Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘isolerad plats’

I den här världen finns så mycket elände och så många lidande på flera sätt. Att livet är orättvist har vi ju en gång för alla konstaterat på en blogg nära dig. Det ÄR också orättvist att jag har värme och vatten inomhus, medan andra fryser eller får gå flera mil för att hämta dricksvatten. I dessa sammanhang blir personliga eländen och lidanden som att förgäves söka jobb och aldrig få nåt, till exempel, så futtigt. Eller att ha fått känning i sitt ben igen, där den fruktansvärda tromboflebiten drog fram nu senaste gången i somras. Det är ingenting mot att smälla av en bomb mitt i centrala Stockholm.


Att brinna för nåt så man vill gå i döden för detta är ovanligt.

                                                                                                                                                        Att brinna för nånting så starkt att man är villig att gå i döden för denna sak är otroligt nobelt – och otroligt ovanligt. Men att samtidigt vilja ta med sig en massa i sammanhanget oskyldiga människor, det är baske mig inte ett uns nobelt. Och att bli hyllad efteråt och upphöjd för sitt lidande (!) i detta sammanhang, det förstår jag bara inte. Det är inte OK att ta med sig oskyldiga i döden. Nu sist i Stockholm skedde inte det, men det kunde lika gärna ha gjort det.

Förundrad blir jag över hur en del människor resonerar också. Såna här händelser bekräftar min tro att det är farligt att vistas där ute i verkligheten, det är betydligt tryggare och skönare här hemma. MEN… Om jag stänger in mig på grund av presumtiva dåd då har ju den som vill göra illa fått rätt och DET är inte heller OK. Samtidigt blir jag också förvånad när människor på gatan uttrycker sin förvåning över att det kan

hända HÄR!

Precis som att vi skulle vara en isolerad plats där inget ont kan inträffa. Dags att vakna nu, liksom. Det dan jag totalt tappade tron på att det är säkert där ute var den 28 februari 1986 när Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme mördades mitt i centrala Stockholm. Då insåg jag att vi är baske mig inte förskonade från ondska.


Vi är inte förskonade.

                                                                                                                                                           Det jag vill säga med detta inlägg är att jag inte förstår dem som är förvånade att fenomenet självmordsbombare kan upptäckas i vårt land. Och jag kan heller inte förstå dem som rycker på axlarna och tror att det var en engångsgrej. För det tror inte jag. Det mördas och has ihjäl oskyldiga lite varstans i landet, av olika orsaker. Och våld och mord på oskyldiga sker även utanför vårt lands gränser. Men jag undrar om vi har slutat bry oss. Det sker ju så mycket, så ofta. Kanske dådet i Stockholm får oss att tänka lite. Att förhoppningsvis tänka att död inte nödvändigtvis visar att man brinner för en sak utan att det kan vara ganska oförståeligt. Ett liv slocknade – det kunde ha blivit fler. Som jag ser det förgäves. Om det nu inte var en ögonöppnare. Men ett liv för att komma till insikt, det är en dyr insikt, det…

För övrigt tror jag inte heller på mord på skyldiga, bara så att ingen missuppfattar!

Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »