Stenbeck: Uppgång och fall

Det är nu över tio år sen Jan Stenbeck dog i Paris. Ändå fascinerar hans liv och yrkesbana i alla fall mig. I kväll gick den tredje delen i dokumentären om honom, Stenbeck: Uppgång och fall.

Jan Stenbeck. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Tre avsnitt har nu visats. Har jag lärt mig nåt nytt om Jan Stenbeck? Har jag förstått ett och annat?

På 1990-talet var Kinnevik belånat upp över öronen. Ändå körde Stenbeck på. Bland annat startade han tidskriften och TV-programmet Moderna tider med Göran Rosenberg vid rodret.

Som företagsledare kunde Jan Stenbeck vara omväxlande rasande, omväxlande omtänksam. Utåt sett tycktes företaget väldigt grabbigt.

Senare under 1990-talet började det gå bättre. Marknaden för mobiler växte och Jan Stenbeck startade tidningen Metro. Samtidigt började Stenbecks äktenskap knaka i fogarna. År 1999 begär Jan Stenbeck skilsmässa. Han får barn med en annan kvinna innan äktenskapet är upplöst, men erkänner inte faderskapet förrän 2002. Familjen fick inget veta förrän efter hans död.

Dottern Cristina tar över företagsledningen, endast 25 år gammal.

Det här är en fascinerande historia om en duktig affärsman som gick bort alltför tidigt. En bra dokumentär!

Livet är kort.

Read Full Post »

Stenbeck: Mediemogulen

I kväll var det dags för det andra avsnittet på SvT1 om Jan Stenbeck. Jag tyckte att del ett var ganska seg och eftersom jag var übertrött i kväll kände jag mig nästan tveksam till att titta. Men jag är glad att jag gjorde det, för den andra delen, Stenbeck: Mediemogulen var riktigt intressant.

Jan Stenbeck, mediemogulen. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

I del två fick vi tittare inte bara skratta åt fem kilo lätta mobiltelefoner och gräsligt 80-talsmode utan också åt det spel bakom våra ryggar när det gällde TV3 och TV4. Intressant att se hur Jan Stenbeck blev lite av The Bad Guy när TV4:s ledning skulle sparkas – och ansvarig inte hade gjort det. Då är det rätt tufft att sitta i direktsändning och ge den där kicken.

En hel del annat var intressant också, bland annat att få en bakgrund till det politiska spelet när det gäller reklam i svensk TV. Stenbeck lierade sig för övrigt med en sosse (bland annat från tidningen Arbetet nere i Malmö, sedermera kommunalråd…) och fick Calle-Balle Bildt med flera som motståndare.

TV- och mediepersonligheter som Robert Aschberg (med hår!), Siewert Öholm (Livets ordare som jag höll på att köra på härom morgonen när han var ute på stavgång – mitt i gatan!..) och Göran Skytte (totalt självfixerad och otrevlig att ha till bordet under en middag på en taltidningskonferens, numera förkunnare. FÖRKUNNARE!) passerade.

Nej, den här andra delen kändes betydligt vitalare än den första! Högsta Toffelbetyg!

Read Full Post »

Stenbeck: Maktkampen

Jan Stenbeck dog för tio år sen. Tio år sen! Time flies! Och visst är det väl lite så att en framgångsrik person som dör i ganska låg ålder är lite… fascinerande? Jag tvingade Fästmön att glo på första delen av tre i en dokumentärserie om Stenbeck. Stenbeck: Maktkampen var titeln på del ett.

Jan Stenbeck vid sitt skrivbord i USA. (Foto: Jeppe Wikström/PRESSENS BILD. Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

I den här första delen får tittarna egentligen inte veta så mycket mer om personen Jan Stenbeck än att han var lite av en pajas och spexare. Och när det kom till kampen med systrarna om imperiet Kinnevik var han stenhård och kompromisslös. Förmögenheten grundade redan fadern Hugo, i stål och skog. Sonen Jan, som var yngst, hade företagandet i blodet. Hans första företag sålde skoltröjor. Så småningom blev det mobiltelefoni.

Det är ganska många kommentarer från före detta kollegor, konkurrenter och flickvänner. Men det känns ändå som om man inte får grepp om personen Jan Stenbeck. Programmet blir bitvis lite segt, ärligt talat.

Del två visas på tisdag den 8 januari klockan 21 och har underrubriken Mediemogulen.

Första delen får medelbetyg.

Livet är kort.

Read Full Post »

En händelsrik teatervår! Och några rader om lokalblaskan

Med glädje sliter jag genast upp Uppsala Stadsteaters programtidning, som var dagens reklambilaga i lokalblaskan. För en gångs skull en uppskattad reklambilaga! Annars är jag hjärtligt trött på alla inbladade trycksaker som gör tidningen falskeligen tjock och som bara glider ur och lämnar… ett tomt skal. Ja, för jag tycker att lokalblaskan blir mer och mer ett skal. Förutom när det gäller sport, dårå. Antalet sportsidor och anställda vid sportredkationen tycks öka och frågan är om det sker på bekostnad av duktiga kulturmedarbetare vid blaskan? Snälla Lisa Irenius, kom snart tillbaka till kulturredaktionen och se till att det blir ordning på torpet!

Lite glad blev jag emellertid i veckan när min gamla journalistbekanting ringde mig i tjänsten. Jag anser att h*n är en av stans bästa grävande journalister. H*n kom mycket väl ihåg mig från min förra arbetsplats. Jag var så nära att ge The Story, men har bestämt mig för att avvakta ett tag. Kontakt är emellertid knuten och somliga månde darra rätt rejält framöver.

Fast nu var det teater jag skulle skriva om! Jag rafsade naturligtvis snabbt fram till Sysslingens pjäs som har urpremiär den 18 februari nästa år, på min farfars 112 års dag. Sen läser jag att pjäsen, Fyra dagar i april, handlar om det så kallade påskupproret i Uppsala – som skedde på min födelsedag fast 1943 (nej, tro det eller ej, jag var inte ens en glimt i min mammas öga då – hon var åtta år…). Buggers! Nu är det inte bara Tjernobylkatastrofen som förknippas med datumet jag föddes, nu är det också ett nazistmanifestation… Förlåt om jag raljerar lite, självklart ska jag gå och se den här pjäsen!!!

När jag vänder blad blir jag irriterad! Där finns ett oigenkänneligt foto av författaren samt en intervju som inte går att läsa – för under texten ligger en bild på ett gammalt hus. En bild som inte tillför nånting, bara sabbar texten! Om Petite Moi hade fått tjänsten som informationschef vid teaaatern hade jag inte godkänt den sidan. Men nu fick inte Petite Moi den tjänsten och ärligt talat sörjer jag inte. Jag tycker bara att det är trist med artikeln, för jag hade velat läsa intervjun. Nu får jag avstå. Dumt!

Här är en finare bild på författaren, till höger, och hans alienkatt Bibbi, till vänster.

Jag bläddrar, trots min irritation, vidare i programtidningen. Snabbt, snabbt bläddrar jag förbi John Fiskes Morden på Bäverns gränd och Göran Engmans julshow, ty sådant roar mig icke.

Men den 28 januari är det urpremiär för Den flygande handläggaren med Cecilia Nilsson i huvudrollen. Cecilia Nilsson spelar handläggaren Marianne som får nog

[…]  av politiker med dålig verklighetsförankring. Chefer utan omdöme.Och av kollegor utan stake. […]

Marianne blir Hämnaren, de utfärsäkrades egen Modesty Blaise! Den här pjäsen kan jag inte missa!!!

En annan urpremiär är det den 10 mars med pjäsen Fursten. Pjäsen som handlar om Jan Stenbeck, mediemogulen och hur Sverige förändades. I huvudrollen, hör och häpna, Allan Svensson! (Måtte han snart bli avskrubbad rollen som Svensson, Svenssson-pappan!). Det här blir nog riktigt bra teater!

Vidare har dramatiseringen av Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva premiär den 22 februari. Den är säkert mycket sevärd. Maria Sundbom spelar.

Ja, mycket intressant blir det på scenen i Uppsala framöver. Fast det är inte billigt att gå på teater… Ordinarie pris för den som varken är ung, gammal eller arbetslös är 220 kronor. Men bra att unga och arbetslösa endast betalar 120 kronor. Pensionärer, däremot, anses visst lite rikare, de får betala 180 pix. Varför denna skillnad??? Vidare finns olika abonnemang som kan vara smart att köpa om man tänker sig gå på fler pjäser.

En eloge till Linus Tunström för en mycket spännande teatervår! (Linus, vars pappa Göran var en av de bästa svenska moderna författarna, tyvärr avliden alltför tidigt!)

Read Full Post »