Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ironi’

Ett bevisande inlägg.


Nu är det bevisat!
Jag har svart på vitt: barn kan vara vassa i käften. Se bara detta fynd, tandkräm på ICA Solen, för vassa små käftar. Ryyyyyyyser!

Tandkräm för barn m vassa tänder

För vassa små käftar.


Undras om nästa produkt
är kloklippare för ungar… Eller kanske öronvaxuppsamlare för barn som vill börja jobba hos Mme Tussauds..?


Livet är kort. Och underligt. Barn är helt klart… läskiga.

Read Full Post »

Torsdag innebär, på den här bloggen, veckans höjdpunkter (Smakfullt) respektive lågvattenmärken (Smaklöst). Och det är ju inte svårare än så här:

Smakfullt


Smaklöst


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag hittade jag en intressant artikel hos Dagens Nyheter. Den handlar om provokativ reklam, den reklam som tar till exempelvis ironi och når fram genom bruset.

I artikeln nämns tre reklamkampanjer som provokativa exempel. Det är GIL, Göteborgskooperativet för independent living, som vill lyfta frågan om hur personer med funktionshinder dagligen blir behandlade, Öppna Ögons kampanj mot kvinnovåld samt Stockholm Prides sommarkampanj ”Bli Homo”.

GILs CP-docka i den senaste reklampkampanjen. (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)


När det gäller GILs kampanj
är syftet att få slut på gullandet och särbehandlingen av personer med funktionshinder. I kampanjen säljs en docka som man kan gulla med i stället för att man gullar med nån som har funktionshinder.

Öppna Ögons kampanj består av affischer med rubriken ”Försvunnen” och en text som handlar om att nåns flickvän har försvunnit efter ett bråk som ledde till våld. Där finns ett telefonnummer som går till sajten Öppna Ögon, på vilken det finns ett manifest mot mäns våld mot kvinnor. Provocerande, tycker många.

Stockholm Prides kampanj ”Bli Homo” går ut på att man med olika slogans ska övertyga heteros om att bli homo, bi, trans eller queer. Ironi och framför allt humor är vapnen här.

Provokationer anses numera av PR-konsulter vara ett sätt att nå igenom bruset. Det gäller att sticka ut, att vara annorlunda. Men får man sticka ut hur mycket som helst? Jag tycker att jag som homosexuell kan driva ganska mycket och långt med mig själv och min läggning, men jag skulle nog inte gilla om nån icke-HBTQ-person gjorde det, varken i reklamkampanjer eller för övrigt. Vad anser du? Får man driva med sexuell läggning, funktionshinder och våld i reklamkampanjer och i såna fall hur mycket?

Read Full Post »

Pizzan var helt fantastiskt flottig igår! Jag hade 60 kronor i min plånbok och rafsade fram några enkronor i min myntburk på köksbänken – voilà! Gotti! Men det tyckte inte magen odelat – den reagerar på det feta.

Resten av kvällen satt jag ganska mycket vid datorn och försökte hitta på svåra bildgåtor. Bara det att SOMLIGA är för duktiga!.. Men alldeles nyss la jag ut en riktigt svår och den förväntar jag mig inte att du löser så snabbt!

Vidare klämde jag en finne på näsan, pratade med CL i typ en och en halv timma i telefonen, läste, åt choklad, glodde på TV och pratade med Fästmön i telefonen. En rätt vanlig ensamkväll. Boken jag läser är otroligt seg och jag är ganska besviken dels på grund av att det var en bok jag gav mig själv (rabattkuponger betalade den!), dels för att de tidigare böckerna i samma serie har varit jättespännande. Idag ska jag försöka läsa ut den. Jag brukar inte vara så här långsam i min läsning, men när en bok inte är riktigt bra blir det så.


Den här boken är nog också rätt seg…   

                                                                                                                                                                    I morse var jag uppe vid halv fem-tiden. Har haft lite ont i benet ett par dar och det var väl det som bråkade lite. Så lyckades jag somna om bara för att bli väckt sju minuter över nio av ett gäng puckon som liksom aldrig kan vara tysta när de draschlar förbi. Men det var rätt OK att sova till nio, jag har ju varken semester eller sommarlov utan ska ägna mig åt jobbsökeri via dator, internet och telefon.

På tal om telefon har det slagit mig att folk har fått sämre telefonvett. Jag tänkte skriva ett långt och elakt inlägg om detta, men inser att det nog slår tillbaka på mig själv. Fast om JAG lovar att ringa upp nån en viss dag eller vecka så gör jag det. Jag struntar inte bara i det. Alla såna här oförätter lägger jag i min lilla spy-burk och en dag, när den är överfull och jag har ett välbetalt jobb eller är superkänd för mina braiga böcker, då ska allt ut och vädras, det lovar jag! (Detta är ironi.)

Anna och Elias gör eventuellt en utflykt idag och kanske en med båt senare i veckan. Det är trist att sitta här hemma, men jag hoppas på att få en sorts besked eftersom vissa saker bör lösas i juli. Men så klart att jag hellre vore med familjen!

På min agenda idag står att sparka igång en maskin tvätt – måste ju ha renbäddat i gästsängen tills lilla mamma ska sova där. Vidare blir det en tur till Tokerian för införskaffande av förnödenheter såsom toapapper, korvbröd, kaffe och vad det nu var mer. Tvål, kanske? Choklad definitivt! Idag ska det klirra in lite kosing och då slipper man att rota i myntburkar för att få ihop till förnödenheterna.

Read Full Post »

Den senaste tiden har det pågått flera debatter kring så kallade offentliga personers bloggerier. Vi har till exempel Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englunds blogginlägg, ett svar till Björn Ranelid. Lokalt här i Uppsala har väl ingen missat centerpartisten Stefan Hannas bloggerier från Thailand? (Knappast nån annan i Sverige heller, för detta blev en riktig mediasnackis!)

Många tycker att både Peter Englund och Stefan Hanna – med flera – har gjort bort sig via sina bloggar. Men har de det?

Jag hittade en intressant artikel i Svenska Dagbladet där vett och etikett på nätet tas upp. Bland annat konstaterar artikelförfattaren att de nya, sociala medierna ger stora möjligheter – även till klavertramp. Och jag är benägen att hålla med!

[…] Kommunikationskonsulten Brit Stakston ordnade i somras en sociala medier-akut i Almedalen för politiker som sluntit på tangentbordet i valrörelsen. Numera spenderar hon en stor del av sin tid åt att hålla föredrag för företag som ängsligt undrar hur de ska förhålla sig till de anställdas pladder på Twitter, Facebook och bloggar. […]

Jaa, jag förstår att Brit Stakston med flera har fullt upp att göra… Här hoppar det ju grodor ur var mans mun. Men det är ju just det…Kommer grodorna ur VAR MANS mun? Nja, i de två fallen ovan kommer de ur Svenska Akademiens respektive Centerpartiets mun. Kan det verkligen vara så, det är ju ändå två människor, Peter Englund och Stefan Hanna, som har skrivit? Självklart är det så. Men det jag menar är att man nog bör tänka efter både en och två gånger NÄR MAN ÄR EN OFFENTLIG PERSON. ÄVEN om både Peter Englund och Stefan Hanna skrivit i privata bloggar och på sin fritid, så kommer de inte ifrån faktum: de är offentliga personer och det de skriver KAN tolkas som åsikter av den/dem de representerar, nämligen Svenska Akademien respektive Centerpartiet. Och DET var inte helt säkert meningen!


Är vi offentliga personer?

                                                                                                                                                       Det blir också vanligt att arbetsgivare ”bevakar” sina anställda genom att kolla vad de skriver på bloggar och i sociala nätverk. Men där tycker jag att skillnaden är att de anställda skriver som privatpersoner, ÄVEN om de skriver att det är skittrist på jobbet eller att det är alldeles för mycket att göra. Detta tycker jag INTE är skäl till nån uppsägning alls. Däremot borde arbetsgivare vara MÅNA OM sina anställda – för på så vis kan det ju hända att de anställda skriver GOTT om sin arbetsplats i stället. Samtidigt var det kanske inte så jättesmart av de som ”fejsbookade” negativt om ett företag där de arbetade – de var ju liksom UTHYRDA av ett bemanningsföretag. I det fallet kan jag tycka att de representerade bemanningsföretaget. Eller..? Inte så smart, kanske.


Arbetsgivarna försöker bevaka sina anställda i stället för att måna om dem.

                                                                                                                                                     Men vi har ju yttrandefrihet i Sverige! Ja, det har vi och den ska vi vara jädrigt rädda om! Förbud och avsked från jobbet är inga smarta sätt att tysta personer som vill yttra sig. Däremot tror jag att både arbetsgivare – och bloggare med flera – bör tänka efter vad de skriver. Och hur de skriver! För jag är benägen att hålla med Monica Hortell när hon rasar över mediadrevet mot Stefan Hanna och att han faktiskt använde ironi som stilistiskt grepp. Därmed inte sagt att jag tycker att Stefan Hanna inte borde ha tänkt sig för HUR han formulerade saker och ting. Ironi är svårt, nämligen. Svårt att förstå. Och riktigt, riktigt säker kan man ju inte vara att det var just bara ironi i Stefan Hannas blogginlägg (det var flera stycken inlägg som fick kritik). Och åter igen – representerar han sitt parti eller sig själv? Han är ju liksom förtroendevald av kommuninvånarna…

Men vad tycker du? Är det OK att skriva rakt från hjärtat vad man tycker om saker och ting? Gäller det andra, hårdare men oskrivna regler för så kallade offentliga personer?

Read Full Post »

Ja, snart är det slut. På den här dan, alltså. Den här skitdan. Eller det var väl inget fel på dan i sig utan på mig. Otrolig tur att jag mår så bra fysiskt att mamma inte märkte nånting. Och bloggen funkade ju som sagt som kostnadsfri terapi. Jag bara kräks ur mig. Verbalt. Det är skönt. Fast ännu skönare vore det att ha ett jobb.

Snälla Gud/Jultomten/Kära Nån! Jag behöver verkligen ett jobb, typ NU. Innan alla i min omgivning hatar mig för att jag är så… kitslig, som nån sa.

Vänlig hälsning Tofflan

När mammas tvättmaskin var klar vek jag handdukar och lakan, men en del saker får hänga i torkskåpet över natten så viker jag dem i morgon. Det var också ett par kassar med diverse som jag glömde gå ner i källaren med, så det ska jag också fixa i morgon.

Och efter tankning och påfyllning av spolarvätska tuffar Clark Kent* och jag upp till Uppsala igen i morgon med en kasse smutstvätt, en påse med kaffe, choklad och chilibågar från mamma samt en liten väska från min förrförra arbetsplats.

+  + =
En perfekt godispåse från mamma!

                                                                                                                                                  Pratade i nästan en timma med Fästmön i kväll medan mamma såg nåt TV-program… eh Mamma söker bonde, Bonde söker mamma, Mamma söker mormor, Rödluvan söker bonde, Vargen och jag eller Äh, jag ger upp! Det är alldeles för många likartade (skit)serier som går på TV nu, jag orkar inte med dessa dokusåpor. Mitt eget liv är ju en dokusåpa på den här bloggen, det får räcka. Fast man får ju inte tycka högt om dokusåpor, i alla fall inte ha åsikter som inte är positiva, för då blir man ELAKT PÅHOPPAD. F*n, säger jag! Ironi. Humor. Tongue in cheek, liksom. Hört talas om det?  Nån? Ingen som vet/minns vad det är??? (Heja Pernilla, för resten!!!)

Nej, nu ska jag läsa om några läskiga mord så att jag kan sova GOTT sen här på min madrass på golvet i ett rum nånstans i en lägenhet i Metropolen Byhålan. Gäsp…

                                                                                                                                                           *Clark Kent = min bääääbispojksbil

Read Full Post »

När man har nästan all tid i världen, typ, är det lätt att ligga här och bli filosofisk. För vad ska jag annars hitta på nu när jag har tandtrådat och borstat tanden? Det enda som återstår den här dan är att jag ska försöka åla mig i nattsärken…

Jag har ont i magen nu. Som f*n. Misstänker lite att mina dåliga värden har med den att göra, men vill inte riktigt lyssna på dessa tankar. Jag är ju inte inlagd för benets skull, alltså, utan för att vissa värden var för låga och andra för höga. Och visst vore det rätt ironiskt ifall den blodrädda Tofflan blöder inut? Snacka om ironi, alltså…

Jerry sa en klok sak i kväll när han var och hämtade nyckeln till Clark och Clark Kent* själv.

Det är i såna här lägen man ser vilka som är ens vänner, vilka som hör av sig och vilka som bryr sig.

Och jag är alldeles överväldigad! Ni är alla så gulliga och jag vet inte om jag är värd alla era kramar – jag har ju såna vassa kanter, jag… 😉

Inte heller har jag glömt januari 2009 när de jag trodde var mina  vänner inte brydde sig ett skit utan i stället sprang kors och tvärs och spred falska rykten om min kris. Eller de som flinade upp sig när vi möttes på stan och lovade ringa. Inte ett pip från dem. Och så fanns det dem jag känt i tio+ år som bytte trottoar när jag vid nåt enstaka tillfälle befann mig i stan. Men så här i efterhand tackar jag er alla, för nu har jag lärt mig att än hårdare sålla i kretsen vänner och bekanta. Den enda jag inte tackar är den som försatte mig i krisen. Så långt sträcker sig inte min ödmjukhet.

Familjen är den jag litar på nu. Anna, som har funnits där i både i goda tider och i dåliga, och mamma. Tyvärr ser jag ingen ände på de dåliga i dagsläget, men kanske är änden just sån att den helt enkelt snart är nådd. Och då kan inga elakheter plåga mig längre. Men jag kan gissa att en och annan kanske plågas.

Hur är det med samvetena? Jag kan ärligt och villigt erkänna att jag rannsakat mitt – och jag har lidit för dem jag har gjort illa. Mitt samvete är inte rent, men det är genomgånget. Jag har haft några månader på mig…

Nej, det kanske är dags att ikläda sig den vita särken nu. Verkligen! Vilken lättnad för somliga! Men glöm inte mina skrivna ord. Så länge jag skriver är jag. Orden finns sparade och samlade. I evighet. Just!

                                                                                                                                                 *Clark Kent = min älskade lille bilman

Read Full Post »

Older Posts »