Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Janis Joplin’

Eurovision Song Contest 2013. Finalen

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om aftonens stora begivenhet, finalen i Eurovison Song Contest 2013.


I kväll smäller det!
För den i Uppsala som väljer att inte åka till Parksnäckan och se eländet finalen i Eurovision Song Contest 2013 på storbildsskärm går det att följa det hela från TV-soffan. Och här. Här blir det nämligen liveblogg!!! Häng med och tyck till i afton! 

Jag lägger ut mina omdömen vartefter låtarna har framförts, så glöm inte att uppdatera din webbläsare då och då!

Här har vi laddat med prästostbågar, öl, vatten och jordgubbar. Hur har du laddat? 

Vi är två av över 100 000 tittare som inte bara ser fram emot schlager utan också… Björn och Benny, Sarah Dawn Finer (som gör min favorit-ABBA-låt runt klockan 23.30) med flera… Nu börjar det!!!

Finalister och flaggor tågade respektive bars in till tonerna av Björn, Benny och Aviciis Anthem. Det här blir en häftig kväll!! En del artister såg mer laddade ut än andra. Gäspade italienaren???

Programledaren Petra Mede gjorde entré i nånting råååsa. Eller ceriiiise kanske man säger. Hon var lika välartikulerad som sist. Som svensk-sångerska på engelska får hon helt klart godkänt. Det var för övrigt ganska gayfriande. Och en träffande text om oss svenskar. De historiska tillbakablickarna är underbart roliga!

Lynda Woodruff dök upp i Stockholm och kan fortfarande inte säga namnet där Baku är huvudstad. Men rolig är hon!

Efter alla låtarna hade sjungits var det dags för förra årets vinnare, Loreen, att skutta på scenen. Alltså jag har lite svårt för Loreen och låtarna. Jag var säkert den enda svensk som inte gillade Euphoria. Jag förstår och uppskattar helt enkelt inte Loreen. Hon är säkert jätteduktig, men det hon gör faller inte mig på läppen.

Sen kom Sarah Dawn Finer med min favoritlåt av ABBA – The winner takes it all… Då stannade allt…

Så här ser startfältet ut:

(och jag har INTE hittat på det själv utan hämtat det från säker källa på nätet!)

  1. Frankrike: Amandine Bourgeois: L’Enfer Et Moi
    Janis Joplin inleder på franska. Detta låter precis som nåt jag har hört förut, men låten är helt klart ”tung”. Bara ett problem: den kommer ingen vart. Och är hennes klänning trasig?
  2. Litauen: Andrius Pojavis: Something
    Ögonbrynsgympa och dålig engelska. Låten är slätstruken och artisten stillastående. Nä, jag somnar nästan.
  3. Moldavien: Aliona Moon: O Mie
    Dags för håret som står rakt ut och klänningen som tar bort fokus från låten helt. Jag får Barbie-känslor. Dansarna gör mig lite nervös.
  4. Finland: Krista Siegfrids: Marry Me
    Dags för suomalainen tyttö som har svenska som modersmål och sjunger på engelska. Och konstiga bebisskor. Nej, det här är för ding-dong för mig. Dessutom är det ingen kyss i slutet, det är en PUSS, för helvete!
  5. Spanien: ESDM: Contigo Hasta El Final
    Spaniens sång är svajig. Klänningen är gul och gurt är ju, som bekant, furt. Tempobyte hjälper inte utan förvirrar.
  6. Belgien: Roberto Bellarosa: Love Kills
    Men är det Ögonbrynens år i år? Roberto kan sjunga, men låten kommer liksom aldrig igång. Tänk om den hade släppt på lite fart så man blev danssugen. Nu blir man… ingenting.
  7. Estland: Birgit Õigemeel: Et uus saaks alguse
    Jag är hela tiden rädd att Birgit ska tappa klänningen. Tyvärr är språket inte så vackert i mina öron, det innenhåller för många ä:n. Och låten är bara… tråkig.
  8. Vitryssland: Alyona Lanskaya: Solayoh
    Dansrytmer. Alltså, jag erkänner, jag är svag för detta Nanne Grönwall-plagiat.
  9. Malta: Gianluca Bezzina: Tomorrow
    Gianluca är inte bara doktor, han är lik en av mina TREVLIGA grannar. (Ja, jag har såna också.) Ögonbrynen (Gianlucas) är dock i schlagerklass, inte grannklass. Låten är för trallig för att vara i min smak.
  10. Ryssland: Dina Garipova: What If
    Lite svajig inledning i sången. Sen blev sången vacker. Men det är ju en låt vi har hört förut, den om fred.
  11. Tyskland: Cascada: Glorious
    Falsksång i början. En parafras på Euphoria? Men lite svänga-rumpa-stuk – i alla fall bitvis.
  12. Armenien: Dorians: Lonely Planet
    George Harrison – med Schlagerbryn.  Och falsksång. Nej, det här är bara skrikigt, entonigt och tråkigt för mina öron.
  13. Nederländerna: Anouk: Birds
    Den här låten hade jag i huvudet en morgon. Den är lite gammal-schlagrig. Hon sjungar bra, Anouk, men känns väldigt mycket som en grå mus.  Ganska stillastående, slutna ögonlock. Tja, som godnattvisa passar den helt klart.
  14. Rumänien: Cezar: It’s My Life
    Kontratenor och välutbildad. Det hjälper inte. En snöpt Dracula är vad jag tycker att Cezar låter som. Och är inte dansarna nakna??? 😳
  15. Storbritannien: Bonnie Tyler: Believe In Me
    Det här var min klara favorit inför tävlingen! Jag gillade Bonnie Tyler redan på 1980-talet. Den här låten gillade jag redan första gången jag hörde den. Börjar nervöst. Men jag tror på dig, Bonnie-GAYnor!
  16. Sverige: Robin Stjernberg: You
    Då ska det ylas. Låten är rätt vacker, men jag har svårt för det där höga ylandet. Och vad är det för trasiga sjuksköterskekläder han har satt på sig? Dansarna hade Lilla My-tofsar!
  17. Ungern: ByeAlex: Kedvesem (Zoohacker Remix)
    Nej, idag är det för varmt för mössa! Det här är tråkigt och entonigt, inte många ackord i den här låten, inte. Va? Körar Marie Fredriksson?
  18. Danmark: Emmelie de Forest: Only Teardrops
    Det blåser i håret på barfotaflickan. Trumslagarpojkarna är alerta i kväll.  Men den där löjliga lilla flöjten… Nej, jag förstår inte varför den här låten är så hajpad. Sorry!
  19. Island: Eyþór Ingi Gunnlaugsson: Ég á Líf
    Den här låten hade jag också i huvudet häromdan. Den är rätt trallig, lite sing-along, men ingen vinnare för det. Jävla liv, jävla liv, vakna fin…
  20. Azerbajdzjan: Farid Mammadov: Hold Me
    Schlagerbryn och glasbur. Vi har sett det förut. Men det är en jättefin ballad.
  21. Grekland: Koza Mostra feat. Agathon Iakovidis: Alcohol Is Free
    Fotbollsdomare i kilt. Och knästrumpor. Framför… manisk cirkusmusik. Nej, jag blir nervös.
  22. Ukraina: Zlata Ognevich: Gravity
    Kamerapersonen gillade Zlatas figur. Låten är rätt… pigg. Men jag fattar fortfarande inte vad jätten har där att göra.
  23. Italien: Marco Mengoni: L’Essenziale
    Smörsång. 1980 kallt. Men snygg kostym, ja. Ett litet sömnpiller, dock.
  24. Norge: Margaret Berger: I Feed You My Love
    Varning för blinkande ljus (kan utlösa EP-anfall)! Nej, jag har svårt att titta på detta blinkande. Och låten är bara tråkig. Kisspaus.
  25. Georgien: Nodi Tatishvili & Sophie Gelovani: Waterfall
    Duettsång. Med fem mil mellan parterna först. Vacker och smäktande sång. Men lite för sömnig låt för mig.
  26. Irland: Ryan Dolan: Only Love Survives
    Läderbyxor – gillas, men jisses så varmt det måste vara! En låt som gör mig lite danssugen, men 17, har jag inte hört den här förut också???

Mina favoriter i kväll är Storbritannien, Vitryssland, Ryssland, Tyskland, Azerbajdzjan, Ukraina och Irland. Men Storbritannien vill jag se som vinnare!

But the winner is… Danmark. Trist, tycker jag.


Livet är kort. Nu gör vi lite annat fram till klockan 21!

Read Full Post »

En bok som är en sorts kärlekshistoria från början till slut. Men den slutar förstås med döden, som alla vackra kärlekshistorier. Samtidigt är Patti Smiths bok Just kids en enda lång hyllning till konstnären och fotografen Robert Mapplethorpe. En underbar hyllning.


En kärlekshistoria och en hyllning.

                                                                                                                                                            Patti Smith och Robert Mapplethorpe var bara ungar, just kids, när deras stigar korsades. De inleder en kärlekshistoria, som trots att den inte alltid är fysisk genom resans gång, är livslång. Det här är Patti Smiths bok om resan och det liv de två delade nästan symbiotiskt.

För mig är Patti Smith främst artist och Robert Mapplethorpe fotograf. Men egentligen var de bredare konstnärer än så, båda två. Vi får i boken bland annat uppleva hur Robert tillverkar halsband i smått, men också gör stora installationer. De första fotograferingarna gör han med en polaroidkamera.

Så småningom övergår deras fysiska kärlekshistoria i en mer platonisk. Robert har upptäckt att han är bög. Denna upptäckt och denna del av deras liv känns lite för snabbt skildrad i boken. Snabbt tecknad är också Patti Smiths egen resa från jobbet i bokhandeln till framgångarna på musikscenen. Jag hade gärna läst mer om båda!

Snabbt flimrar också dåtidens, 1960- och 1970-talens, kändisar förbi såsom Jimi Hendrix, Janis Joplin, Andy Warhol, för att nämna några.

Hur som helst, det här är en vacker bok och Patti Smith kan utan tvekan verkligen sätta även författare på sitt visitkort! Jag älskade att läsa den här boken, älskade hennes raka språk. Nu har jag förstås blivit nyfiken på hennes lyrik, så det kanske blir nästa steg. För övrigt glädjer jag mig åt att hon nyligen blivit utsedd till årets Polarpristagare, ett svenskt pris.

Tack, Bokoholisten, för ”presentkortet” som gjorde det möjligt för mig att köpa och läsa den här underbara boken! Högt betyg!

                                                                                                                                            Avslutningsvis, Patti Smiths Memorial song:

Little emerald bird
Wants to fly away
If I cup my hand
Could I make him stay

Little emerald soul
Little emerald eye
Little emerald soul
Must you say good-bye

All the things
That we pursue
Allt that we dream
Are composed
As nature knew
In feather green

Little emerald bird
As you light afar
It is true I heard
God is where you are
Little emerald soul
Little emerald eye
Little emerald bird
We must say good-bye

Read Full Post »

Dte blev liiite sovmorgon i morse. När jag slog upp mina ljusblå fick jag äntligen se Annas fina vinstsmycke i dagsljus. Vilken läcker cupcake!


Det här läckra smycket vann Anna i en bloggtävling!

                                                                                                                                                         Elias skulle iväg på kalas idag på Nickis äventyrslek, så vi fick snabba oss på hemma. Hann i vart fall fota denna pumpa som tycks ha fått märkliga vårtor under natten. Pumpan ska bli en fin Jack O’Lantern i kväll.


Har pumpan fått kondylom???

                                                                                                                                                             Om man ska på kalas måste man ju ha paket med sig. Vi for därför först till Lekia för att glo. Det blev mycket originellt en LEGO-byggsats till födelsedagsbarnet. Själv funderade jag på att dölja min fula nuna med denna i kväll…


Jag skulle gärna ge mig ut med denna i kväll och skrämma små barn. Och stora…

                                                                                                                                                             Inne i leksaksaffären fanns en miniutställning med storheter som The Beatles och Janis Joplin… Det kändes som att vara tillbaka på 1960-talet…


The Beatles och Janis Joplin hade konsert på en hylla i leksaksaffären. Vad krokodilen hade i sammanhanget att göra vet jag emellertid inte.

                                                                                                                                                          Anna bad mig fota dessa figurer och messa till Frida.


Detta ska tydligen vara figurer ur Pokemonfilmen.

                                                                                                                                                          När Elias var levererad till kalaset for vi till CityGross och vimsade runt. Jag blev väldigt yr och höll på att svimma, men klarade att hålla mig på benen. Det var väl tanken på den tvåkilos godispåse vi köpte som höll mig uppe…

Nu är vi hemma hos mig en stund i väntan på att kalaset ska ta slut. Då blir det hemfärd till Himlen i Förorten och Anna ska fixa en Jacko!

Ha en Happy Halloween! Eller bara en skön lördag!


Även Clark Kent* är redo för Halloween!

                                                                                                                                                         *Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »

I måndags var det exakt 40 år sen Janis Joplin dog, endast 27 år gammal. Janis Joplin, Jimi Hendrix, Brian Jones och Jim Morrison är de fyra grundbultarna i 27 Club. Denna makabra klubb bestående av rockstjärnor som dött endast 27 år gamla.

Man kan undra om det vilar en förbannelse över dessa, om det är en myt, en slump eller om det finns en förklaring. Det man kan säga är att rockmusikens värld är en sorts låtsasvärld med många farliga lockelser, såsom droger…

Jonas Inde har skrivit en pjäs, som ges på Maxim i Stockholm, och som har titeln 27 Club. Föreställningen bygger på musik av de sex mest kända medlemmarna i klubben: Janis Joplin, Jimi Hendrix, Brian Jones, Jim Morrison, Kurt Cobain och Robert Johnson.

Enligt Jonas Inde är män som starkast just i 27-årsåldern. Han tror inte att dödsfallen har skett på grund av otur. Men varför just 27 år? Om man tittar på en typisk medlem i 27 Club börjar det med genombrott och en karriär som pekar uppåt – för att sen ganska brant stupa neråt. Det är som om stjärnorna når ett tak vad gäller sina prestationer. De har liksom gjort sitt bästa väldigt fort och tidigt i livet.  Många har problem med droger och alkohol. Men trots att vi idag vet mer om drogers verkan har den här klubben nu ungeför 30 medlemmar…

”27 Club”spelas till och med den 18 december på Maximteatern i Stockholm.

 

Read Full Post »

En timma, drygt, har jag suttit så gott som blickstilla framför TV:n. Men ärligt, en och annan tår fällde jag. Den som såg Tom Alandhs program I stället för Sommar kunde nog inte annat. Än att sitta stilla och gråta lite, menar jag.


Här är några av människorna i Tom Alandhs dokumentärer.

                                                                                                                                                       Det jag slås av under programmet är att så många av dem Tom Alandh har porträtterat inte längre finns kvar bland oss. Människoöden som Bosse Högberg, Nacka Skoglund, Monica Zetterlund, Jocke, Cornelis, Gustav och Maria med flera som inte längre finns bland oss. Men så de andra som det har gått ”bättre” för och som fortfarande är kvar – som Martina, Pia, Annika Östberg, Jesper Odelberg och andra.

Sammantaget – och trots tårarna jag fällde under programmet – ger dessa människor nån sorts hopp. Det sista som lämnar en människa är nog hoppet. Hoppet om att det ska bli bättre, att portuppgången eller cellen ska bytas mot en egen lägenhet – som det gjorde för Pia och Annika.

Varvat med korta glimtar från en del av sina filmer spelar Tom Alandh de låtar han TROR att personerna själva skulle ha valt om det varit radions Sommarprogram, som titeln anspelar på, eller om de själva hade fått utse en låt som symboliserar deras respektive liv. För Nacka blev det en italiensk smörsång, Gustav och Maria fick bland annat Josephine Baker, Annika Östberg Janis Joplin och Martina fick sin lillebrors musik.

Så många porträtt, han har gjort genom sitt yrkesliv, Tom Alandh. Så många porträtt av konstnärliga, duktiga, smarta, fina människor som ofta haft lite tro till sig själva, självförtroenden som varit noll och intet, hos en del. Så här säger Tom Alandh ungefär halvvägs in i filmen:

[…] Själv har jag aldrig kunnat förstå varför korkskallarna och linslössen och de obegåvade aldrig känner sina begränsningar utan det är de kloka och duktiga och begåvade som är rädda för att inte räcka till […]

Missade du programmet? Kolla nån av repriserna i veckan eller SvT Play!

Read Full Post »