Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘journalistik’

Ett inlägg om topparna och dalarna under de senaste sju dagarna.


Nej då!
Jag har inte städat bort veckans toppar (dam) eller dalar (damm). Här kommer de:

Dam 


Damm


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att känna sig som en gäst hela tiden. Och om att skriva så man berör.


Även arbetslösa tar sovmorgon ibland.
I morse sov jag ända till halv nio. Som vanligt när jag gick och la mig igår kväll närde jag en förhoppning om att inte vakna idag. Som vanligt blev jag besviken. Jag vaknade och verkligheten är ingen dröm utan just… verklighet.

Idag är det min pappas födelsedag, men jag har ingen pappa här att fira. Han skulle ha blivit 86 år. Jag kan inte tänka mig honom som en sån gammal gubbe! Min pappa är evigt ung i mitt minne. Jag saknar honom varje dag. Det går inte över.

Pappa o jag

Tjock-Tofflan och hennes pappa.


Det är en strålande solig och kall dag.
Termometern visar nån minusgrad. Det är lite vitt på marken och lite vitt på taken. En promenaddag borde det vara. Men jag skippar det idag också. Har ingen lust. Vill inte visa mig utanför dörren, helst. Tanken är väl att jag ska åka ut till Himlen och gästa familjen.

Mysiga gästtofflor

Gästtofflor kan vara både mysiga och billiga.


För det mesta
känns det som om jag är en gäst i alla sammanhang. I verkligheten, alltså. Det är som om jag är här på besök. Jag blir förbannad på mig själv för att jag inte är en trevligare gäst. En gäst som förvaltar sin tid i verkligheten på bästa sätt. Det är bekvämt att sitta här och vegetera och inte förvalta alls, ska jag erkänna. Men var lugn, jag får skit för det också. Jag får skit för det mesta jag är och gör. Fast jag vänjer mig aldrig.

Allvarliga är mina funderingar om att lägga ner skrivandet. Jag vet inte om jag skulle överleva det. Det berömda valet står mellan pest och kolera. Men jag är så trött på att onda ögon tolkar in saker jag inte skriver. Jag vill ju inte ens att dessa illvilliga blickar ska läsa mina texter. Varför är jag så intressant? Jag kan verkligen inte förstå det. Om du retar dig så, varför läser du det jag skriver, liksom?

Redan i första klass i lågstadiet frågade jag mig varför jag var så intressant i andras ögon. Jag fick höra att jag hade en tuff yttre stil som retade många. Jag, som var världens mjukis och som grinade när helst ingen såg! För hemma fick jag inte grina. Hemma fick vi aldrig visa några som helst högljudda känslor utan det skulle vara neutralt. Som barn har man två alternativ då: man exploderar eller man imploderar. Dessvärre följer detta med upp i vuxenåldern. Det påverkar mer än man tror. Var jag så tuff när jag var sju bast, då? Nej, inte alls. Jag var bara en pojkflicka som alltid var rädd och ledsen. Värsta belackarna var då, som nu, flickorna.

Igår eftermiddag, på bilverkstan, satt jag och läste pappersvarianten av lokalblaskan. Denna blaska, som nyligen utsågs till Årets dagstidning. Årets dagstidning – och årets lite andra saker inom journalistiken – är ett jippo som arrangeras av tidningen Medievärlden och Tidningsutgivarna. Det senare är en organisation som enligt egen utsago säger sig

arbeta för fria och konkurrenskraftiga medier för ett öppet och demokratiskt samhälle

Det lite lustiga i sammanhanget är att ägarna till vår lokalblaska äger en massa andra lokalblaskor. Ägarna köpte till och med den lilla lokala gratistidningen som kommer ut en gång i veckan. Därför reagerar jag på orden

[…] fria och konkurrenskraftiga medier […]

Hur fria är dessa lokalblaskor, egentligen? Hur fritt är det, till exempel när båda lokalblaskorna i Metropolen Byhålan, ägda av samma företag som lokalblaskan här, har exakt samma artiklar på sina webbplatser och i pappersversionerna? De två före detta konkurrenterna, ska tilläggas. Jag undrar om folk där nere i södern vet hur det ligger till.

Här i Uppsala tjafsar i alla fall en av lokalblaskans bloggare, Frida Norén, med en annan, vanlig bloggare, Karin Andersson. Jag har inte läst nån av dem tidigare. Bara noterat att Frida Norén har fotobyline och skriver i Citybilagan. Härom sommaren såg vi henne i en av stadens second hand-affärer. Hon hade kappa med pälskrage på sig i värmen, det är därför jag minns henne.

pälsväst

Typ en sån här pälskrage.


På lokalblaskans webbplats
får båda två däng i kommentarerna, men mest Karin Andersson. Om man tittar på respektive bloggares texter är det också  Karin Anderssons text som har fått mest respons/däng. På Frida Noréns bloggtext finns inte en kommentar. Det talar sitt tydliga språk om vem som berör och vem som inte gör det, tycker jag…

För det är just det här med att beröra andra med sin text… Jag fick höra igår att det är det jag gör och att det är därför de som avskyr mig inte kan sluta läsa. Och kanske är det så att läsaren som mejlade mig detta tänkbara scenario har alldeles jävla rätt..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Dags för veckans höjning (Tack!) respektive Sänkning (Hej då!). Det är inte svårare än så här:

Tack!

  • Alla snälla som gav mig så fina julklappar (ingen nämnd, ingen glömd!)
  • AKW (Modig måste vara ditt mellannamn!)
  • Anno 1790 (en suverän svensk, historisk polisserie, dock med otrohetsmotiv)
  • Älskade Annan (som jag bara saknar och saknar och saknar… och längtar efter!)
  • Mini-släktträffen på fredag (när två kusiner och tre sysslingar ska träffas)

 

 

Hej då!

 

 

Read Full Post »

Nej, rubriken på det här inlägget är INTE ironisk. Jag menar det jag skriver! Har ägnat en god stund åt att avnjuta ett rykande färskt nummer av UppsalaTidningen. Framför allt är det två skribenter vars texter jag vill lyfta fram:

Redan på sidan två läser jag med stor behållning Maria Thurés krönika! Snälla människa, så härligt vass och rolig du är! Och så på pricken du fäster uppmärksamheten på det heltokiga beteendet på BB (BB som för övrigt sorterar under Sjukstugan i Backen om jag inte är felinformerad…)! Maria Thurés krönika beskriver ett BB som gör att man blir smått mörkrädd… Att nån ens vågar skaffa barn och föda det på BB här är för mig en gåta… Det skulle inte förvåna mig det minsta om nativiteten sjunker här i länet.

Maria Thurés krönika är inte bara vass och roligt skriven, den lyfter fram ett fenomen som gör att man funderar vad BB står för. Maria Thruré föreslår själv i rubriken

Bedrövlig Behandling

Kan inte sägas bättre!

På nästa uppslag hittar jag så veckans scoop, får man väl kalla det. I vart fall är det ett lysande exempel på grävande journalistik och ett tuff och välskriven artikel som Fredrik Dahlström har satt sitt namn under. Artikeln handlar om kritik från de anställda mot ledningen av Nationellt Centrum för Kvinnofrid. Detta centrum, som har ett gott rykte i hela Sverige och som varit föregångare för arbetet med att hjälpa kvinnor som utsatts för våld, har visat sig vara en arbetsplats med en hård stämning och en auktoritär ledning.

Ska man tro på allt man läser i en tidning? Nej, självklart inte! Man får emellertid förutsätta att journalisten/skribenten har på fötterna när han/hon skriver. I det här fallet väljer jag att tro på det skrivna ordet. Detta på grund av en rapport som blev klar 2007 . En utomstående person, i detta fall en filosofie doktor och tillika leg psykoterapeut, utredde under sex månader

den psykosociala arbetsmodellen vid RiksKvinnoCentrum [ett tidigare namn på NCK] 

Hon gjorde djupintervjuer med anställda, intervjuer som ledde fram till att hon kunde presentera ett antal missförhållanden som behövde åtgärdas. Hon gav även förslag på såna åtgärder. Men rapporten presenterades aldrig för personalen, den diariefördes aldrig och utredaren ansåg sig även hotad av föreståndaren – om rapporten visades eller lämnades ut skulle utredaren

[…] få svårt att få nya jobb […]

Ledningen är förstås oförstående och på en stor bild i tidningen visa två mörkklädda damer upp allvarliga miner och hävdar att deras organisation minsann är tydlig. Inte förekommer det utskällningar, avfärdanden, förbud, rädsla bland personalen, hot och liknande…

Rapporten som aldrig diariefördes då? (Märk väl, att en del av verksamheten sorterar under… Sjukstugan i Backen…) Nja, den var ett internt arbetsmaterial och nu är det en annan person som utvärderar verksamheten och ska publicera en rapport. Undras om den diarieförs när den är klar…

Hoten då? Nej, såna existerar inte, enligt föreståndaren:

[…] Jag skulle aldrig… I min värld existerar inte något sådant. […] Det är inte mitt arbetssätt. […]

Jag lämnar innehållet här och jag lämnar det upp till dig att läsa och göra din egen bedömning. Men min rekommendation är ATT du läser.

Och så vill jag gratulera UppsalaTidningen till två lysande skribenter!

Read Full Post »

Tysk pingpong och jounalistik var aviserade teman för förra veckans Babel, som jag först idag kom ikapp med att se på DVD:n. I själva verket handlade programmet om litteratur och journalistik. Nåja…

Först i rutan tramsade Bob Hansson. Den här gången försökte han få makthavare av olika slag och barn att skriva kärleksdikter.

Första gäst i studion var författaren PO Enquist, som fick gissa varför han var ditbjuden. (Vad är det för inledande fråga att ställa till en inbjuden gäst, Daniel Sjölin???) PO Enquist klarade sig bra i gissningsleken och hänvisade till ett par böcker av dokumentär karaktär han skrivit, Legionärerna och Katedralen i München. Dessutom sa han flera kloka ord om Günter Wallraff, nästa herre på programmet.

Günter Wallraff har blivit en förebild bland många journalister. Hans namn har till och med gett ett verb, ”att wallraffa”, att ta reda på sanningen genom att maskera sig och låtsas vara nån annan. Ungefär. Wallraff är numera pensionär, men trots det aktuell med en ny bok.

Till studion dök nästa gäst upp, en kvinna, faktiskt. Journalisten och författaren Lena Sundström, som nyligen kommit ut med boken Världens lyckligaste folk. Boken, som handlar om danskarna, har dessutom blivit belönad med Föreningen Grävande journalisters pris Guldspaden. Lena Sundström var emellertid något mera skeptisk till wallraffande än PO Enquist.


En bok om danskarna.

                                                                                                                                                          Så blev det äntligen dags för Herr Wallraff själv. Tyvärr kunde han inte vara med i studion, men Daniel Sjölin intervjuade honom efter en pingsmatch (!). Günter Wallraff brukar spela pingis med en annan litterär spektakulär, nämligen Salman Rushdie. Och HÄR imponerade Daniel Sjölin stort – i pingis, i tyska och i intervjun! Mer sånt! Hela intervjun finns att se på Babels hemsida.

När förläggaren Svante Weyler anlände till studion diskuterade han tillsammans med PO  Enquist och Lena Sundström kring reportageboken – och dess underavdelningar – som genre. Tyvärr tog Svante Weyler över lite för mycket från den mer timide PO Enquist. Lena Sundström tillförde inte nåt direkt upphetsande.

Nästa inslag behandlade Stig Dagerman, född i Älvkarleby, Uppland, för den som inte visste det (jag själv, till exempel). Syndikalisten Dagerman sändes till Tyskland för arbete och i år ges ett antal av hans böcker ut på nytt, bland annat tre romaner och reportageboken Tysk höst. Just den reportageboken utgjuter sig Lena Sundström helt lyriskt över! Härligt!

Från Danmark gjordes nästa reportage om danska polisserier och framgångarna kring dem.

Veckans boktips blev:
Lena Sundström: Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer av Philip Gourevitch
PO Enquist:  Apokryferna
Svante Weyler:  In the footsteps of mr Kurtz av Michela Wrong

Nästa Babel, nu på torsdag, handlar om poesi. Då utses även vinnaren i Bob Hanssons kärleksdiktstävling.

Read Full Post »

Undergång var temat för förra veckans Babel, ett program jag inte haft tid och lust att kika på förrän idag, nästan en vecka senare. Jag har emellertid inte gått under för det.

Daniel Sjölin inledde programmet med att svära! Därpå följde ett kort reportage om varför undergångstemat tycks vara så populärt – i denna värld av terrorism, nya sjukdomar, naturkatastrofer, ekonomiska problem med mera. Ja, konstigt är det… 😉

Inbjudna till studion för att diskutera undergången och skräcken i litteraturen var fotografen Jens Assur (för övrigt Daniel Sjölin-look-alike fast med slips!) samt författarna Aase Berg och Anders Bolling. Alla tre var överens om att jordens undergång KOMMER, men att den dröjer ett tag till. Till dess frodas den i film och litteratur. Anders Bolling tittade närmast lystet på pojkaktiga Jens Assur med de alldeles för många tänderna och den nasala stämman, medan Aase Berg var trions motvallskärring och skeptiker.

Programmets höjdpunkt blev reportaget om John Ajvide Lindqvist och hans nya roman Lilla Stjärna, en otäck historia där Allsång på Skansen och Idol, dessa lika otäcka evenemang/program, har en annorlunda roll. Titeln Lilla Stjärna anspelar på schlagern med samma namn. Men John Ajvides Lilla Stjärna är ett hittebarn med en otrolig sångröst – OCH en fäbless för borrmskiner… Lite besviken blev jag emellertid på författaren när han i inslaget visar att han inte kan skilja på konsonanter och vokaler…


Lilla Stjärna, ett hittebarn som kan sjunga och en svaghet för borrmaskiner.

                                                                                                                                                      Eric Schüldt, med titeln kulturdebattör, filosoferade i badkaret om vad som händer med litteraturen EFTER undergången. Varför, VARFÖR dessa tramsinslag???

Ebba Witt-Brattström var huvudperson i nästa inslag och i studion. Mycket handlade det förstås om Grupp 8, en feministgrupp till vilken Ebba Witt Brattström tidigt anslöt sig. Tyvärr var Daniel Sjölin tvungen att tramsa till det med vandringspriset Ebbas bulle, stickbeskrivningar till Ebbas pungvärmare, raggning på bibliotek med mera. Suck… Jag saknade fokus på det Ebba Witt Brattström åstadkommit AV VIKT, inte trams eller ironi.

Bob Hansson lekte med sin mobiltelefon och tillförde ingenting. Som vanligt.

Veckans resa gick till Frankrike där man träffade nobelpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézio och pratade bland annat film, naturligtvis på grund av att hans senaste bok bär titeln Färder i filmens värld. Jean-Marie Gustave Le Clézio menar att både böcker och filmer behövs och att de kompletterar varandra.

Veckans boktips blev:
Ebba Witt Brattström:  Utrensning av Sofi Oksanen
Jens Assur:  Strändernas svall av Eyvind Johnson
Aase Berg:  Jag bryter hänget av Eva Kristina Olsson

Nästa program handlar om ”tysk pingpong och journalistik”.

Read Full Post »

« Newer Posts