Vad används våra skattepengar till?

Frågan i rubriken ställer man sig rätt ofta. Senast i morse blev jag som ett frågetecken när jag läste en notis i lokalblaskan att den koloss organisation som ansvarar för vård i vårt län ska ge alla sina anställda rätt att arbeta heltid. Där kan man inte riktigt ha tänkt. Det handlar om cirka 1 500 personer. Gissningsvis jobbar majoriteten inom vården (kolossen har andra verksamhetsområden också, men detta är det primära). Och det vet väl alla att den som är över 40 och har jobbat i vården hela livet får förslitningsskador i framför allt axlar och armbågar. Då är det inte så himla lätt att orka jobb heltid eftersom ett jobb i vården innebär en del lyft av olika slag och administration (arbete vid dator), uppgifter där främst axlar och armbågar tar stryk. Sen har vi ju småbarnsföräldrarna som inte är intresserade av att jobba heltid eftersom de har andra intressen i livet än att arbeta.

Vad används våra skattepengar till egentligen..? Jag ställer mig frågande…

Nej, jag ställer mig väldigt frågande till detta! Inte blir mitt frågetecken mindre när jag på samma sida i lokalblaskan där ovanstående notis om heltider finns läser om The Gloryfires stödkonstert i Missionskyrkan i morgon, onsdag, kväll. Konserten ges till förmån för kvinnan som fick betala sin canceroperation själv på Uppsala Cancer Clinic när ovanstående koloss organisation ägnar tid åt att utreda huruvida man ska ha ett avtal med kliniken eller inte. Tid, som en cancersjuk person kanske inte har. Det är skamligt!

Och idag på nätet noterar jag att Miljöpartiet vill lägga ner närakuten i centrala Uppsala och satsa pengar på akutmottagningen på Sjukstugan i Backen i stället. Då har man uppenbarligen inte uppfattat den stora snackisen som pågått i flera år – och som dessutom var orsak till att närakuten en gång öppnade. Snackisen om att det alltför många patienter söker sig till den stora akuten eftersom de inte får hjälp på sin vårdcentral med åkommor som inte kräver ett universitetssjukhus kapacitet…

På tal om nätet ska vi i mitten av månaden ska kunna läsa våra journaler på nätet också. Det är väl bra, eller? Det kan ju vara så att man som patient inte uppfattade vissa saker vid ett läkarbesök. Men det kan ju också vara så att doktorn kanske uppfattade fel. Tänk om det står ”vänster” i stället för ”höger”, till exempel… Då ska patienterna kunna ta kontakt med läkaren, påstås det i artikeln. Jahaja, och det har läkarna tid med? Tror jag inte ett dugg! Säkerheten är jag inte bekymrad över, för den tror jag är bättre på nätet än när det var pappersjournaler som kunde bli liggande lite här och var. Men läkarföreningen är kritisk. Bland annat tycker man att det är mindre bra att patienten kan läsa sin journal innan doktorn har signerat uppgifterna. Det kan ju, som sagt, vara fel. Men värst av allt var den hänvisning som man tyckte att personer som inte kan svenska så bra skulle få: kopiera journalanteckningen och klistra in i Googles översättningsfunktion…

Ja, ja, jag slutar aldrig att ta mig för min panna när det gäller den här organisationen som förstörde mitt förra liv. Jag hoppas att det inte förstör mitt liv en gång till med tanke på vad som väntar mig på måndag och senare…

Livet är kort.

Read Full Post »

Laddning i Paradiset

Som jag skrev igår blir det intervju i nästa vecka, inte riktigt spikat vilken dag än. Den dag jag valde var populär, så jag fick lämna ett alternativ. Detta gör det hela ju inte mindre pirrigt! Hur som helst, laddningen har påbörjats och spännande ska det bli. Samtidigt som jag ju naturligtvis är skitskraj att det inte ska gå åt det håll jag önskar…

Nedanför mitt jobbfönster ser jag dessa!

                                                                                                                                                                                      Idag är det en sorts konferens här i Uppsala för oss som jobbar inom ”företaget”. Det hela börjar i eftermiddag med två möten och fortsätter under kvällen med middag på stan och after work på K, som tyvärr inte är mitt favoritställe. Hela onsdagen är det sen möten och olika programpunkter som till exempel webb, personaltidning, omvärldsbevakning med mera.

Fästmön är ledig idag, men har en stadstur inbokad, vad jag förstår, för att träffa sin yngsta dotter. Det är svårt att räcka till för fyra barn – och en besvärlig fästmö… Det gäller att få tid såväl för alla som för var och en. Igår var det familjens manspersoner som fick mammas tid. I alla fall den lille. Slaktar-Pojken och Anna telefonerade – och det i sig är lite kors i taket för en person som, när man messar, svarar jakande genom att skicka tillbaka ett svar med denna lydelse:

K

Detta är alltså en förkortning av OK… Hur som helst, roligt var det att få höra att Slaktar-Pojkens första dag på slakteriet hade gått bra! Det känns lite som att knyta ihop säcken när vi på sätt och vis hamnar lite i samma företag, om än inte riktigt. Nu återstår bara vad vi ska säga till farbror Bosse om var jag jobbar året ut… Annas pappa är nämligen en praktiker i yrket, medan jag ska jobba mer teoretiskt…

Ja just det! Idag är det egentligen den första dagen jag kan säga att jag arbetar utan att sätta citationstecken runt ordet! För från och med idag och året ut vikarierar jag som kommunikatör. Jag har provat på jobbet i två månader och jag trivs med såväl arbetsuppgifter som kollegor. Jag trodde inte att det kunde vara så här trivsamt på en arbetsplats – samtidigt som jobbet i sig är så otroligt stimulerande för knoppen! Ärligt kan jag säga, att varken kollegor eller arbetsuppgifter var särskilt stimulerande i mitt förra arbetsliv. Jag har liksom andra intresseområden än småbarn och heminredning och jag tycker om att delta i diskussioner där det är högt i tak – inte i dialoger  som blir monologer för att folk inte vågar säga sin mening – ifall chefen tycker annorlunda. Nu hoppas jag bara att jag får fortsätta jobba i Paradiset – jag tror att det är så jag ska benämna den här arbetsplatsen från och med nu!

Nu ska jag kolla igenom min dator efter de program och fonter jag behöver – i morgon ska den uppgraderas till System 7.

Read Full Post »

28 dar kvar (till den totala förnedringen)

Det gick inte att sova i morse. Trots att jag kände mig tämligen mörbultad efter gårdagens övningar och var rejält fysiskt trött, blev sömnen kort. Men säkert tillräcklig. Tyvärr satte ältandet igång i morse och min enda lösning blev att stiga upp ur sängen, fixa java och slänga på datorn för att skriva av mig på den här gnällbloggen.

Idag är det 28 dar kvar tills den totala förnedringen drabbar mig. Till dess att jag måste gå till Arbetsförnedringen igen och stå med mössan i handen och be om hjälp – som jag inte får. Det första halvåret jag var arbetssökande struntade de i mig totalt. Jag hade ju min försörjning och eftersom jag varken var funktionshindrad eller ungdom så var jag väl inte särskilt intressant att hjälpa.(Jag ska förklara det där med funktionshindrad strax.) Min första handläggare träffade jag aldrig. Jag blev ombedd att rapportera till henne var åttonde vecka. Via e-post.

Men när jag fick en ny handläggare ville JAG ha kontakt och efter några vändor konversation via e-post även med DENNA handläggare fick jag så en tid – efter hennes sommarsemester. Vi träffades några gånger och jag fick också träffa en psykolog där tre gånger eftersom jag var mitt uppe i en kris på grund av det som inträffat. Varje gång jag gick från både psykologen och handläggaren grinade jag. I en vecka. Jag fick höra såna idiotiska saker att jag trodde mina öron skulle trilla av och mina ögon ramla ut med alla tårar. Till exempel: Jag hade ont i en axel. Då tyckte en av dem – minns inte om det var psykologen eller handläggaren – att jag skulle be min läkare skriva ett INTYG att jag hade ett funktionshinder. DÅ skulle de lättare kunna hjälpa mig till ett jobb…

Vid ett annat tillfälle frågade jag min handläggare om de förmedlar några jobb eftersom det korrekta namnet är Arbetsförmedlingen. På detta svarade hon nekande, det är inte så de jobbar, sa hon. Ett ärligt svar, men…

Men droppen var nog när min handläggare skulle ha flera veckor på sig att leta fram ett test. Jag bad nämligen om hjälp att titta på mina erfarenehter utöver dem som jag valt ut till mitt CV för att se om jag kunde bredda mina jobbsökningar. Så småningom fick jag ett test som jag skulle göra hemma. Därefter skulle jag gå igenom testet med en annan person på Förnedringen. Testet skulle ta rätt lång tid att göra. HA! Det tog mig högst fem minuter. Och redan efter fråga två slog jag bakut: allting handlade om mina intressen och vad jag skulle kunna kunna tänka mig att skaffa mig för utbildning. Testet var nämligen utformat till att gälla för en 20-åring. Inte för en tant som då nästan var 48… Vid genomgången av testet fick jag åter igen försvara mig varför jag inte vill starta eget. Och så fick jag höra om DEN handläggarens framgångsrika barn i USA. VARFÖR ÄLSKAR HANDLÄGGARE OCH COACHER ATT PRATA OM SINA FRAMGÅNGSRIKA BARN?

Efter detta hade jag åter en tid hos min ordinarie handläggare. Denna tid fick jag avboka eftersom jag blev sjuk. Magsjuk. Då KAN man inte gå ut, allra minst till Arbetsförnedringen. Jag ringde och lämnade ett meddelande på min handläggares telefonsvarare och jag tror också att jag mejlade. Fick senare mejlsvar där det stod att jag skulle höra av mig när jag blev frisk. Det gjorde jag. Jag mejlade och bad att få slippa komma om det nu inte var så att jag måste. Skälet jag angav var att jag inte ville gråta i en vecka efter varje möte. Det var helt OK, svarade hon och avslutade sitt svarsmejl med att jag ju kunde höra av mig om jag behövde hjälp igen.

Och nu är jag snart framme vid den dan när jag MÅSTE kontakta Förnedringen igen. Jag behöver hjälp, men ärligt talat tror jag inte att jag får nån. Men jag gissar att jag måste gå dit om jag ska få nån a-kassa.

Idag har jag valt att skriva ett öppet inlägg om det här. Jag har tidigare skrivit mest låsta inlägg – av olika skäl. Bland annat har jag blivit rådd att lösenskydda dessa inlägg ifall presumtiva arbetsgivare läser min blogg. Det har inte hänt ett skit. Jag är lika arbetssökande som tidigare. Så nu skriver jag öppet.

Jag behöver ett arbete den 1 december. Jag vill inte gå till Arbetsförnedringen och göra förnedrande tester och gråta i en vecka. Jag vill arbeta. Jag har en lång och gedigen erfarenhet som informatör och redaktör. Jag har inga småbarn. Jag vill inget hellre än att arbeta. Mitt CV finns i huvudet på denna blogg.

Varje dag från och med nu ska jag räkna ner dagarna till förnedringens datum. Jag hoppas att alla DLF:ar i hela världen känner sig mycket nöjda nu med det de har åstadkommit. (Och jag orkar inte förklara vad DLF står för, den som vet det vet därför att h*n är smart – eller skyldig.)

Read Full Post »

Bra chef är viktigare än lön och arbetsuppgifter

Hela 20 000 personer har tyckt till om arbetsmiljö. Resultaten visar att en bra chef är mycket viktigare än en hög lön och intressanta arbetsuppgifter! Manpower och Kairos Future har låtit göra undersökningen och lokalblaskan har skrivit om den.

Chefens betydelse för hur trivseln och effektiviteten är bland de anställda har blivit viktigare. Det är inte bara chefen som söker information om de jobbsökande – förhållandet är omvänt också! Det bekräftar den stora undersökning som Sveriges största panel har deltagit i.

Resultaten visar också att sterss inte främst beror på att man har för mycket att göra, utan för att ledarskapet är otydligt och motsägelsefullt. Av detta följer dålig stämning på arbetsplatsen, det blir brister i regler och struktur och arbestuppgifterna upplevs som ostimulerande.

Två framgångsfaktorer för en kreativ och effektiv organisation är att personalen har gemensamma intressen och hög utbildning. Men om det blir konflikter på jobbet löses dessa bäst om parterna pratar med varandra. Konflikter som ignoreras leder i många fall till svårare problem med intrigerande, grupperingar, sämre arbetsmiljö och lägre effektivitet.

Jag kan bara nicka igenkännande och upprepa… Intrigerande, grupperingar, sämre arbetsmiljö och lägre effektivitet…

Undersökningen visar också att det finns tio obehagliga sanningar om de anställda som chefen kanske bör känna till:

1. Det är chefen som får folk att sluta.
2. De anställda är ofta sämre än chefen tror – de ljuger i sina CV.
3. Hälften av alla jobbsökande kollar upp chefen på det nya, presumtiva jobbet.
4. En del tror att chefen väljer medarbetare efter utseende.
5. Kvinnor vill helst ha kvinnliga chefer, men äldre kvinor vill hellre ha manliga chefer. För män spelar chefens kön ingen roll.
6. Cheferna underskattar sina medarbetare. Många anställda vill gärna ha fler kontroller och feedback.
7. Många anställda föredrar känslokalla chefer. Majoriteten vill inte ha en chef som är impulsiv och styrs av sina känslor, men en lyhörd och rak chef anses bäst.
8. De anställda tror att chefen inte är så resultatorienterad.
9. De anställda trivs bäst och jobbar bättre om de har gemensamma intressen som sina kollegor.
10. Om en chef har svårt att rekrytera nya medarbetare har chefen tagit dålig hand om de gamla. De allra flesta rekommenderar nämligen sitt företag – om de trivs med chefen.

Tänkvärt…

Read Full Post »