Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘jobbarkompisar’

Ett inlägg om en bok.


 

VäninnanNär det sker stora, obegripliga katastrofer och händelser minns vi ofta lång tid efteråt vad vi gjorde och var vi var just då – även om det inte var vi själva som var med i skeendet. Jag minns den morgon jag fick veta att Anna Lindh hade dött, mördad av en knivgalning inne på NK i Stockholm. Vi såg presskonferensen på TV på jobbet och alla var chockade. De flesta av oss hade ju hört att det hänt nåt dan innan. Men detta hade i alla fall inte jag väntat mig.

Eva Franchell var med Anna Lindh när hon blev knivhuggen. Det här är boken om mordet, men också om tiden före och efter Rosenbad. Boken kom ut just som min egen personliga katastrof hade drabbat mig. Kanske är det skälet till att jag inte vågade införskaffa den på så många år. I början på sommaren 2015 hittade jag Eva Franchells bok VäninnanErikshjälpen.

Redan i bokens tillägnan i början vet jag att jag tycker om den och att jag ska låta mig bli gripen av den. Författaren har haft två väninnor – den ena dog i cancer, den andra blev mördad. I det första kapitlet beskriver Eva Franchell skeendet inne på NK. Hon var ju med, hon var ögonvittne. Och skulden hon känner, att hon inte kunde skydda sin bästa väninna, följer henne ända till slutet av boken. På sidan 309 (av 347) i pocketutgåvan skriver hon:

[…] Jag tänker ju tanken om och om igen. Tänk om jag varit snabbare, tänk om jag bara fattat och hunnit knuffa undan henne. Jag har ont av all skuld, […]

Efter skildringen av mordet beskriver författaren hur hon blev bekant med Anna Lindh och hur de blev kompisar i stället för jobbarkompisar, på ren svenska. Men vi läsare får också en intressant inblick i det politiska spelet bakom gallerierna. Eva Franchell ger bilder av svenska politiker som är båda annorlunda och intimare än dem vi fått se via media. Hon skildrar dem nästan sakligt och konstaterande. Jag ser bland annat min gamle gymnasiepolare Lasse Stjernkvist fladdra förbi, liksom Alice Bah. Den senare är programledare och frågar tillsammans med Lennart Ekdal ut Göran Persson i TV4.  Statsministern ger följande omdöme efteråt:

[…] – De var bedrövliga! […] Den där Alice Bah, hon kunde ju ingenting, väser Göran till mig på väg ut. […]

Till och med efter kollapsen, vid mötet med Göran Persson kring hans bok, får vi veta följande:

[…] – Men det var något du undrade över, säger han sedan snabbt för att komma bort från sina frågor.
Han har suttit vänd snett ifrån mig och pratat som till en medarbetare, vilken som helst som man inte behöver ta någon notis om. Men nu ser han mig faktiskt i ögonen.
– Ja, efter mordet på Anna och allt som hände sedan. Jag menar med alla rättegångar och så… Varför ringde ni aldrig till mig? Jag tänker, varför hörde ingen av sig och frågade hur jag hade det?
Han fortsätter att titta på mig, oförstående.
– Men vem skulle ha ringt till dig, menar du? […]

Dialogen ovan skulle ha kunnat appliceras även på min egen katastrof, för övrigt. Tystnaden efter katastrofen. Tystnaden och skuldbeläggelsen… Jag känner sorgen och bitterheten helt klart bara i det faktum att Eva Franchell återger samtalet.

Det här är en riktigt bra bok. Trots att den kom ut för ett antal år sen, i januari 2009, är den mycket läsvärd. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om väntande, böcker, bekantskaper och vänner.


 

ögonen

Dessa är ärliga. Faktiskt.

Den här dan började inte särskilt kul. Jag vaknade fyra minuter i sju och klev upp direkt. Ville inte ligga och dra mig längre eller störa Fästmön, som hade sovmorgon inför första arbetsdagen efter semestern. Jag hade inga jobbannonser som låg och väntade på mina små mästerverk (<== ansökningar), utan tillbringade en timme med att leta. Tre stycken hittade jag, men den ena visade sig vara borttagen när jag skulle göra min ansökan. I mitt poängsystem, det med morötter och piskor, fick jag emellertid den saknade poängen efter att ha fyllt i två veckors a-kasserapportering, gaggat med a-kassan och beställt ett anställningsbevis som de plötsligt kräver. Det tog i runda slängar en timme. Man har inte mycket att sätta emot Myndigheten när man är en vanlig människa. Är man dessutom ärlig är det som om man straffas för det. Känns det bekant..?

Det har regnat idag, nästan hela dagen. Efter morgonsysslorna tog jag en dusch och däremellan preliminärbokade jag in en snabbvisit av gamla bekantingen A i morgon och ett längre besök av nyare vänner på fredag. Nu på eftermiddagen har jag just mejlat en person angående en lunchdejt framöver. Det var nära att vi blev jobbarkompisar i höstas och tanken var att vi skulle hålla kontakten och ses. Tyvärr sätter sånt som pendling gärna käppar i hjulen för sociala kontakter av den privata sorten…

Jag skjutsade Anna till jobbet eftersom regnet just då vräkte ner. Det kändes konstigt att ta på sig strumpor och gympadojor – och dessutom en jacka med luva. Men allt åkte av igen när jag kom hem, till fördel för shorts och linne. Här inne är det nämligen fortfarande ganska varmt och nu gör solen tappra försöka att titta fram.

Det var cirka 35 sidor kvar i en bok som jag hade lånat av Anna (och gett henne i julklapp för snart två år sen), så den läste jag ut. Boken var på närmare 700 sidor totalt och väldigt detaljrik. Men den grep mig oerhört och jag grinade mig igenom stora delar av den. Därpå rafsade jag i mina högar och fick fram en ungdomsbok av Maria Lang. Den hittade jag faktiskt i mitt eget lilla förrådsbibliotek av ungdomsböcker. Uppföljaren, som tyvärr omkommit i en översvämning i mina föräldrars källare i huset, hittade jag i somras på loppis för en billig penning. Så nu ska här läsas ungdomslitteratur!

Katjaböcker av Maria Lang

Maria Langs Katjaböcker. Den till vänster stod i mitt förrådsbibliotek, den till höger köpte jag på loppis i sommar.


Annars går jag mest och vankar
och väntar. Jag hoppas på ett snabbt tillfrisknande för en person söderut och jag hoppas på ett positivt besked här där jag är. Och nu ska jag gå och kolla om brevbäraren har lämnat nåt intressant i postboxen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Den här dan blev helt annorlunda än vad jag hade tänkt mig att den skulle bli. Tyvärr är det så att jag inte är riktigt frisk än efter operationen. Nånting reagerar jag på i alla fall. Så jag fick börja med att ringa mottagningen när den hade öppnat och fick en tid klockan 14.

Jag försökte jobba bäst jag kunde på förmiddagen, men det gnavde och skavde och oroade. Dagens goda gärning utfördes i alla fall och det blev att låna ut ett par handskar till Johan. Man kan inte vara utomhus i den här kylan utan handskar. Jag satte honom även i lite arbete – ja, vi är ju jobbarkompisar numera. Som tack för det fick jag ta en bild. Så nu har jag två prinsar på jobbet – i alla fall på min anslagstavla!

Två prinsar på jobbet

Prinskorven och Kronprinsen på min anslagstavla på jobbet.


Bilrutorna behövde skrapas
före läkarbesöket. Det var inte skönt för den skröpliga kroppen, men det gick. Det måste ju gå.

Först fick jag träffa en sköterska som tittade, kände, klämde och frågade. Sen en doktor som gjorde detsamma. Vi pratade om sprutor hit och dit. Ärret ser bra ut och rodnaden och upphöjningen var följsam och blev vit vilket tydde på att den inte var djup. Jag har i vart fall fått förhållningsorder och ska behandla det röda området under helgen. Får jag feber = akuten direkt. På måndag bör det vara bättre, annars blir det mottagningen igen. Eller akuten. Jag orkar fan inte vara sjuk mer… Men, det gäller att tänka positivt och jag ska behandla enligt doktorn och så får vi hoppas att fläcktyfusen har försvunnit till måndag morgon.

To be continued…

I kväll blir det lugna puckar. Jag glömde köpa nån mat, men jag har ju ätit lunch med S idag, lite impromptu, så jag får klara mig på det. Kanske hittar nåt i nån utgrävning om jag känner mig utsvulten.


Livet är kort. 

Read Full Post »

Konflikter med chefen eller jobbarkompisarna och att stå inför en extra stressig arbetsdag – det är några av de allt mer vanliga orsakerna till att man sjukskriver sig för kort tid. Forskare vid Karolinska Institutet och Uppsala universitet har gjort en studie som nu publiceras.


Konflikter på jobbet är en vanlig orsak till korta sjukskrivningar.

                                                                                                                                                           Att negativa psykosociala faktorer på jobbet kan orsaka att man inte mår bra har väl länge varit känt – även om man inte agerar på det på många arbetsplatser utan bara låter saker bero. Men det unika med den här undersökningen är att den faktiskt visar att dessa faktorer orsakar att man sjukskriver sig fast man egentligen inte är jättesjuk. Tidigare har det ju varit vanligare att folk går till jobbet trots att de är sjuka. Detta har troligen med sjukskrivningsregler och karensdagar att göra, men också för att det helt enkelt kan vara svårt att vara borta från jobbet i några dagar. Arbetsuppgifterna blir inte gjorda och chef och uppdragsgivare blir irriterade. Eller så går det inte att få tag i nån vikarie.

I den nya studien har 400 personer på sex arbetsplatser inom vården, industrin och tjänstesektorn deltagit. Dessa har sjukanmält sig en eller flera gångar. Vanligt är att man anger lättare sjukdomar vid kort sjukfrånvaro, men man uppger nästan aldrig stress eller trötthet som orsak. Detta trots att stress i många fall verkar vara en bidragande orsak, enlöigt forskarna.

Problem med chefen och jobbarkompisarna är ännu starkare kopplat till sjukanmälningar. Det är ungefär fyra gånger så vanligt vid en kort sjukfrånvaro.

Alarmerande forskning, tycker jag, men inte så förvånande… Personligen skulle jag aldrig låta konflikter påverka mig så att jag inte går och jobbar. Jag har jobbat alldeles för länge och har mött alla sorters chefer och kollegor. Och på jobbet är jag för att jobba, inte för att vara social. 


Jag kan ge mig själv en blomma nu när jag har lite ont i magen.

                                                                                                                                                  Men visst har jag funderat lite och tittat tillbaka på mitt eget arbetsliv och mina egna före detta chefer. Särskilt vanliga chefer som jag har haft är de chefer som inte är speciellt trevliga om man råkar bli så sjuk att man måste vara hemma. Eller som en chef jag hade. År ett skickade h*n blommor till mig efter en operation som gjorde att jag var sjukskriven i sex veckor. År två fick jag ryggskott och var sjukskriven lika lång tid som efter operationen året innan. Jag fick inte ens ett telefonsamtal under de sex veckorna. Men jag gråter inte längre för det, det har bara gjort mig starkare.

Read Full Post »

I morse vaknade jag runt halv fem och låg sen vaken och vände och vred på mig. Måtte ha gnisslat tänder rejält i natt, för käkarna är alldeles ömma… Och ett resultat av detta är att jag sitter här med en huvudvärk som får mig att undra vad det var i mormors så kallade alkoholfria cider igår… (Mormor själv berättade att hon brukar lyssna på radio i lurar när hon vaknar så där och inte kan somna om.) Därför är dagens färg ljust blå, en färg jag förknippar med kyla och värk. Så! Nu har jag gnällt färdigt!


Att räkna får funkade inte, så jag kanske får göra som mormor – lyssna på radion i lurar.

                                                                                                                                                    Fästmön går hemma och tycker nog inte att det är speciellt roligt, dessutom ger det ju avtryck i lönekuvertet, men i kväll ska hon träffa andra vuxna än mig. Jag är ju dessutom hemma i stan hos mig på dagtid eftersom jag har en del uppdrag och saker på gång, så det blir ju kvällarna vi ses. Och det känns som att vi inte har nånstans att umgås mer än vid köksbordet, ibland. Men som sagt, i kväll ska hon träffa sina jobbarkompisar och det tror jag att hon behöver. På arbetsplatsen ska de få ett nytt schema från och med april och det är inte lätt att få arbetstiderna att stämma ihop med barntiderna, eftersom Elias ju inte klarar sig själv än så länge. Jag kan som vanligt inget lova eftersom prio ett för mig är att hitta ett jobb. Det måste vara otroligt stressande att vara beroende av barnvakter igen, för det föregående schemat har funkat så bra – inga sena kvällar och få klockan sju-starter.

Min dag började med att jag skjutsade Elias till skolan. Det är skidåkning på schemat idag på gympan, men Anna har inte hittat några begagande skidor åt pojken. Detta är bekymmersamt och gör Elias orolig, för det verkar som om de flesta i klassen har skidor. Lite tokigt att skolan inte har några par för utlåning.

Jag ska fortsätta min dag med tidningsläsning – det har nu gått ett tag med två dagstidningar och det är kul och intressant, men tar ganska mycket tid. Jag har redan fått mejlfrågor från Dagens Nyheter, även om jag gissningsvis får en längre enkät efter fyra veckor. Det ger mig nåt att göra, i alla fall. Nåt meningsfullt. Att läsa papperstidningar och tycka till om dem.


Men hallå! Hur hamnade jag i tidningen???

                                                                                                                                                                 Efter frukost ska jag leta upp tio företag som jag ska ringa och kolla med vad de kan erbjuda mig för tjänster. Jag skriver inget mer än så här, för bloggvärlden är som bekant full av troll som vill en allt annat än väl.  Trist och man skulle önska att de skaffade sig egna liv.

Ska handla med lite mat ut till Himlen och sen blir det kanske Antikrundan i kväll om tjejerna släpper till TV:n en timma. Den är annars upptagen resten av kvällarna med Lost, en TV-serie jag fullkomligt tröttnade på efter kanske tre, fyra säsonger.

Read Full Post »

Att vakna tio över åtta när man inte behöver gå upp tidigare för att skjutsa arbetande Fästmö eller liten pojke som ska till fritids eller skola, känns rätt OK. Eller det känns BÄTTRE än rätt OK. Det känns i alla fall betydligt bättre än att bli väckt klockan sex som igår. GAH! Men jag hörde genom de tunna väggarna och golven och taken att det var Circus Scric igår när jag var på väg att somna runt midnatt. Inte ett dugg avundsjuk är jag! Inte nåt! Det är betydligt roligare med Stora Bonusbarn – dels har jag inte nåt föräldraansvar, dels går det ju att prata med dem! Inga blöjor som luktar illa har de heller. Tur det…


GAH! Tur att mina bonusbarn inte skriker utan pratar. Blöjor behöver de inte heller.

                                                                                                                                                             Idag har vi alla blivit marsianer. Tänk att det redan är den första mars! Det känns oerhört skönt att de två trista månaderna januari och februari är passerade!

Anna är hemma från jobbet den här veckan med ett barn som inte mår bra. Det klart att det märks i lönekuvertet, men det är viktigare att försöka finnas till hands när barnen inte är friska. Jag önskar att jag kunde göra mer, men det känns som om det håller på att lossna lite här borta på vissa fronter och då måste jag utnyttja energin till det. Igår stannade jag ju kvar hemma i stan, men nu i eftermiddag ska jag åka ut till Himlen. På så vis fick Anna och barnen också två kvällar för sig själva.

I morgon är vi hela bandet bjudna till Snälla Mormor, som fyllde 70 år förra veckan. Fast det ville hon inte fira utan hon tog maken med sig och reste utomlands. I stället bjuder hon barn och barnbarn och en sån som jag på middag hemma hos sig! Inga paket vill hon ha heller, men jag har nånting litet som jag ska slå in i morgon. Vi ska inte vara där förrän klockan 16, så jag när jag har skjutsat Elias till skolan åker jag hem hit. Anna hade några papper som hon behövde kopiera till jobbet. Eftersom hennes mamma (=Snälla Mormor) bor nära jobbet passar det alldeles utmärkt att hon gör det i samband med middagen i morgon. Sen hämtar jag upp vid jobbet, i alla fall några ur familjen. Vi får ju inte plats allihopa i min lille Clark*… Men de stora ”barnen” kanske kan gå från hållplatsen till mormor..?

Det händer ganska mycket den här veckan, för på torsdag ska Anna träffa sina jobbarkompisar på kvällen på ett ställe utanför jobbet, så jag är hemma med barnen då. Det är så sällan hon gör nåt på egen hand och jag tycker att det är bra att hon umgås med lite andra vuxna en stund. På fredag förmiddag ska jag klippa mig, tänk att det redan har gått sex veckor! Och jag ser inte klok ut i håret i denna stund, nästan värt att fota och lägga ut en skämsbild – men det finns gränser för hur mycket en Toffla pallar att driva med sig själv... Förhoppningsvis blir det liiite bättre när jag har varit inne i duschen och tvättat håret… Några stora underverk förväntar jag mig inte, men kanske nåt litet under. Jag blir i alla fall ren.


Vatten, duschcrème och schampo kan göra åtminstone små under med en smutsig Toffla…

                                                                                                                                                            Det är underbart att ha två dagstidningar i papper att vräka sig över vid köksboret!!! Dagens Nyheter, som jag har gratis i tre veckor till, ungefär, har ju fler kultursidor och mer utrikes. Stockholms-nyheterna är jag inte så jätteintresserad av, för vad gäller lokala nyheter föredrar jag ju min egen lokalblaska. Jag skulle föredra att UNT hade fler kultursidor. Vissa dar blir det rent löjligt lite, ett par, tre, kanske. Klart att jag fattar att det handlar om neddragningar och personalstyrka och sånt. Men jag tycker att det är SYND och TRÅKIGT. Efter mitt gästspel på en av de redaktionella kulturbloggarna i november förra året fick jag ju lite mer insikt i vilka duktiga medarbetare där finns! Så: MER RESURSER TILL UNT:S KULTURREDAKTION, TACK!!!

                                                                                                                                                             *min lille Clark = bilälsklingen med efternamnen Kent

Read Full Post »

Torsdag, en dag mot slutet av veckan. Och jag är trött! Jag var jättetrött i morse! Ändå blev det inte särskilt sent igår kväll.

Elias och jag satt vid var sin dator vid köksbordet efter middagen igår. Elias tittade på en massa recept och om jag har förtstått saken rätt planerar han bakning i helgen. Undras om hans mamma vet om det..? Anna, för resten, var ju för en gångs skull ute igår kväll utan mig. Träffade sina jobbarkompisar på Katalin. Hon går ut alltför sällan! Men det handlar ju förstås om att man inte direkt prioriterar utgång när man har ebb i kassan. En öl blev det visst för hennes del igår. Och det blir man ju varken uppkäftig eller bakis av.


En bira blir man varken uppkäftig eller bakis av.

                                                                                                                                                          Själv drack jag mjölk till maten som den bääääbis jag är. Barnen drack vatten. Så gör vi hemma hos oss!

Framåt 21-tiden borstade jag gaddarna på Elias och smorde in hans eksem-ben. Sen la vi oss i hans säng och pratade lite om allt möjligt. Gossens ögonlock var tunga, så även mina. Jag låg och njöt av det behagliga skenet från hans lampa över sängen, en blå stjärna. En kvart över tog Anna i ytterdörren och Elias hann säga

Hej och God natt!

till sin mamma innan han slocknade.

Vi hoppade väl i säng runt 22.30-tiden. Läste en stund och jag måste säga att Utrensning, som jag inte haft så mycket tid för, är bitvis rätt jobbig. Inte språkligt utan innehållsmässigt. Man blir starkt berörd!

I natt kom det ingen mer snö, tack och lov, men tyvärr regnade det lite idag på morgonen. Sen kom det några flingor snö för säkerhets skull. Och så frös det lite. Detta gör att det naturligtvis blir… snorhalt på vägarna. I morse glömde vi dessutom Elias överdragsbyxor hemma, så jag fick slänga av Elias och Anna i farten vid skolan och järna hem och hämta brallorna. Det går ju inte att vara utan överdragsbyxor när man är åtta år och vill vara ute och leka på rasterna…


Här vilar Elias i en snöhög förra vintern.

                                                                                                                                                      Hemma nu tills Anna slutar jobba 13.30. Ska ägna lokalblaskan en stund och därpå hoppa in i duschen och låta den massera min ömma nacke. Känner mig rätt yr, så jag ska försöka att sänka min takt idag. Igår var jag till Tokerian tre (3) gånger, så idag stannar jag nog inne. Eller möjligen går jag med sopor. Konstigt att det blir fullt i hinkarna även de veckor jag mest är i Himlen…

Read Full Post »