Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘jobbsamtal’

Ett inlägg om vår morgon.


Idag är det lördag.
Jag har semester, Fästmön är ledig. Ändå väcktes vi klockan åtta av jobbsamtal. Då blir man inte glad. Jag vaknade dessutom med huvudvärk, så jag fick ta en tablett, och kramp i ena benet.

Vi inledde med att diskutera dagens program och dagens mat. Maten hade vi pratat lite löst om igår, idag bestämde vi oss. Jag slängde därför på mig kläderna och tågade iväg till Tokerian – bara för att finna att den maten vi tänkt var slut. Gick hem och hämtade bilen och for till mitt favoritställe – NOT!Gränby centrum. Där fanns maten och där fanns också… sprit. För det krävs till den här maten. Och nej, det är inte sill, det drack åt vi igår. Det finns lite sprit kvar, men bara var sin fingerborg.

Men när det finns för lite att dricka blir man bara irriterad!

som Mailis sa en gång. Vem Mailis är tänker jag inte avslöja här och nu.

Hemma igen hade Anna så smått påbörjat frukosten och jag hängde på! I morgonfilen hamnade, förutom sedvanlig müsli, även hallon från Slottet.

Fil m hallon o müsli

Hallon från Slottet i morgonfilen.


Två ostmackor med tomater på
och några muggar java senare är jag snart redo för tvagning och påklädning IGEN.

Ostmackor m tomat

Ostmackor med tomater på satt fint.


Vår ursprungliga plan
gick om intet på grund semesterstängning. Jaa, Sverige är verkligen stängt på sommaren… Därför har vi en plan B som tar oss på en liten utflykt inom kommunens gränser. Vi hoppas på eftermiddagskaffe i Gamla Uppsala senare.

Vad vi ska äta? Tja… Titta på bilden så ser du vad som väntar oss i afton… MUMS!

Vår middag.

Vår middag.


Vad ska du hitta på idag? Och ska du äta nåt gott i kväll??? Skriv gärna en rad och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

Två viktiga ärenden hade jag idag på stan. Och som vanligt tvingade jag med Fästmön, annars pallar jag inte stan. Faktum är jag bara blev skitarg två gånger och irriterad en gång, nej, två gånger.

Arg som ett bi blev jag av GodEls säljare som kastar sig på en och avbryter en mitt i en dialog. Så gör inte ens barn så ofta nu för tiden. Två gånger hände detta och jag såg rött båda gångerna. Idioter! Jag vill kunna gå på stan med Anna utan att bli antastad av gatuförsäljare! Byt namn till IrriteraEnHelDel, tycker jag. Blev tvungen att coola ner med en liten glass.

Var sin liten glass.


Vi intog glassen
vid floden under tak. Och det var tur det, för det kom ju förstås en skur. Började frysa som 17. En synnerligen irriterande unge sprang fram och tillbaka och hoppade nästan i ån, utan att hans pappa med kompis ägnade honom ens en blick. I samma stund kom också första jobbsamtalet. Det var till Anna, så nu måste vi ta en tur till hennes jobb i morgon.

Det viktigaste ärendet var att köpa en födelsdagspresent till mamma. Och det gick hur bra som helst på Hallbergs guld. Där träffade jag för övrigt duktiga C som jag tror är deras bästa säljare nånsin UTAN ATT VARA PÅFLUGEN!.. Hoppas hon kom ihåg att hälsa hem till mamma E och pappa T!

Till mamma.


Vi kikade på klockor och böcker,
men de senare var för dyra. Det blev i stället en bok för 50 pix på antikavariat samt fyra pocketar-betala-för-tre. Pocketböckerna delade vi på och tog två var. Så allt som allt hamnade dess böcker i min rygga:

Två turkosa böcker och en grön. Strindbergs stjärna, längst till höger, gav jag bara 50 spänn för på antikvariat.


För att jag skulle orka med att få håret klippt
tog vi sen en fika. Det blev Broströms som fick den äran att bjuda oss på cappuccino, bullar och en kaka.

Fiiika.


Anna var så söt
så hon skippade kakan och gick direkt på kanelbullen.

Söt flicka i solen.


Så blev det dags för mig att lämna Anna
för en stund. Jag gick till frissan för att få bakhuvet och sidorna rakade. Skämt åsido, håret skulle klippas och det skulle bli extra kort eftersom jag ju snart ska ligga i en sjuksäng och gnussa bakhuvud. Och kort blev det… Jag är nöjd!

Anna tyckte att jag dröjde länge så hon kom och hämtade mig. Solen dröjde också sig kvar ovanligt länge, så vi beslöt att besöka tant Katalin och ta en kall öl. Vi hittade underbara rökfria bord på uteserveringen. TACK, Katalin!

Rökfria bord på uteserveringen. Skönt!


Jag skrattar alltid elakt för mig själv
och berättar för alla som gitter höra på anekdoten om en viss mycket liten man som försökte boka bord hos Katalin via mejl. När han aldrig fick nån bekräftelse gjorde han som vi vanliga människor gör, ringer. På frågan varför de inte hade svarat på hans mejl svarade kvinnan, troligen Katalin själv:

Det här är en restaurang, inget kontor.

Vi tog var sin kupa Staropramen. Härligt i solen…

Två kupor öl satt fint i julisolen.


Jag tittade på mina inköp
och kände mig mycket nöjd samt signerade en bok.

Jag signerade en bok.


Så började det dra sig mot middagsdags.
Vi hade pratat om Kinamat, men kände inte för att hoppa in i mörkret. Frissan hade tipsat om ett ställe på Svartbäcksgatan. Tyvärr satte min onda häl stopp för så mycket promenerande, så det blev en pizza på Lucullus. Minst hundra år sen jag åt där!

Anna åt också pizza på ”Luckan”. 


Vi satte oss inomhus
och det var tur för alldeles strax började det… ösregna…

Min pizza var god och mycket ostig.


Vi väntade på bussen
hem ganska länge, ihopträngda i en busskur. Jag vägrade ta på mig jackan och blev synnerligen irriterad på en kille som pratade med megafonröst i sin mobil. Snälla sluta!

Jag är inte intresserad av att höra
att din flickväns mamma måste sätta in 300 spänn
på kontot för att ni annars inte kan gå på bio i kväll!

Hemma i New Village blev jag mitt ordentliga jag igen och startade en maskin jeanstvätt och betalade fyra räkningar.

Vår första semesterdag är snart till ända, men vi rundar nog av med nån film eller nåt på TV, kanske…

I morgon åker vi till Himlen och på onsdag blir det utflykt till en butik på landet.

Read Full Post »

När man är med om nånting svårt, till exempel en separation eller att förlora jobbet, följs detta av en sorgeperiod. Det är en period när man ältar och bearbetar det som har skett och det som gör ont. Efter ett tag kommer man förhoppningsvis ur detta tillstånd – en del som nya människor, knäckta eller starkare. En del människor kommer inte igenom perioden alls.

I morse ringde telefonen strax efter klockan tio. Det var en svägerska eller en brorsdotter till min förra sambo. Hur kul är det att bli påmind om ett sånt misstag? Och man kan ju undra hur fina kontakter de har i den familjen, det var liksom nio år sen hon flyttade

Men den tyngsta påminnelsen om nåt som gör ont fick jag av lokalblaskan vid frukostbordet. Rubriken

Utköpt chef åter på toppjobb

på tidningens förstasida drog till sig mina ögon. Och jag läste artikeln. Jag läste den högt för stackars Fästmön, som säkert inte var ett dugg intresserad. Den som vill läsa artikeln på nätet hittar den med rubriken Kränkte kollegor – fick ny tjänst. Jag är inte förvånad över att det inte går att lämna kommentarer på artikeln!

Jag kände till att den år 2010 från Svenska Kyrkan utköpta chefen var tillbaka på Sjukstugan i Backen sen ett bra tag. Personen har arbetat deltid där. Jorå, jag har flera personer inne i organisationen som förser mig med information om chefen i fråga utan att jag efterfrågar den. Jag vill nämligen så gärna gå vidare, men det blir lite svårt när jag ständigt blir påmind om sånt som gör ont.

Därför kan jag säga att jag inte är ett dugg förvånad att Sjukstugan i Backen tar tillbaka chefen. (Jag och några till slog nästan vad om detta för ett år sen. Trodde man att det var safe nu, efter ett år,  att anställa honom utan att nån skulle reagera? Nu har vi nästan slagit vad om vem han ska peta härnäst…) Denna person som arbetade på Sjukstugan i Backen i samma befattning som han nu har återfått fram till 2005. Därefter arbetade han centralt inom organisationen fram till hösten 2009 då han tillträdde en tjänst vid Svenska Kyrkan.

Journalisten Hannah Davidsson har frågat nuvarande högste tjänsteman på Sjukstugan i Backen hur man tänker när man anställer en person som har kränkt medarbetare. Han svarade:

Man förvissar sig om att den bilden inte är den som man delar. Jag har själv jobbat ihop med honom (chefen) så jag känner honom, och jag har även förankrat att rekryteringen skulle ske […]

Om jag tolkar svaret rätt letar man efter avvikande åsikter tills man hittar några som stämmer överens med sina egna. Eller vad menar karl’n???

Hannah Davidsson frågar också vad den högste tjänstemannen tror att personalen på Sjukstugan tycker om att få en chef som tidigare har betett sig illa. Han svarar:

Det får du fråga dem om.

Och det är synd att Hannah Davidsson inte har frågat personalen eller grävt lite mer och frågat personalen som var underställd honom när han jobbade centralt i organisationen, alltså tjänsten han innehade före tjänsten på Svenska Kyrkan. Hannah Davidsson kunde till exempel ha studerat personalomsättningen åren 2007, 2008 och 2009 och enbart med dessa siffror kunnat få intressanta trådar att rycka i.

För en sak är ganska klar och det är att en person som beter sig kränkande mot kollegor och medarbetare inte bara plötsligt gör det. Genom att studera historien skulle Hannah Davidsson ha hittat ett och annat. Jag själv kunde ha berättat om chefens nämnande av min homosexualitet i jobbsamtal, till exempel. Vad har sexuell läggning med arbetet att göra, liksom? På Svenska Kyrkan handlade det tydligen om att chefen skulle ha

[…] skrivit mejl till några anställda kvinnor där han kommenterade deras utseende och klädsel. […]

Nu blev det emellertid utrett att detta inte var kränkande. Ändå blev chefen utköpt. (Så vad var det då, undrar man?)

Under år 2007 slutade, köptes ut eller omplacerades cirka 50 procent av avdelningen som chefen då basade över centralt inom den organisation varunder Sjukstugan i Backen sorterar. Hade det inte varit lite… intressant att undersöka varför? Och två år senare var det dags igen, men då handlade det om cirka 20 procent av avdelningen som slutade eller som köptes ut. Varför personalen ifråga köptes ut fick varken de drabbade eller fackombuden svar på. Vad som sades till övriga kollegor och personal kan man bara spekulera om…

Skälen till att personal slutar kan ju vara allt ifrån att man har hittat ett nytt och bättre jobb till att man inte trivs. Och den som blir omplacerad vågar nog inte säga varför h*n gick med på det – att stå bredvid och se kollegor bli utköpta utan anledning är tillräckliga skäl att tiga.

Ja, Hannah Davidsson, det var synd att du inte grävde lite mer. Men genom att skriva det här inlägget har jag grävt i gömmor i mitt inre som jag hade täppt till. Trodde jag. Att bli påmind om sånt som gör ont… gör väldigt, väldigt ont…

Read Full Post »

Jag vill inte tro det, men… En undersökning visar att det faktiskt är så att homosexuell diskrimineras när de söker jobb. Undersökningen är gjord av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) i Uppsala.

Resultaten av undersökningen visar att diskrimineringen är störst när homosexuella män söker typiskt manliga yrken och när lesbiska söker typiskt kvinnliga yrken – vad som nu menas med det. Hur som helst, undersökarna drar slutsatsen att diskrimineringen beror på att homosexuella

[…] faller utanför de traditionella könsrollerna […]

Och arbetsgivarna vill hellre anställa nån som är lite mer… som vanligt, så att säga.

Jag blir lite tveksam till såna här undersökningar, men när jag läser hur man har gått tillväga känns det mycket trovärdigt: De som har gjort undersökningen sökte 4 000 jobb och använde samma personliga brev och CV. Det som skilde breven från varandra var personernas kön och deras beskrivning av sin sexuella läggning. Breven var från påhittade personer. Resultaten var tämligen tydliga: det var mycket färre homosexuella som fick positiva svar på sina ansökningar.


Maybe not always so great…

                                                                                                                                                             Varför skriver man då om sin sexuella läggning i en jobbansökan? Tja, de allra flesta av oss skriver ju inte om sex i en jobbansökan. Däremot skriver vi kanske några personliga rader om vårt privatliv, familj etc. Men uppenbarligen bör vi passa oss för att göra det och i stället framstå som gamla nuckor respektive träbockar. Att berätta att vi lever med nån av samma kön är uppenbarligen inte nåt framgångskoncept…

Intressant i sammanhanget är att åter nämna det samtal jag hade med en chef som sedermera blev av med sitt förra jobb för att han kränkt medarbetare (kvinnliga). Det var vårt allra första samtal och gjordes i samband med att chefen eventuellt skulle tillträda ett vikariat hos oss. Samtalet skulle vara ett rent jobbsamtal och det som skulle avhandlas var arbetsuppgifter, utbildning, kompetens, utbildningsbehov etc. Jag blev därför mycket förvånad när chefen tog upp min sexeulla läggning. Så här i efterhand borde jag ha varit klokare och protesterat och agerat. Ett jobbsamtal ska inte behandla min sexuella läggning. Notera att det alltså inte var jag som tog upp ämnet utan min blivande chef.

Jag tycker att det är förskräckligt om vi homosexuella diskrimineras när vi söker jobb. Jag vill inte tro det! Men med tanke på min breda kompetens och min långtidsarbetslöshet är jag benägen att ändra uppfattning. Tyvärr. För jag förstår inte vad min sexuella läggning har med min arbetsinsats och mitt kunnande att göra.

Read Full Post »