Sista arbetsdagen på en vecka

Ett inlägg om hur jag har fördrivit sista arbetsdagen på en vecka. Med mera, förstås.

Idag är det fredag och min sista arbetsdag på en vecka. Det ska bli skönt att får vara ledig, om än bara en vecka. Mamma kommer i morgon lördag om nu allting klaffar. Taxibolaget hade inte ringt igår och meddelat vilken tid bilen kommer och hämtar henne på lördag. Hon hade ansökt om klockan elva, men eftersom tiden kan diffa två timmar plus/minus är det rätt viktigt att få veta klockslaget. Mamma var naturligtvis jätteorolig och upprörd igår kväll när hon ringde mig. Vi får hoppas att hon får besked under dagen, annars blir det problem.

På förmiddagen idag bjöd högsta dirren på hemlagad saffranspannkaka med grädde och sylt. Jag hade aldrig ätit det tidigare, så det blev en intressant upplevelse. Gott var det definitivt, men ingen smalmat, precis…

Vår högsta dirre Ulla-Marie skakar loss. Till höger i bild den ljuvliga saffranspannkakan.

Jag stod mig alltså bra fram till lunch, med andra ord, men drabbades i stället av nån sorts tröttma. Denna krävde en espresso, nåt som fick till följd att magen reagerade.

Under förmiddagen har jag dels begärt info om en lättläst sajt som ska skriva om de två valen nästa år. Sajten är så ny att den fortfarande är på utvecklingsstadiet och jag har anmält intresse att få förhandstitta och komma med synpunkter. Precis när jag höll på att mejla dem, ringde ett företag och ville prata tillgänglig webb. Just tillgänglighetsfrågorna ligger mig fortfarande varmt om hjärtat – trots att jag inte direkt jobbar med såna frågor just nu.

På tal om tillgänglighet läste jag på nätet att sjukstugan i Backen erbjuder patienterna att surfa fritt. Det var gentilt värre. Men med tanke på att ett fritt surfområde i stan är på gång att byggas undrar jag om detta är en del av det nya, fria surfområdet eller en extra kostnad/förmån som inte är gratis? (Det är ju vi skattebetalare som är med och betalar sån här verksamhet, det är därför jag undrar…) Annars tycker jag att det är bra. Det kan bli långa stunder på sjukhus när man inte har nåt att göra mer än att vänta och kanske ha ont. Då kan det lindra lite att kunna surfa ut i cyberspace en stund utan att det svider i den personliga pluskan.

Lunchen blev en trevlig historia ihop med två finländskor. Det är rejäla fruntimmer, det! (Och det är skrivet med allvar.) Eftermiddagen har fortsatt med diverse redigeringar och uppdateringar på externwebben. Det har varit och är ganska mycket som ska ut – inte bara i sista minuten utan under alla dessa fyra veckor jag har varit här.

I kväll ska jag handla lite grönsaker och fikabröd till mammas ankomst i morgon. Eftersom jag åt en rejäl lunch blir det nåt lättare, typ prästostbågar, till middag. Dammsugningen gör jag i morgon förmiddag, i afton ska jag bara softa efter handlingen.

Vad händer hos dig så här helgen före jul???

Livet är kort.

Read Full Post »

Minus!

Ett inlägg om lite minus.

Idag är det kallt. Termometern talade sitt tydliga språk i morse. Strax efter klockan sju tog jag den här bilden:

Minusgrader! Hela 3,6 sådana.

Fästmön börjar jobba klockan 13 och vi har bestämt oss för att promenera dit. Ja, jag kanske inte går hela vägen utan en bit, bara. Sen i kväll när hon slutar tar jag bilen och hämtar.

Min morgon har jag ägnat åt att leta intressanta jobb att söka. Jag hittade ett. Det tog ganska lång tid att få till det hela rent administrativt. Naturligtvis beroende på ett überkrångligt webbformulär där man ska fylla i typ alla poster man har på sitt redan skrivna CV i Word… Så onödigt mycket tid!

Vidare har jag förberett mig lite inför uppföljningen på Arbetsförmedlingen i morgon. Det är ett faktum att det finns många färre jobb för mig att söka just nu. Det stressar mig, eftersom a-kassan sätter press på Arbetsförmedlingen att sätta press på såna som mig. För söker vi inte massor av jobb hotas vi med att inte få nån ersättning från a-kassan. Den här veckan har jag bara hittat fyra jobb att söka. Jämför det med mellan 15 och 30 per vecka, som det var för nån månad sen …

Min pappershög med sökta jobb.

Ungefär hälften av mina ansökningar hittills är fortfarande aktuella. Men om jag knappt lyckas söka ett jobb om dan att söka och samtidigt får tre nej per dag kanske du ser att ekvationen inte går ihop. Resultatet hamnar på minus. Jag vet inte vad jag ska göra och hos Arbetsförmedlingen får jag ingen hjälp. I morgon får jag fem minuter till uppföljning. That’s it!

Inget roligt att se fram emot den närmaste tiden heller. Anna försvinner till sina barn på fredag och blir mamma på heltid igen under två veckor, medan jag vandrar omkring i min hemmabubbla. Nästa vecka har jag i alla fall planerat in storstädning. Måste göra nåt med mina händer, känner jag.

Telefonerade med min egen mamma igår och hon hade fortfarande inte fått blanketten för ansökan om riksfärdtjänst. Den måste vara inlämnad ett visst antal veckor före planerad resa. Hon är jätteorolig att inte få tillbringa sina tre veckor över jul och nyår hos mig. Nu ältar hon det faktum att blanketten inte har kommit. När den väl har kommit och hon har fyllt i den och skickat in den kommer hon att älta och oroa sig över ett eventuellt negativt besked. Jaa, jag är min mors dotter, för jag är likadan…

Men jag tycker bara att julen är jobbig och deprimerande och full av krav. Jag har en dröm om hur jag skulle vilja fira den, men den drömmen tycks inte bli verklighet. Så nu är det mamma och jag – i tre veckor. Jag är glad att vi slipper sitta ensamma på var sitt håll i alla fall. Det var inte så roligt förra året, men samtidigt var jag ju nyopererad och hade ingen möjlighet att ha mamma här eftersom inga lyft var tillåtna. I år mår jag inte på topp av andra skäl. Ekonomiska, till exempel. Det är en hel del som ska få julklappar och sen ska det vara mat och dryck och gottis… och jag vill bara hoppa av eländet, känner jag… Ingen idé att älta just nu.

Ett par små klappar till mamma har jag köpt och jag har nån idé om ytterligare någon. Anna får kanske både nån hård klapp och nån mjuk, ”barnen” har jag ingen aning om vad jag ska ge. Det blir nog en slant per ”barn” och så köper Anna och jag nåt tillsammans. De tre vuxna får nog stå tillbaka till förmån för den yngste. Tyvärr, men så är läget. Minus i kassan, typ.

Ytterligare minus har det blivit på gårdarna här runt omkring. Nån har roat sig med att såga ner en massa träd. Först ut var en björkarna på baksidan. Igår noterade jag att ett par, tre träd på framsidan hade fällts också. Det tycks som om somliga har en fäbless att fälla träd här och det är inte alltid bra. Trädens rötter suger nämligen upp en hel del av smältvattnet från snön senare i vår. Om det inte finns tillräckligt med träd och vidhängande rötter riskerar vårar gräsmattor – och i värsta fall markplanslägenheterna – att råka ut för översvämning… Hoppas att man har tänkt på det…

Livet är kort.

Read Full Post »

Lisas och Lottas äventyr i Toffelkäften

Klar hos tandläkaren för denna gång! Jag hade egentligen dejt med min tandhygga Sara, men hon var sjuk. I stället fick jag träffa Lisa. Och Lotta, som är tandläkare. Det gick hur bra som helst, Lotta akutfixade ju min tappade lagning i förra veckan, så jag vek ner mig i tandläkarstolen, full av förtroende med mina tänder i hennes händer.

Tänder…

Eller nja… Nu överdriver jag… Jag är en riktig bebis i tandläkarstolen! Verkligen… Först blev jag jätteorolig för att Sara var sjuk och jag skulle få träffa Lisa. Sen visste jag att jag hade en trasig tand och jag brukar knappt låta nån annan tandläkare än O ens peta på mina tänder. Men som vanligt hos Dômentandläkarna blir man väl bemött och omhändertagen. Det är värt några extra kronor (ja, de ligger lite över referensprislistan) att gå dit och få hjälp.

Dagens besök inleddes med att berätta om gamla skräckupplevelser hos tandläkaren när man var barn. Det låter ju urknäppt att både tandhygga och tandläkare pratar om sånt, men för mig ingav det förtroende. Och jag är så glad att dessa kvinnor som nu har hand om mina tänder inte är som min barndoms tandläkare:

hårdhänta, med röda, vassa naglar, utan ett uns empati grävde de i min käft, borrade så blodet sprutade och jag skrek i högan sky…

Jaa, det fanns en tandläkarfamilj i Metropolen Byhålan som var rätt… ökänd…

Det som var tänkt att göra idag var en basundersökning med röntgen och puts (det var ett och ett halvt år sen sist) samt en koll och tillfixning av min bettskena. Och så hade jag ju en trasig tand… Lisa och Lotta fixade allt och som tur var hade jag lagt i gott om parkeringspengar på S:t Eriks torg, där jag hittade den enda lediga p-platsen – för jag ville inte gå sju mil till mottagningen…

Jag var så nöjd och glad när jag gick tillbaka till bilen, även om det förstås sved att bli 2 190 kronor fattigare. Jag får ju tack och lov ett par löner till. Fick dessutom ett kostnadsförslag att ta ställning till på ytterligare åtgärder jag skulle behöva få gjorda. Det tål att tänkas på. Vill ju inte att det ska hända nåt trist mitt i semestertider eller så (tandläkarnas semestertider, alltså, jag har ingen semester i sommar vad jag vet). Men Lotta sa att

det är ingen ko på isen.

Lisa hade aldrig hört uttrycket förut, men det hade jag, så jag vet att det inte är nån panik. I övrigt fick jag beröm och applåder (närå, jag överdriver lite här…) för hur jag sköter mina tänder. Då blev Bebis-Tofflan riktig mallig!

Får man vara fräck och fråga hur mycket DITT senaste tandläkarbesök kostade och vad du fick gjort?

Livet är kort.

Read Full Post »

En tisdagskväll

Tisdagskväll och jag är helt slut. Det var jobbigt att inte kunna äta före tandläkarbesöket och lika jobbigt efteråt att inte kunna äta förrän två timmar senare. Jag hade en liten fralla sparad och kunde lite senare på eftermiddagen hitta en till. Det fyllde inte min tomma buk nämnvärt, men bättre än inget. Jag får inte äta hårda saker på 48 timmar. Mitten av torsdagen. Och då ska jag luncha med ”Lisbeth”! Härligt!

Dagens enda skratt fick detta anslag i Dagens Nyheter. Stockholmarna har åsikter om vårens… dofter…

Bilden är oskarp och jag skyller som vanligt på iPhonen. Men skrattade åt anslaget gjorde jag!

Jag var ju nere i Uppsala centrum idag, men faktum är att jag inte såg en enda hundskit. Ingen skitstövel heller, för den delen. När jag ändå var i faggorna tittade jag in till min vän Kurden och köpte TV-tidningen och fick en pratstund. Han tyckte att jag skulle börja jobba på kafé. Jag känner mig bara så trött på människor, jag skulle inte ha tålamod. Och dessutom är jag ju inte servitris utan kommunikatör. En jädrigt trött sådan. Trött och frustrerad, besviken, luttrad… Vart tog min styrka och mitt goda humör vägen?

Glad är jag i alla fall över hjälpen jag fått. Hämtade Jerry efter jobbet och jag har nu en liten laptop i min ägo, redo att ta över efter stordatorn. För den pajar. När som helst. Just nu skriver jag på den och är glad att den fungerar, men om en minut kan den slockna och dö, min trogne följeslagare.

Min ”nya” följeslagare.

Laptopen är inte ny och den har inte alla program jag har på stordatorn. Photoshop, till exempel, blir jag utan. Men det får gå ändå. Det måste det. Och som sagt, jag är tacksam för Officepaketet i vilket ingår ett enkelt bildbehandlingsprogram som ändå fungerar ganska bra. En ny stationär dator lär det ändå bli framöver. Om jag ska kunna tänka mig att jobba hemma och så. Jag får ju så otroligt många uppdrag att jag måste ha utrustning som fungerar.

Efter datorinstallationen skjutsade jag ut Den Snälle Mannen till Förorten så att han fick handla lite kattmat. Men nej, han äter den inte själv utan den är till hans husdjur. Efter hemskjutsning av Husse och mat for jag till Fästmön en stund. Där fick jag rostade mackor och en mugg kaffe och många pussar. Precis vad jag behövde!

Landade hemma i New Village runt 20-tiden. Skrev ett mejl till ett pensionsföretag om min livförsäkring. Jag vill gärna veta att min före detta sambo verkligen inte är förmånstagare för min livförsäkring om jag skulle dö. Bevare oss väl! Den människan ska inte klämma ur mig en enda spänn till! Det räcker med de 70 000 hon fick.

Mamma hade ringt så jag slog en snabb signal. Hade glömt säga att jag skulle till tandläkaren, som jag fick oja mig lite över det. Mamma hade inte heller haft några lysande (!) dagar – en lampa hade pajat (själva lysknappen), hon är jätteorolig för sin deklaration som jag inte kan hjälpa henne med och så hade hon tappat en knapp i ett par byxor.

Har jag sagt att jag är trött och slut? Jaså jag har det. Jag är så jävla slut att jag bara vill gråta och sova. Somna kan jag, men sen vaknar jag miljoner gånger varje natt. Vänder och vrider på mig och försöker lösa alla problem som hopar sig. Några har jag emellertid löst tillfälligt – eller fått hjälp med att lösa – och det är jag som sagt glad för! Tack!

Livet är kort.

Read Full Post »