Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘intrigerande’

Uppdaterat inlägg:
Och det blev en riktig pangstart, sågs av 1,4 miljoner tittare, enligt Dagens Nyheter.


Så kom då kvällen
när den som så önskade kunde återknyta bekantskapen med familjen Ewing på Southfork. Dallas hade nypremiär i kväll. Totalt visar TV4 tio nyinspelade avsnitt.

Bobby och Christopher à la 2012.


I det första avsnittet
kommer Christopher, Bobbys son, hem för att gifta sig. Ungefär samtidigt har JR:s son John Ross provborrat på Southfork och hittat olja. JR lider av kronisk depression och befinner sig på ett hem, medan Bobby, som har cancer vilket ingen i familjen vet, styr på Southfork. Och nu vill han sälja stället. John Ross blir förstås vaaansinnig

Tja, du som såg Dallas när det begav sig, i slutet av 1970-talet och på 1980-talet inser att få saker har förändrats. Eller… faktum är… intrigerandet är värre än nånsin… Och det är lite roligt. Än så länge.

Jag ger nypremiären av Dallas, det första avsnittet, högsta betyg. Bara för att!


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Det kändes som om jag hade så mycket kväll i kväll. Först. Men sen svischade timmarna förbi och nu är det snart läggdags. Jag har pratat i telefonen tre gånger – först ringde jag mamma, sen en kär vän och sist, men inte minst ringde Fästmön.

Mamma har nu börjat backa om julen, gissar att jag inte lät tillräckligt entusiastisk i lördags. Men det är ju bara så att jag inte vet mitt läge och jag har svårt att planera nånting för framtiden då. Än så länge är löften bara ord i luften – inte på nåt papper. Och då blir det… knepigt.

Min kära vän och jag avhandlade sju sorger, åtta bedrövelser och en miljon glädjeämnen. För just idag är jag väldigt glad för min väns skull och önskar en massa lycka till. Bland våra gemensamma glädjeämnen finns de partners vi har – vi är så lyckligt lottade att det finns lugna och kloka personer vid vår sida. Inte såna som vi, som är hetsiga och snabba att måla allt och alla i tjockis-svart… Jag känner mig ibland som skalet på en kastanj, taggig som f*n.


Självporträtt?

                                                                                                                                                               Idag har jag målat lite för mycket i svart, liksom en och annan människa. Framför allt en människa som har gjort mig mycket illa – trots att vi aldrig, mig veterligen, har träffats. Det komplicerar saker och ting. Och än mer komplicerande är det att det vi kallar Världen är nånting så litet. Jag önskar att jag kunde se över och bortom alla onda ord. Låta dem rinna av mig. Men jag är inte alls bra på det. Jag till och med förutsätter att de flesta vill mig illa. Som balans och motvikt rycker då allt som oftast Anna in. Kloka, coola Anna som säger saker som

Det är väl skit samma vad h*n tycker, det är väl viktigare vad jag tycker?

Snacka om att slå huvet på spiken!..

Men jag har också gjort en ny bekantskap i Peter (som egentligen heter nånting annat). Jag känner mig modig som vågar, modig som ändå litar på mitt omdöme. Samtidigt är det väl så att den som ger också får. Noterbart är, för övrigt, att jag mer och mer väljer manliga bekantskaper. Kvinnor blir ibland alldeles för hönsiga för mig, jag orkar inte med dem. Med hönsig menar jag här mest skvallriga och intrigerande kärringar.

Min kollega Lisbeth (som ju också heter nånting annat) är ju kvinna,  men inte alls av den hönsiga sorten utan en av de roligaste  jag träffat på länge! Hon har en sån där torr humor som tilltalar mig, hon har ett sätt att säga de roliga orden som om hon vore ett våp – och sen är hon så jäkla smart! Nota bene, vi har också haft många seriösa diskussioner och samtal – jag gillar verkligen detta utbyte!

Och så har jag haft sms-kontakt med Carl idag igen! Pinsamt nog blev jag tvungen att messa honom och fråga efter några filer jag inte kunde hitta. Jag saknar honom verkligen och jag kan väl lugnt säga att sen den dan han slutade har jag inte fått nån handledning över huvud taget utan jag har fått klara mig bäst jag kan med de uppdrag jag har. Men det går. Det går rätt bra.


Carl agerar Jeppe paa Bjerget.

                                                                                                                                                                    Jag fick också ett mejl i kväll som gjorde mig glad. Glad därför att en person som länge har väntat på en behandling äntligen ska få den, redan på måndag. Självklart håller jag alla tummar!

Och så avslutningsvis… Bloggtoppen. Självklart finns/fanns jag där, detta är ju en ganska läst och välbesökt blogg. Så nu är, för säkerhets skull, ett antal lösenord ändrade – just in case. Mitt lösenordssystem är klassat som starkt, men ändå vill man hacka mig så går det nog. Fast å andra sidan, hur många hemligheter har jag kvar? Några pengar har jag i vart fall inte som nån kan ta.

Nu är det dags att krypa till kojs. Och nej, madrassen är inte full av pengar, jag lovar.

Read Full Post »