Dagens utflykt gick till Fruängen. Vi var bjudna på lunch hemma hos mammas kusin Barbro och hennes man Arne. Barbro hade snabbt rabblat en vägbeskrivning i luren härom kvällen, jag klottrade som attan – och igår var jag MYCKET TVEKSAM till om vi skulle hitta. Jag skriver nämligen som en kråka. Kråkfötter. Men faktum är att jag inte körde fel en enda gång! STOLT!
Kusinerna träffas inte så ofta eftersom Barbros föräldrar, som bodde i Metropolen Byhålan, inte längre är i livet. Men de var jättesnälla mot mig när jag var liten och mamma var sjuk! Jag minns inte alla gånger jag fick äta mig inte bara mätt utan übermätt hos Ester och Harry!!!
Barbros och mammas pappor var bröder. Ibland tar Barbro en tur neråt eftersom hon har en bror i Östergötland och för lite sen tittade hon faktiskt in till mamma i samband med en familjeangelägenhet. Men som sagt, det blir inte så ofta kusinerna träffas. Dessa två tjejer som lekte mycket som barn.
Barbro i turkost, mamma i rosa.
Extra roligt var det att Barbros och Arnes äldsta dotter Monica dök upp. Min syssling, som jag inte har träffat sen vi var tonåringar. Och det är länge sen, som du förstår… Solbränd och fräsch, med egendesignat armband kom hon på sin cykel från en av förorterna lite närmare Stan. Monica ska för övrigt på hantverksloppis i Norrtälje på måndag och sälja sina smycken. Varför inte ta en tur dit på eftermiddagen för att kolla in läget? Om jag inte minns fel var det mellan 16 och 18, plats vet jag tyvärr inte. Men Norrtälje är väl inte så stort???
Monkey var lite trött efter cykelturen, men pappa Arne och mamma Barbro ser pigga ut.
Vi bjöds på kaffe och hembakat när vi kom. Vädret var OK och vi kunde sitta ute. Härligt! Knappt hade vi svalt sista tuggan förrän vi bjöds in till ett härligt lunchbord med lax, färskpotatis, kantareller och annat smått och gott. Kantarellerna hade Arne plockat, men firren var från Coop…
Monica piggnade till av den goda maten.
Den stackars Arne fick skäll för att han gett sig ut i svampskogen utan varken waranbricka eller mobiltelefon – eller hörapparat. Själv skrattade han mest lite smått åt fruns och dotterns oro.
Han är så cool, Arne! Inte nog med att han är en riktig tryffelhund med sina kantarellställen. Stolt visade han upp sina bridgepriser och berättade om sin frimärkssamling från Tyskland. Imponerande!
Barbro har varit lärare. Idag ägnar hon sig mycket åt att släktforska. Bland annat har hon grävt fram en halvfaster som fortfarande är i livet. Hon ser rätt sträng ut på bilden nedan, men är jättesnäll!
Barbro har grävt fram en halvfaster.
Monica jobbar också som lärare, men med bild, form och textil. Tänk så lite man vet när man är barn om vad man som blir av en som vuxen… Monica är två år äldre än jag och jag måste erkänna att jag såg upp till henne när hon besökte sin mormor och morfar om somrarna.
Textilfröken och Tryffel-Arne.
Efter lunchen tittade vi på bilder av barn och barnbarn. Sen blev det dags för kaffe i pergolan igen, denna gång serverad till en ljuvlig smultron- och rabarberpaj och vispad grädde.
Paj med smultron och rabarber.
Jag behöver väl inte säga att mamma och jag blev gaaanska mätta..? Man kan ju liksom inte låta bli att ta fast man inte borde…
Mamma hade en bra dag, tror jag.
Besöket rundades av med förevisning av träd, blommor och annan växtlighet. Vackra blommor fanns på både fram- och baksidan på tegelradhuset.
Här en gul ros som trots sin färg är vacker, tycker jag!
Jag fick se potatisodlingen i hinkar, äppleträd och ett utbyggt staket. Och i plommonträdet ett fågelhus, signerat Harry Berg, Barbros pappa.
Ett vackert fågelhus, signerat Harry Berg, i plommonträdet.
Vinbären var otroligt röda i solen. Men så gick solen i moln och vi packade in oss i Clark Kent* för avfärd hem till Uppsala. Jag varnade dock att vi kanske återvänder snart – för inte var det svårt att hitta till Fruängen, inte.
En skön dag i trevligt sällskap och med massor av gott att äta. Både mamma och jag är alldeles matta. Gissningsvis blir det lite TV (Kronprinsessans födelsedag) och lite dator nu i kväll, det är väl vad vi orkar…
De röda vinbären var extra röda i solen.
Stort TACK till familjen J!
*Clark Kent = my knight in shining armour
Read Full Post »
Man skulle kunna tro att en bok med titeln Onda flickor handlar om Fästmön och mig. Men Anna är som bekant jättesnäll och jag är snäll då och då. Punktvis. Snällast av alla är FEM som lät mig få hela åtta böcker efter att hennes kollega hade rensat i sina bokhyllor. Den här boken av pseudonymen Alex Marwood var en av dem. Tack FEM!
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 