Tusen strålande solar

Ett inlägg om en bok.

Man ska inte läsa OM böcker innan man har läst dem. Tycker jag. Men häromdan föll mina ögon på ett omdöme om Khaled Hosseinis Tusen strålande solar, lånad av vännen Gunilla. Nån klassificerade boken som

underhållningsroman och bästsäljare,

två begrepp som i mina öron låter lite nedsättande. För hur kan krig vara underhållning? Jag läste ut boken i natt och jag har en lite annan uppfattning om den!

Inte underhållning!

Handlingen i den här boken utspelar sig under många år i Afghanistan. Oäktingen Mariam blir bortgift som femtonåring med en äldre man som slår henne. Efter ungefär 20 år får hon sällskap av den unga kvinnan Laila, som blir mannens andra hustru. De två kvinnorna är först rivaler, men deras öden sammanflätas och ur eländet växer en stark vänskap. En vänskap som är starkare än alla påbud och krig.

Khaled Hosseini berättar en tung historia om ett land i krig och ett land där synen på kvinnor inte har förändrats till det bättre. Det är märkligt att en man skriver en bok med två kvinnor som huvudpersoner. Det är ännu märkligare att en man, bosatt i USA sen 1980, skriver om krigen och invasionerna i Afghanistan som visserligen inleddes 1979, men som sen pågick under så många år. År när författaren inte har befunnit sig i landet…

Oavsett detta aningen märkliga (hur kan man skildra ett land och dess kvinnor när man dels är man, dels inte bor där?) är detta en klar bladvändare. Det gäller bara att läsa den koncentrerat, annars tappar man tråden. Det är en gripande historia om kärlek och grymhet och en syn på kvinnor som betydligt lägre stående än män. Men också om solidaritet.

Och krig… Krig är aldrig underhållning! Jag blir förbannad när jag läser att nån tycker att boken är just underhållning (hittar tyvärr inte tillbaka till den som tyckte detta). Krig är grymt. Krig innebär förluster, död och elände.

Tusen strålande solar är en mycket läsvärd bok. Inte Nobelprisklass, men god litteratur ändå. Därför får den högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Flyga drake

Flyga drake… Det låter nästan som en omskrivning för nånting annat. Och det ÄR det. Vänskap, lojalitet, lögner och att våga stå upp för varandra. TV4 visade i kväll filmen Flyga drake, en underbart vacker och sorglig historia från Kabul. Filmen är baserad på en bok med samma titel av författaren Khaled Hosseini.

Två vänner flyger drake. Men så händer nånting hemskt och vänskapen bryts.

                                                                                                                                                          Amir och Hassan är två pojkar som leker tillsammans i Kabul. Men Hassan är också son till Amirs fars tjänare. Hassan gör allt för Amir, som är en ganska feg pojke som helst skriver berättelser – Hassan kan inte ens läsa. En dag sker nåt hemskt och Amir får möjlighet att stå upp för sin vän. Men han sviker. Efteråt, i sina fruktansvärda samvetskval, ser han till att Hassan får skulden för en stöld. Hassan och hans far lämnar huset, trots att Amirs far ber dem att stanna. Och strax kommer den ryska invasionen. Nu tvingas även Amir och hans far att lämna huset – och sitt hemland för USA. Efter många år får Amir möjlighet att gottgöra det han gjorde fel.

Den här filmen är så magisk. Jag grät flera gånger när jag tittade på den. Det är så många känslor som bara väller fram – kärlek och sorg, framför allt, men även tankar kring svek och vänskap. Och barnen, som alltid blir lidande…

Det kan inte bli annat än högsta betyg!

Read Full Post »