Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jaktsäsong’

Hur kan det som tycks vara ytligt ha ett djup och vara riktigt intressant att läsa om? Mats Strandbergs debutroman Jaktsäsong har undertiteln ”Hur hittar man kärleken bland sex, lögner och dvd-boxar?” Svaren får man faktiskt i boken!


På sätt och vis en handbok i hur man hittar kärleken.

                                                                                                                                                       Här får vi möta Melinda, faghag, vars mamma och hon själv inte önskar nåt hetare än en pojkvän. Magnus, Melindas bögkompis, hopplöst kär i författaren Sebastian. Och så alla dem som snurrar omkring trion: en smygbög till skådespelare, barndomsvänner, bögpar, en katt och en granne som används som KK*. Händelserna utspelar sig främst i Stockholms gayvärld. Där är det mest gala, fest och alkohol. Pengar snurrar. För att finansiera utelivet jobbar Magnus och Melinda med en TV-sajt. Allt är frid och fröjd tills Magnus anställer bögen Andreas. Som Melinda blir kär i.

Tack, FEM, för att du hittade den här boken åt mig! Mats Strandberg har ett underbart flyt i sitt skrivande. Trots att mycket av det han skriver om är ytligt får det ett djup – när lögner uppdagas och känslor kommer upp till ytan. Den här boken är både underhållande och tankeväckande. Bland annat börjar åtminstone jag fundera över om jag verkligen är så fördomsfri som jag tror.

Fyra tofflor av fem möjliga blir betyget!

                                                                                                                                                             *KK = knullkompis

Read Full Post »

Melinda ur boken  Jaktsäsong av Mats Strandberg:

[…] Jag vet inte hur jag ska klara mig ur det här. Så otroligt osmidigt att slaska med grannen! Jag menar, han är jättegullig (hon säger ”jättegullig” ungefär med samma tonfall som man använder för ”bajskorv”) och det har varit roligt att leka med honom i sommar. Men han är en sommarkatt. Det är dags att åka hem till vardagen och lämna kvar honom på farstutrappan. Jag önskar bara att hans farstu inte låg vägg i vägg med min…
[…] Ibland kan jag känna mig så hemsk för att jag ser ner på Svenssons. Jag menar inte att göra det, men jag gör det ändå. Jag tycker att alltsammans verkar så poänglöst. De jobbar på Ica hela sina liv och har en spännande dag på jobbet när de får, typ, jag vet inte, bestämma på vilken hylla vetemjölet ska stå… De köper Absolute Music-skivor och blir upprörda över det som kvällstidningarna säger åt dem att bli upprörda över och de pratar knappt med varandra för de har inget att säga varandra längre och de går på stan och handlar i mysbyxor, de köper samma mat som alltid och äter den gång på gång… De verkar vara helt utan ambitioner och framtidsdrömmar, annat än att föröka sig och skaffa barn som växer upp till samma poänglösa vuxna. Det är i alla fall min fördomsfulla bild av hur de lever. Visst låter det hemskt? Jag känner mig hemsk när jag säger det. Men samtidigt verkar det vara så lätt för dem. De är förmodligen mycket lyckligare än jag, så hur kan jag se ner på dem? […]

Read Full Post »