Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘intryck’

Ett vårdande inlägg.


 

Besök i vården kan vara… utmattande, jobbiga, behagliga, ledsamma, glada… Men gemensamt för just mina besök i vården är att jag blir trött. Idag bestämde jag mig för att fylla på med lite galenskaper och intryck i andra hand. Eller second hand, som vi säger på svenska.

På vägen hem från vårdbesöket svängde jag in till Återbruket. Återbruket flyttade för ett tag sen från en plats ganska nära där jag bor till en plats en bra bit bort från mitt hem. Har man bil är det emellertid lätt att ta sig till den nya affären, som ligger i Boländerna här i Uppsala. Affären känns luftig och rymlig, men böckerna står fortfarande inte i bokstavsordning, skyltningen är åt skogen och personalen… underlig. Jag stegade fram till disken och bad nästan om ursäkt att jag störde tre pladdrande personal med en prisfråga: jag ville veta vad EN bok kostade. En personal talade om att priserna var skyltade och så började h*n rabbla ett mantra. Jag avbröt och sa att befintlig skylt inte uppgav priset på EN bok, bara paketpris om man vill köpa fem eller fler böcker. Personalen började rabbla sitt mantra igen. Jag gick därifrån. När jag sen skulle betala frågade jag en annan personal om styckepriset på böcker, en hel hög ville jag inte köpa. Jag fick betala fem kronor styck för två inbundna böcker med skyddsomslag och i fint skick!

Från Återbruket följde också en söt liten vas med blåklint på med hem samt en brittisk pryl till Fästmön på skoj. Jag stannade en stund framför en Billy rödbrun bokhylla med glasdörrar. Hundra spänn skulle de ha för den… Den var lite skavd på ena gaveln samt på ett hyllplans kant, men för att ha böcker i var den definitivt värd en hundring. Den fick då stå kvar, för en hundring är ändå en hundring när man inte uppbär lön…

Innan jag for hem svängde jag över gamla E4:an till Myrorna i Boländerna också – jag var ju så nära. Äldste bonussonen jobbade där i höstas, men är nu tillbaka inne i stan. Det gick att besöka stället ändå. Personalen är trevlig och hälsar på alla kunder. Det är ordning bland sakerna och böckerna står i bokstavsordning. Ingenting fick följa med hem därifrån, men jag provsatt en skrivbordsstol. Priset var hundra kronor och stolen i bra skick, dessvärre inte vickbar. Jag får allt fortsätta sitta vackert i min trasiga ett tag till.

Hemma igen och trött som jag vet inte vad… Det blev uppvärmt kaffe, TVÅ kanelbullar och en skrapad Trissnitlott. Tänkte vila, men grannen började borra… Messade ett grattis på namnsdagen till yngsta bonusdottern. Sen messade jag hennes mamma om toalettbesök och annat. Trodde jag. Sms:et gick till Frida… Ja, ja, jag SKA försöka vila lite. Annars vet jag inte vad jag skriver här.

Här är några bilder från mina second hand-besök idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om spådamer och hopp. Bland annat.


 

Kristall nära

Kristallklart?

Jag vet inte hur det är med dig, men nånstans inuti finns det hos mig en tro på en annan värld. Eller det övernaturliga, som vissa skulle säga. Periodvis tycks det vara lite inne med synska personer och medier. En och annan TV-kanal sänder vissa kvällar nästan enbart såna program. Sånt sitter inte jag klistrad framför, jag har min egen tro. Jag har för övrigt en egen spådam i min bekantskapskrets. Och dessutom har jag lite egna gåvor.

Min personliga spådam, om jag nu får kalla henne det (hon vet själv vem hon är), gjorde en liten light-version av en spådom vid ett tillfälle när jag befann mig efter en kris fast på väg tillbaka. Och oavsett om det hon spådde var – eller blev! – sant eller inte, fick jag ändå ett visst… hopp av det hela och en tro på framtiden som jag inte hade haft på ett tag.

En av de egna gåvor jag har är att jag hittar försvunna saker. Det lustiga var att jag lyckades hitta en sak som hade försvunnit för min personliga spådam! Jag talade om exakt var saken fanns, i vilket rum i hemmet, i vilket skåp, på vilken hylla den låg. Så oss emellan kan man tala om tjänster och gentjänster – vi tog naturligtvis aldrig betalt för att vi hjälpte varandra. För övrigt tycker min personliga spådam att jag ska erbjuda mina tjänster att hitta saker professionellt och ta betalt för detta. Tyvärr tror jag inte att jag är tillräckligt bra, jag brukar hitta en grej i halvåret, ungefär.

Idag behöver man inte gå till nån spådam för att bli spådd. Du kan spå dig via nätet per telefon, dygnet runt, dessutom. Och få hjälp att hitta borttappade prylar, tyda drömmar och till och med få djurtolk. Fast då kostar det pengar, förstås. Ungefär en tjuga per minut.

Just nu skulle jag själv behöva lite vägledning vad gäller en kommande övning. Men om jag stannar upp och öppnar alla mina sinnen för intryck kommer ingenting till mig, tyvärr. För så är det med mig – jag kan aldrig hjälpa mig själv på ett sånt här sätt. Och det är nog rätt klokt, så att jag läser på ordentligt i stället inför övningen ifråga… Så kanske jag kristallklart hittar rätt pryl här i livet…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Service, ingen service och en riktig soppa

Ett trumpet inlägg, men glatt i änden.


 

Min föresats var att skriva ett positivt inlägg nu på eftermiddagen. Men det kan man ju ge sig den på att det inte blir. Fast lite ändå. Mot slutet. Ett antal ärenden skulle avverkas i city. Bland annat tog jag en tripp till Arbetsförmedlingen för att fixa biljetter till fredagens evenemang. Jag hade tur idag, för jag fick bra service – även om jag undrade hur arbetsförmedlaren kunde förväxla ett datum för ett klockslag… Nåja, för mycket ska man väl inte förvänta sig, man kan bli glatt överraskad.

Värre var det för kvinnan före mig i nummerlappskön. Hon var fem (5) minuter sen till sitt möte. Genomsvettig bad hon om ursäkt och på stapplande svenska försökte hon förklara att bussen hade varit försenad. Ingen nåd. Ingen nåd! Hon fick inte träffa sin handläggare. I stället fick hon köa för att få en ny tid – om två veckor, först, råkade jag höra. Empati, hört talas om det? Vad hände med den akademiska kvarten som annars är så vanligt förekommande här i universitetsstan? Och hur hade handläggaren på fem minuter lyckats både boka och ta emot en ny kund? Man undrar…

På väg till nästa ärende passerade jag Pensionsmyndighetens servicekontor. Jag tänkte att jag åtminstone skulle hinna boka en tid för ett möte. Det var dessutom så fiffigt att Pensionsmyndigheten, Försäkringskassan och Skatteverket hade detta kontor tillsammans. Jag tänkte att det var ju toppen, man kanske har frågor som tangerar alla tre myndigheter. Vilken bra idé och vilken toppenservice! Tänkte jag, som sagt.

När jag köat en liten stund kom jag fram till en kvinna bakom en disk. Jag sa:

Jag skulle vilja boka en tid för ett personligt möte.

Du skulle nog aldrig ha kunnat gissa att jag faktiskt fick det här svaret, som gjorde att alla mina tankar kring toppen och service kraschade:

Det går inte, för dom vill helst inte det.

Min haka föll ner på bröstet.

[…] dom vill helst inte det…

Eh… Ett servicekontor som inte vill ge service – vad är det för mening med det??? 

Jag förblev stum och kvinnan stirrade på min haka. Antagligen blev hon nervös för att jag var tyst för hon la till:

Men en videokonferens går bra.

Då fann jag mig och svarade, medan jag vände kvinnan ryggen och stegade ut:

Tack så mycket. Tack så mycket för ingenting.

Sen gick jag till kyrkan för att mina svarta tankar skulle bli lite ljusare.

Gud är kärlek

Det är bra att Gud är kärlek när jag är arg.


Några tankar och böner 
samt ett toalettbesök senare fann jag mig inhandla ett par böcker för tillsammans en guldpeng. Ja, för jag hade dessutom hunnit träffa en föreföredetta kollega, morsat och blivit avsnäst (h*n hade bråttom, så h*n är förlåten). Nån tröst skulle jag väl ha!  En av böckerna ska ha Uppsalaanknytning, den andra är en debutroman.

Syndafallet och Älskade du

Syndafallet av Ruth Rendell och Älskade du av Barbara Voors.


Strax därpå fick jag en hård kram 
och trevligt sällskap under en timme. Människor lever så spännande liv, tycker jag som för det mesta sitter här hemma och ugglar! Till orden intog jag en helt ljuvlig tomatsoppa. Inte nån burksoppa, utan hemgjord, och så två brödskivor, Bregott, vatten, kaffe och liten chokladbit – för 60 kronor. Dessutom kom personal med brickan till bordet. Där snackar vi service! Och var i stan får man en lunch för det priset??? Svar: Ingenstans – mig veterligen!

Tomatsoppa och bröd

Dagens lunch för 60 kronor.


Ytterligare några ärenden och ett möte senare 
anlände jag till hemmets trygga vrå. Helt slut av dagens alla intryck, upptäckte jag ett kuvert i min postbox. Fylld av bävan tog jag upp det till lägenheten. Skulle det innehålla nåt dödsfarligt virus? Eller avföring, kanske? Det skulle ju passa bra till den här skitbloggaren, eller hur..?

Hand på brev

Vad kunde det vara i kuvertet?


Jag klämde och kände lite 
på kuvertet. Det var bulligt och lite mjukt. Med all säkerhet bajs, alltså. Men nej! Det var godaste vännen Rippe som fyllde på mitt förråd med nånting jag nyligen har försnillat! Tusen, tusen tack – inklusive för bonusprylen!!!

Och jag som gick och väntade på ytterligare en bok för recension får kanske rolig post i morgon också tack vare detta! All well that ends well. Men se Pensionsmyndigheten, den står inte högt i mina tankar längre. Varför ha servicekontor som inte ger service??? Beats me…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hemma-inlägg.


 

Agnetha Fältskogs CD A

Agnetha och jag.

Jag har kommit hem. Jag har överlevt. Två trevliga kvinnor träffade jag. Mer om vårt möte kommer i ett lösenskyddat inlägg!

På gården, på framsidan, träffade jag H (en trevlig granne, för såna finns!). Det blev en lång pratstund och vad som avhandlades är privat. Men jag förstår ett och annat lite bättre.

Utanför porten träffade jag nästa trevliga granne, J, som promenerat hem från arbetet, en liten tur på cirka en mil. I hettan… Beundransvärt, men säkert skönt efter en jobbnatt. Personligen hade jag aldrig pallat, dock.

På trappavsatsen uppe hos mig stånkade en svettig Lucille med sitt evighetsprojekt förrådet! Om nån timme kommer ett företag och hämtar en massa prylar. Sen ska förhoppningsvis inte fler av deras prylar ”ramla in” i mitt förråd. Men vis av erfarenheten vet jag, att kring jul… Nu gör det mig inget, fast när deras grejor liksom tar över kan jag bli liiite irriterad över att jag till exempel inte hittar lysknappen. Inte värre än jag kan säga till i såna fall, dock!

Och nu är jag hemma hos mig. Nu är det Agnetha på stereon i köket och jag och en mugg av kaffet jag inte kunde dricka upp i morse som gäller. Jag ska sammanfatta mina intryck av ett trevligt möte i det där utlovade, lösenskyddade inlägg.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett varmt inlägg.


 

Varmaste dagen hittills valde FEM och Finske Pinnen att dyka upp i Stockholm. Jag strålade samman med dem på Hurtigs as usual, men redan på bussen ner till stan här i Uppsala rann svetten. Och det var inte bara av oro för själva resandet, människomassorna, alla ljuden och alla intryck jag förväntade mig. Det var liksom hett som i h-e.

På Hurtigs blev det sedvanlig räkmacka, men öl till för mig och Finske Pinnen. Till dessert tog jag kaffe och kaka. Ja, jag fick 100 kronor i namnsdagskortet från mamma och det räckte fikat till. Nästan (inte alls, men en del).

Vi uppdaterade varandra rejält. Fokus låg på arbetsmarknadspolitiska frågor, kan man säga. En av oss är arbetslös, en har just sålt sitt företag och en av oss är anställd och trivs inte riktigt. Livet är tufft ibland. Förhoppningsvis blir det ljusare.

För att glömma alla eländen steppade vi ner till Alfa Antikvariat, världens bästa bokantikvariat. Det ligger på en liten tvärgata från Drottninggatan, ner mot Vasagatan. Gatstumpen den ligger på heter Olof Palmes gata. Vi som var med före mordet på Sveriges statsminister 1986 har ett svagt minne av att gatan hette Tunnelgatan.

På Alfa finns det böcker. Överallt. Alla slags böcker. Det råder vansinnigt god ordning, vilket gör det både lätt och fröjdefullt att botanisera bland verken. Jag skulle kunna tillbringa timmar där. Idag insåg jag att jag tidigare bara tittat på hälften av lokalernas hyllor och böcker. Gångarna, hyllorna och böckerna tycks oändliga, det är nästan labyrintartat… Men Den Snåle slog till idag och lämnade Karin Boyes samlade skrifter kvar på hyllan. I stället följde en modernare bok  för 20 kronor med hem.

Efter en vätskepaus tog FEM och jag en egen liten tur, men vi hittade just ingenting – mer än en fantastisk snygg jumper. Orange med en stor stjärna på. Och bara i pygméstorlekar, förstås. Den fick vara kvar.

Jag lämnade paret frampå eftermiddagen, för jag tänkte att de nog ville rå om varandra. Tog mig neråt Gamla Bro och tittade in i några affärer där innan jag tog tåget tillbaka till Uppsala. Sms-biljett dit köpte jag igår hemma från datorn, sms-biljett hem köpte jag via mobilen. Det var hur smidigt som helst – nästan som på räls… Det kan man inte säga om själva tågen. Idag på morgonen läste jag i nån tidning på nätet att det var banarbeten på sträckan. Vissa tåg var ersatta med buss. I stället för att stanna i Määärsta tog tågen vägen förbi Arlanda, men stannade bara i Knife Town. Och Stockholm. På hemvägen stannade vi två gånger i hettan. Nä, det gick inte att öppna några fönster i vagnen där jag satt. Ena gången var det hästar på spårområdet (!), andra gången stoppljus. Man vet inte vad man ska tro om alla förklaringar. Men informationen gavs i alla fall i tågets högtalare och det var bra!

Hemma igen slank jag in på närmaste Kinakrog och åt en kycklingmiddag med en kall öl till. Jag skulle hämta en nyckel på hemvägen, men Nyckelpersonen sades vara ute på vift och kommer över med den själv senare i afton.

Jag har lagt fyra öl på kylning och nu blir det en öl (jag hade EN kall!), lite läsning och ballen* tills solen går ner.

Här kommer några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*ballen = balkongen 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att vara yngre och äldre och vilja passa in. Eller ha auktoritet. Bland annat.


Häromdan hamnade jag
i en intressant dialog med en av mina mycket yngre kollegor. (Maj gadd, jag skulle kunna vara morsa till den kollegan, när jag tänker efter.) Vi pratade om glasögon. Idag tycks brillor ses som en accessoar snarare än ett hjälpmedel. Alltså har många yngre ganska stora glasögon. I min generation var det ett funktionshinder att vara närsynt. Och funktionshinder var nåt skämmigt som skulle döljas. Än idag är de brillor jag har – i princip endast hemma – mycket små och nästan båglösa… (De var emellertid svindyra ändå.)

Rayban glasögon

Mina svindyra, men nästan båglösa.


Min mycket yngre kollega
har upptäckt att glasögon till och med är en sån accessoar att de ger intryck av auktoritet… Och kanske är det just när man är ung som man för detta behöver accessoarer… Fast jag kanske ska prova nån dag och se om det gör nån skillnad i hur jag blir bemött när jag bär glasögon i stället för linser.

När jag var mycket yngre skulle man inte ha nåt funktionshinder som närsynthet. Den som hade hörapparat var ju förstås totalt ute och ofta klassad som mindre vetande. Hörapparaterna var stora, klumpiga och beige – och skitfula. Jag hade inte hörapparat, men skulle ha behövt glasögon redan på mellanstadiet. Jag klarade mig undan tills jag var 20 och började plugga vid universitetet. Då höll det inte längre.

Som barn var jag också överviktig. Strax före puberteten, i samma veva som skolsyster tyckte att jag skulle ha brillor, var jag lite överviktig. Jag fick gå och träna en gång i veckan i grupp med andra tjockisar. Jag fick lära mig att tjockisar klär sig i tjockis-svarta kläder – inte i nånting med färger i och absolut inte i ränder. Men ärligt talat var jag inte särskilt tjock då, på den tiden. Det var bara omgivningen som tyckte det. NU däremot, är jag tjock. (<= självinsikt)

För några år sen hade jag en kompis som var tjock som en gris. H*n klädde sig i både färggranna och randiga kläder, ofta grälla färger och paisleymönster till och med. Men h*n var typ tio år yngre än jag och hade inte med sig Jante på axeln från Metropolen Byhålan… För i Metropolen skulle man vara smal, vägra mössa på vintern, inte ha brillor, men vara socialdemokrat. Annars fick man inte vara med.

grisar

Grisar kan vara söta trots att de är tjocka.


Idag tycker jag
att varken kroppsform eller brillor avgör om en människa är söt eller till och med vacker. I mina närsynta ögon med brytningsfel blir en människa riktigt jävla ful när hon är elak, bara. Jag har så många exempel på den typen av människor som jag skulle kunna radda upp här. Men jag avstår. Det räcker med att jag nämner mig själv. (<= självinsikt)

De senaste åren har jag lärt mig att auktoritet inte sitter särskilt mycket i kompetens. Som chef ska man vara karismatisk och framstå som obyråkratisk – men man ska kunna – och gilla! – att nypa till då och då. För att visa att man är chef. Sen kan man göra lite som man vill däremellan. Man kan ställa krav och regler på medarbetarna utan att för den skull följa dessa själv.

Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva kring detta med yngre och… lite äldre. Jag inser att jag har blivit som mina föräldrars generation: jag tittar på de yngre och tycker att de är så otroligt naiva, samtidigt som de är väldigt bra på sina datorer, typ. Men vad har man för nytta av en dator om det plötsligt inte finns nån el, ungefär..? En fråga värd att tänka över.

Det finns flera såna frågeställningar man kan fundera över. En annan är att huruvida man ska kommunicera på samma nivå som den man kommunicerar med – om man vill nå fram. Om man bara har till syfte att förvirra mottagaren eller att få denn* att känna sig korkad och mindre vetande, är det hur lätt som helst att slänga sig med floskler och modeord.

Jag tycker för övrigt att det är mycket mer värt när nån berättar om sig själv på ett rakt och ärligt sätt. Jag gillar när människor är personliga. Jag lyssnar heller på nån som berättar hur svårt den har det just nu än en människa som bara visar upp en otrevlig attityd. Jag gillar inte när människor använder floskler. Och BTW*, jag är rätt bra på datorer jag också…

*BTW = by the way


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens promenad.


Det blev trots allt en promenad idag.
Jag kunde helt enkelt inte motstå! Det blev också ett sätt att rensa skallen på dagens intryck. Först ringde jag emellertid lilla mamma för att kolla läget. Hon har ju inte känt sig helt kurant de senaste dagarna. Idag kände hon sig lite bättre. Och så fick hon nåt att glädjas åt – en liten stund idag, i alla fall: intervjun. Jag tror att hon oroar sig mer än jag förstår…

Vrålhungrig och med bultande huvud lydde jag ändå min hulda moder som tyckte att jag skulle ta en promenad medan det är ljust. Dricka lite vätska först, sen promenera och så äta.

Den här dagen blev riktigt solig och härlig, om än kall. Det var frost på marken i morse, noterade jag. Dagen har också varit väldigt… omtumlande… På plussidan intervjun, förstås, på minussidan tre nej på sökta jobb. I morgon tar jag nya tag och söker igen. Men inte idag. Idag är det nog.

Träd och häck höst

Höstträd med dito häck som jag passerade.


Idag passerade jag två (2) pizzerior.
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte sög i pizzatarmen… Men hemma fanns det kycklingkorv att steka och makaroner att koka. Pizzeriorna fick vara ifred för mig.

(Nåt pucko *pekar med obestämd handrörelse* står i skrivande stund och grillar så det stinker rök och gris i mitt hem.)

Jag gick i eftermiddagssolen och njöt av färgerna och den friska luften iförd endast luvatröja över min promenad-tischa. Dagens promenad blev nästan tre kilometer. Några rekord slog jag inte idag, men det var skönt ändå med de ungefär 37 minuter jag var ute.

Passerade Den Hemliga Trädgården på andra sidan än sist och tog en bild på ett av boningshusens skorsten. Notera hur grönt – och igenväxt! – det är runt omkring…

Skorsten

Skorstenen sticker upp bland det gröna.


Nog har jag en del att fundera över!..
Det var skönt att verkligen tömma huvudet. Försöker att tänka positivt utan att vara för självsäker. Det negativa pockar på, men… idag har jag bestämt mig för att det soliga ska segra.

Solen genom röda löv

En segrare.


I morgon
 är en dag för ytterligare eftertanke. Därför kommer inte den sedvanliga torsdagslistan utan ett helt annat slags inlägg.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en märklig TV-serie.


I kväll gick sista delen
av Top of the lake. Det har varit en märklig resa genom sex avsnitt. Första avsnittet fick ett högt Toffelbetyg. Men hur blir totalomdömet?

johnno-robin

Johnno och Robin, två av huvudrollerna i Top of the lake. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


TV-serien inleds
med att en tolvårig flicka går ut i vattnet. Hon tas till sjukhus. Där konstaterar man att hon är gravid. Strax därpå försvinner den gravida flickan Tui.

Händelserna utspelar sig i en riktig byhåla. Alla som bor där är mer eller mindre märkliga. Robin är född och uppvuxen där och är nu på besök hos sin mamma som är döende. Pappan drunknade. Robin vill inte ge upp sökandet efter Tui. Det blir ett sökande som delvis är Robins sökande efter sig själv. Den här berättelsen innehåller inte bara korruption och våld, den innehåller pedofili och incest. Till sist vet man inte vad man ska tro. Eller vem man ska tro på. För vem är far till Tuis barn och vem var Robins far?

Det här är ingen Nya Zeeländsk TV-serie som jag trodde, utan en brittisk-amerikansk samproduktion. Men i övrigt håller många av mina intryck från första avsnittet i sig genom serien.

Bakom serien står Jane Campion. Jag skrev redan efter första avsnittet att serien påminner om Twin PeaksLost och Gengångare. En ganska salig – eller osalig! – blandning, vill säga. Hela serien är konstig. Jag förstår inte riktigt syftet med att stoppa in ett märkligt kvinnoläger i berättelsen, det gör historien bara ännu mer konstig. Bitvis är det otroligt segt. Vissa avsnitt känns oändligt långa. Men så finns det andra avsnitt som känns snabbare. Det avslutande, till exempel.

Det är jättesvårt att ha en entydig åsikt om Top of the lake. Jag vill självklart veta hur det går för Tui. Men det är, som sagt, väldigt långsamt ibland. Historien rör sig knappt framåt från avsnitt till avsnitt. Kanske hälften av avsnitten hade räckt?

Tyvärr måste Toffelbetyget bli sänkt från högt till medel. Och då är jag rätt snäll…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att få kraft och energi av samvaro med goda vänner, bland annat.


Igår eftermiddag
åkte jag iväg på en inbokad intervju för Uppsalanyheter.se. Det blev ett möte som gav mig mycket kraft och energi genom allt jag såg omkring mig intervjusituationen. Men också genom orden. Orden, som jag alltid är så rädd att tappa. Det är inte så att jag är rädd för tystnaden. Det är förlusten av ord jag är rädd för.

På kvällen träffade Fästmön och jag K och M och gick för att äta en bit mat och dricka vin. Jag passade på att fota Vaksalaskolan, som jag tycker är en av Uppsalas vackraste byggnader. Och vars upphovs man heter Gunnar Leche – tio poäng till mig!

Vaksalaskolan
En av Uppsalas vackraste byggnader, enligt min mening. 


Vi gick till Soul Food,
där vi har varit en gång tidigare i den här konstellationen. Soul Food är en liten kvarterskrog med uteservering på sommaren. Eftersom det blåste ganska bra igår satt vi inomhus. Inredningen går i amerikansk stil – det är ju ett amerikanskt kök som bjuds.

2 Ljuslykta Manhattan
Manhattan på ljuslyktorna, som kostade 59 kronor, kunde K konstatera.


Jag valde kycklingspett.
Till det fick jag också ett spett med grillade grönsaker. Pommes och chilibéarnaise var andra tillbehör. Vinet var ett cabernet sauvignon, ganska lättdrucket, inget höjdarvin, men ett helt OK vin.

Det är gott att Anna finns vid min sida nu när det är tuffa tider igen. I kombination med K och M blev detta riktigt bra för humöret och jag kände ur-kraften – tjurkraften? – stiga i mig igen.

Tjurig Toffla
Ur- eller tjurkraft?


När solen började sjunka
bakom tinnarna och tornen i vår stad strosade vi mot busshållplats respektive fotbollsmatch.

 Junistad i kvällssol
Solen sjönk i staden.


Det finns mycket i livet att vara tacksam för,
kunde jag konstatera. En sak var att bussen stannade den här gången och inte bara åkte förbi oss som sist. En annan sak är att jag förra gången gick och bar på en klumpenduns som jag nu är befriad ifrån.

Nu är bördorna emellertid andra. Jag vet inte om jag har hanterat det hela rätt, men jag har som sagt gjort det på mitt sätt. Mejlet jag skickade för över 24 timmar sen har fortfarande inte besvarats. Så viktig var jag – not!

Junistad kväll i gråskala
Ett annat liv i en annan tid?


Allt river upp gamla sår
som ändå var ganska nyläkta. Sår som handlar om ett annat liv i en annan tid. Jag trodde att jag skulle vara bättre rustad den här gången. Och baske mig om jag inte är det! Gårdagskvällens samvaro och intryck gav mig mycket kraft, det är i alla fall en sak som är säker! Det är jag ytterligare tacksam för.

Idag är det måndag. Det är konstigt att vara hemma. Jag har semester, hoppas jag. Jag har ägnat förmiddagen åt att skriva en artikel. Anna har ringt ett viktigt samtal. På dagordningen idag står enbart att gå och handla och hämta ut medicin så att mitt invärtes bråck hålls i schack. Nånting till mamma måste inhandlas, hon fyller ju år nästa månad.

Tokerian är jag fortfarande förbannad på. Lagom till midsommarafton höjde de priserna på svenska jordgubbar från 35 kronor litern till 65. DET var riktigt jävla dåligt, tycker jag! Det är ju inte nån brist på jordgubbar, precis. Och det var samma sorts jordgubbar, från samma ställe som dan innan. Men eftersom Tokerian är min närmaste matvaruaffär kan jag inte göra slut med den.

Göra slut, förresten… Det gjorde jag med lokalblaskan i mars. Ändå envisas deras prenumerationsförsäljare med att ringa hit en gång i månaden och tjata. TROTS att de varje gång lovar att försöka (?!) ta bort mitt namn och telefonnummer från deras jävla listor. Vad är det som är så svårt att fatta/utföra??? 

Så idag delar jag ut en svart bak som Tokerian och Upsala Nya Tidning får dela på – en rejäl skinka vardera. Tokerian för den hutlösa prishöjningen av jordgubbar på midsommarafton, Upsala Nya Tidning för att man inte kan släppa taget om före detta prenumeranter, uppenbarligen. (Det finns många skäl till att jag gjorde slut och dessa påringningar gör ju inte precis att jag vill ”lappa ihop” nåt igen…)

Svart bak
Tokerian och lokalblaskan får dela på en svart bak idag.


Livet är kort. Och jag är arg. Jävligt arg. TACK för kraften!

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »