Så illa är det inte!

Nog lever jag fortfarande! Föregående inlägg ska inte tas på alltför stort allvar. Jag tror inte jag varken avlider av magsår eller tarvar Sjukstugan i Backens intensivvård för detsamma. Du vet, ont krut förgås inte så lätt… Jag använder bara bloggen för att gnälla över mina småkrämpor, så där som tanter och andra gör ibland.

Nej, jag gläds idag åt den gemenskap och det utbyte jag har av kollegor! Som novis på området stapplar jag fram, men får god ledsagning av kompetenta personer i varma kläder. Det är väl spenderad tid, mina morgonpromenader måndag till torsdag…

En bild från min soliga morgonpromenad.

                                                                                                                                                            Och även om jag darrar nervöst välkomnar jag L och J som läsare här på bloggen! Det var fint att ni delgav mig att ni läser mina enkla ord och långa och allt för många inlägg. Men kom ihåg att det går att kommentera – anonymt, det är bara bloggägaren (=jag) som vet den riktiga identiteten, om man vill det, öppet om man vill det.

Det var verkligen skitkallt i morse! Frosten låg långt in på förmiddagen som ett vitt täcke över gräsmattorna här. I morse kunde jag inte låta bli att kräla i förnan och fota ett frostigt, vackert lönnlöv. Bara för att…

Det var verkligen skitkallt i morse…

                                                                                                                                                          Förmiddagen har gått i ett rasande tempo, med möte, ett och annat webbpilleri samt en textbearbetning. Den senare planerar jag att färdigställa i eftermiddag. Jag jobbar med stängd dörr, men för att ingen ska få för sig att jag är ett Asocialt Element har jag skrivit några förhoppningsvis vänliga rader på dörren om att jag jobbar intensivt, men att det går bra att knacka på och att jag inte bits…

Read Full Post »

Lysande klarsynt om Sjukstugan i backen

Med glädje och stort intresse läser jag en alldeles lysande och klarsynt kolumnist i dagens lokalblaska, Li Bennich- Björkman, när hon skriver om Sjuktugan i backen. Li Bennich-Björkman, som inte bara är fristående kolumnist utan också professor i statsvetenskap, formulerar sina tankar så BRA att jag får rysningar på kuppen!

Enligt Li Bennich-Björkman är Sjukstugan i backen ett alldeles fantastiskt universitetssjukhus. Och det håller jag verkligen med om! Där finns högspecialiserad vård och mången personal med specialistkompetenser – förutom alla erfarna och kunniga anställda rent generellt sett. Men ändå har Sjukstugan problem. Nu sist kunde vi läsa om barnonkologen där många syrror sagt upp sig i protest mot nya scheman som skulle gett dem mindre pengar för mer arbet. För ett tag sen var det en annan konflikt kring samma sak på Sjukstugan, denna gång på intensiven. Och sjukhusmaten och städningen har debatterats jag vet inte hur många gånger i lokalblaskan.

Som Li Bennich-Björkman ser det ska olika grupper inom en politiskt styrd organisation samarbeta för att få fram god sjukvård. Det handlar om politiker, medicinska specialister och tjänstemän. Men alla har de lågt förtroende för varandra, enligt en studie som kolumnisten själv gjort. Och då kan man ju inte göra annat än att utbrista:

Ja, då blir det ju som det blir – inget konstigt med det!

Dessutom, påpekar Li Bennich-Björkman, är

[…]kommunikationskanalerna[…] bristfälliga, faktiska forum för gränsöverskridanden möten få och följden var ömsesidg oförståelse, misstänksamhet och maktkamp. […]

Men naturligtvis har människan helt rätt! Så är det ju! Kan man inte samtala, föra en dialog därför att det inte finns plats, tillfälle eller sätt att ”prata” på, då blir det ju som det blir!

Kan det vara så att detta är typiskt för en organisation av denna storlek? Nej inte alls, svarar Li Bennich-Björkman. Hon jämför med Östergötland, som hon också undersökt. Där finns

[…]en helt annan förtroendekultur, medvetet uppbyggd sen decennier. Kommunikation 0ch personlig kontakt (men inte alltid samförstånd) är nycklarna. […] Politiska beslut kunde genomföras, budget hållas och patientinflytande efterfrågades. […]

Li Bennich-Björkman avslutar sin kolumn med att framhålla att hon naturligtvis inte har hela bilden. Men hon tycker att det är självklart att man bör arbeta aktivt för att förbättra samarbete och organisationsklimat. Och kanske, menar hon också, ska det vara skillnader i arbetsvillkor för dem som jobbar på

[…]emotionellt och mentalt särskilt tunga avdelningar[…]

En lysande och klarsynt kolumnist har talat!

Read Full Post »