Augustpriset 2014: Nomineringarna klara

Ett litterärt inlägg.

---

 

Oj, så spännande det var att följa presskonferensen där de nominerade till årets Augustpris avslöjades! Det var många intressanta författare och böcker som presenterades. Jag blev till och med intresserad av att läsa de nominerade barnböckerna…

Presskonferensen följde jag hemma vid datorn. Passande nog plingade det på dörren strax före starten och Bring, inte PostNord (huvudsponsor för Augustpriset), överlämnade ett bokpaket!

Jag satt ju inte precis och antecknade under presskonferensen, men jag blev jublande glad över att Lars Lerin var en av de nominerade i kategorin facklitteratur.

Många var intresserade av Augustpriset, vilket innebar att dess webbplats låg nere en knapp halvtimme.

Den 24 november får vi veta vilka som får Augustpriset, en bronsstatyett och många pengar,  för tjugosjätte gången.

Här hittar du samtliga nominerade till Augustprisets alla klasser 2014! 

Ett bokpaket anlände strax innan Augustgalans presskonferens startade!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobb – ska jag våga pröva nåt nytt?

Ett fundersamt inlägg.

---

 

Här förmedlas inga jobb till Den lilla människan (i orange cirkel). Fotot föreställer Arbetsförmedlingens nya, fina hus i Uppsala.

Tanken på det stundande besöket på Arbetsförmedlingen nästa vecka fyller mig inte precis med jubel. Skälet är rätt enkelt: jag har varit där många gånger och jag har aldrig fått nån hjälp. Nåt jobb, alltså. De arbeten jag har fått har jag skaffat mig själv, genom egna kontakter. På Arbetsförmedlingen förmedlar man nämligen inte jobb, det sa ju en av mina före detta handläggare klart och tydligt.

Några som däremot slår mig som betydligt mer professionella när det gäller arbetsförmedling är bemanningsföretag. Jag har varit på fyra intervjuer på olika såna företag. Varje gång har jag blivit trevligt bemött. Och professionellt, som sagt. Mina kompetenser har uppskattats, jag har fått prata om mina yrkeskunskaper och jag har fått intresserade – och intressanta! – intervjufrågor. I höstas var jag och en person kvar och konkurrerade om en tjänst. Jag förlorade, men insåg sen att det nog var ganska bra – med tanke på den myndighet man skulle jobba hos. En ganska… utskälld myndighet…

En annan tjänst jag var nära att få var åt ett helt annat håll. Tjänsten som sådan innebar mycket skrivande, vilket jag ju verkligen vill jobba med, men också många resor kors och tvärs genom Sverige. Det funkar inte riktigt på en deltid, så jag tackade nej.

Idag snubblade jag över ett bemanningsföretag som jag inte har hört talas om tidigare, Implement MP AB. Jag kollade runt lite på deras webbplats och blev verkligen nyfiken. Förutom att webbplatsen är väldigt snygg (ganska ovanligt nuförtiden) gjorde den så jag ville veta mer. Och då ska du veta att jag kan vara ganska kritisk – mot såväl webbplatser som bemanningsföretag. För även om jag har varit på bra intervjuer hos andra bemanningsföretag har villkoren hos dessa företag inte varit så bra. Vad gäller Implement framgår inte några villkor av webbplatsen, men där finns ändå nåt som lockar samtidigt som det känns seriöst.

Det som gjorde mig extra intresserad den här gången var det faktum att Implement söker förändringsspecialister. Det finns så mycket jag skulle vilja förändra hos de företag och organisationer där jag har arbetat tidigare att just förändringsarbete låter väldigt spännande. För när man är inne och jobbar en kort period, såsom jag har gjort de senaste åren, kan det klia i fingrarna att förändra saker och ting. Företeelser, uppgifter, verksamheter som man som utomstående ser skulle kunna bli ändras till det bättre…

Företaget har kontor på flera ställen i Skandiavien, men det är nog hos Stockholmskontoret jag tänker registrera mig. Jag vill pröva ett nytt sätt – och ett nytt bemanningsföretag – att få jobb. För det är mitt mål: att få jobb. Snart. En vända till med arbetslöshet vill jag inte ha!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det händer så mycket nu…

Ett inlägg om både flyt och kamp i tillvaron.

I skrivande stund är jag otroligt trött men mycket tacksam, snudd på lycklig. Det trillade in ett jobb när tillvaron var som mörkast. Jag har fått några månaders ljus när jag får känna mig sunt trött för att jag utför ett arbete. Dessutom får jag skamligt (i mina ögon!) bra betalt. Det gör ju inte ont, precis, efter ett par månaders a-kassa. Ja, det har ju inte blivit mer än ett par månader trots att jag varit arbetssökande hela hösten. A-kassan har karensdagar och dessutom måste man skicka in sina kassakort före ett visst datum i månaden om man ska få nåt utbetalat samma månad. Men man kan naturligtvis inte skicka in ett kassakort ifyllt för framtida dagar.

Det har varit oerhört tuffa månader.  För som alltid i såna här lägen gäller att man har en buffert. Jag hade satt undan lite pengar under tiden jag jobbade dessförinnan. Men pengar räcker ju inte för evigt…

Buffertslantar räcker inte för evigt…

Mina tankar går till alla som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Alla som borde slippa denna kamp. Det är så många runt omkring mig som har det oerhört tufft just nu. En del av dem försöker få ersättning från Försäkringskassan men misslyckas. Andra jobbar så mycket de bara kan – och ändå räcker inte pengarna till hyran och andra räkningar. Inte om man dessutom har barn som måste ha mat… Och så finns det de som tvingas jobba fast de är sjuka och de som är friska, men inte har nåt jobb…

Ju mer jag tänker på det desto mer upprörd blir jag över att det är så oerhört orättvist. Man kan ju inte hjälpa att man är sjuk. OK, man ska väl kanske inte tjäna miljoner på sin sjukdom, men man borde ändå få hjälp så att man klarar att betala räkningar och köpa mat samt dessutom betala för läkemedel och behandlingar. Och jag tycker också att det ska löna sig att jobba. Man ska inte behöva vända på exakt varenda krona då.

Det är därför jag skäms när jag läser vad jag får i lön på mitt anställningsbevis. Jag skäms och undrar om jag är värd den månadslönen när andra har det så tufft.

Jag har flyt i tillvaron just nu. Det har hänt så många bra saker under kort tid att jag nästan går och väntar på en katastrof som väger upp det hela. En annan spännande grej är att förlaget får mina 30 sidor den här veckan. Hur ska de reagera där? Blir det exalterade och vill att jag ska skriva den där boken de hittills bara har läst synopsis på? Enligt min mellanhand ÄR de intresserade. Så även mellanhanden – som i nåt mejl funderade över en dramatisering för teaterscenen…

En bok. Som jag ska skriva?

Inte är det så konstigt att det snurrar bra i skallen för tillfället… Tankar kring vilken väg jag ska välja – OM jag nu får ett val.

Och mitt i allt dyker det upp små hälsningar från mina före detta kollegor. Hälsningar som rör mig till tårar. Därför att jag känner mig uppskattad, jag är inte glömd, jag har varit en del av deras liv. Och jag saknar dem! Jaa, jag saknar dem.

Livet är kort.

Read Full Post »

Inför Eurovision Song Contest 2013… Del 1

Ett inlägg vari Tofflan förfasar sig något, men samtidigt ställer sig frågande till varför andra förfasar sig över oväsentligheter i sammanhanget.

Igår kväll var det premiär för det första av fyra program med titel Inför Eurovision Song Contest 2013. Inte svårt att gissa att det var årets version av presentationer av de deltagande låtarna i Eurovision Song Contest nu i maj. Upplägget var emellertid annorlunda. Christer Björkman var äntligen utbytt och hade ersatts av Niklas Strömstedt. Denne har dessutom en bisittare, Malin Roos, samt i varje program en gäst. Igår var Rickard Engfors i studion.

Rickard Engfors, Niklas Strömstedt och Malin Roos sparkade igång Eurovision. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Tvärtemot vad många twittrare ansåg, tycker jag att det var ett alldeles utmärkt koncept att byta ut herr Björkman och att inte ha en ”jury” som återkommer i varje program. En jury som varit vald lite hipp som happ beroende på vem som varit inne just nu eller mest gay. Och med den ständige Tomas Vad-heter-han-nu-igen som på sin finlandssvenska tycker om eller dissar låtarna. Vi har hört det tillräckligt nu.

Den här gången har man valt en musiker som programledare (som själv har tävlat i ESC), en journalist samt en gäst som har koppling till ESC. Rickard Engfors koppling är dels att han har deltagit själv, dels att han under flera år har stylat de deltagande artisterna.

Jag gillar det här! För vi tycker så mycket hit och dit om artisterna och det är inte bara sångröster och låtar som spelar roll, framträdandet är också viktigt. Just därför kändes det extra kul att Rickard Engfors var på plats i den första delen! Niklas Strömstedt och Malin Roos är inte rädda för att tycka saker, men Rikard Engfors var den som kunde argumentera på riktigt igår, tycker jag.

Sen kommer vi då till låtarna… Då sjunker mitt gillande. Det var de tio första låtarna i semifinal ett som vi fick höra och se en videosnutt av. Två riktiga sömnpiller (Österrike och Estland) inledde. Därefter tog Hannah vid från Slovenien och om jag inte minns fel hade hon en sån tajt klänning att hon inte kunde röra sig. Total nollpoängare vad gäller framträdande.

Kroatien skickar i år en manskör som inte tycks ha kameratränat ett dugg. Jag håller fullständigt med Rickard Engfors när han sa att de verkar mer intresserade av att titta på varandra än in i någon kamera.

Danmark har en barfotaflicka, eld samt en massa trumslagarpojkar som springer omkring på scenen och bara tar fokus från sångerskan. Emmelie kan nämligen sjunga. Men det här är inte riktigt min genre, så nja…

Rysslands och Ukrainas låtar gillar jag! De är både vemod och trallvänligt och jag skiter i att de (Ryssland) sjunger om fred och håller varandras händer eller att My Little Pony gästspelar i en av musikvidoerna (Ukraina).

Nederländerna skickar enligt de tre i TV-studion det bästa de har, nämligen Anouk. Jag är inte särskilt imponerad, men hon kan i alla fall sjunga. Det låter emellertid mest som en låt hämta ur en Disneymusikal.

Montenegro har både en förfärlig låt (?) som knappast kan kallas låt samt en lika förfärlig video till den. Och vad gäller Litauens låt gick den mig helt förbi – jag blev helt absorberad av sångarens ögonbryn som for upp och ner.

Gänget i den svenska TV-studion tyckte att Anouk var bäst, men att Danmark vinner. Jag håller inte med, men ser ingen klar vinnarlåt bland dessa tio första.

Livet är kort.

Read Full Post »