som om jag inte minns vem jag är eller vart jag är på väg.


Jag ser inte skogen för alla träden riktigt skarpt. 

                                                                                                                                                            Till och med min tejpade mobilkamera gråter. Gråter så att färgerna måste justeras alltför överdrivet i Photoshop. Jag är vilse igen.


Färgerna och jag är vilse igen. 

Read Full Post »