Namn och image, jobb och… fritid..? Vilken fritid..?

Ett inlägg i vilket Tofflan pratar namn igen. Och jobb.

Igår skrev jag om förslagen i den nya namnlagen. Idag har jag faktiskt Namnsdag*. Är det nån mer än min familj som firar det? Eftersom det är lite långt mellan mamma och mig brukar det landa ett kuvert i min postbox några dagar före själva Namnsdagen. Så även denna gång. Kuvertet innehöll ett fint kort och två trisslotter, som jag naturligtvis tänker vinna på. Det vore ju till exempel inte helt fel att få en inkomst varje månad under ett antal år till… Nåja, jag skämtade igår om att jag övervägde att byta namn till

Jeannette Eriksdotter.

Nu passar det ju inte min image, men det jag glömde säga var att jag ju egentligen inte behöver byta. Jag heter faktiskt både Jeannette och Eriksdotter i förnamn. Tanken var att jag skulle kallas just Jeannette, men när mina föräldrar hörde hur namnet uttalades av befolkningen i Metropolen Byhålan fick mitt andranamn, Ulrika, bli mitt tilltalsnamn.

Mitt namn var annorlunda när jag var barn, även efternamnet, som är ett gammalt soldatnamn. (Hela jag var förresten rätt annorlunda.) Det var inte roligt eller ens praktiskt att alltid bli ihågkommen av lärarna i skolan, eftersom jag besatt ett ovanligt namn. Idag är jag vuxen och jag har vant mig. Men i vissa kretsar tycks mitt namn vara fläckat och det är därför jag överväger att använda mina två andra förnamn som förnamn respektive efternamn. Problemet är bara att jag, för att passa ihop med

Jeannette Eriksdotter,

skulle få göra om hela mig och min image. För jag är allt annat än flickig, nåt jag tycker att mitt ”nya” namn skulle ge sken av att jag är. Så… det stannar nog vid funderingar. Men en gång testade jag faktiskt på skoj ett byte! I mitt förra arbetsliv – God rest its soul! – suddade jag vid ett tillfälle ut mitt namn på whiteboarden i korridoren. Den där tavlan där vi skrev vad vi hade för oss om dagarna ifall vi inte var på våra kontor. Jag skrev i stället dit

Jeannette Eriksdotter.

Det tog två minuter så kom intendenten och undrade om avdelningen hade fått en ny medarbetare…

Förutom att fira min Namnsdag idag ska jag förstås jobba. Först på mitt ordinarie jobb, sen för Uppsalanyheter.se.Direkt efter jobbet bär det av hem till en person som jag är både nyfiken och spänd på att få intervjua. Ett personporträtt av Henne (så mycket kan jag avslöja!) publiceras troligen nån gång efter klockan 16, när jag har förflyttat mig till och landat på redaktionen, under morgondagen. Jag hoppas, förresten att du läste den lilla artikeln jag skrev igår. Den visar nämligen att det kan vara lönsamt att ta hand om skit på rätt sätt. Det är lite sånt det forskas kring på en av mina institutioner. (Jag har också skrivit om en spännande författare och om Fredsåret i Uppsala 2014, ifall du har missat det.)

Ja alltså… det här med fritid… Det börjar tunnas ut med den… I kväll efter jobbet blir det ju mer jobb, även om det är nåt jag ser fram emot. I morgon efter jobbet ska jag till redaktionen och lära mig publiceringsverktyget. Jag har varit så trött om kvällarna den senaste tiden att jag liksom har stupat i säng. Igår kväll var jag till och med så trött att jag glömde stoppa i bettskenan i käften innan jag somnade.

Min bettskena låg kvar i sin ask i morse. Bilden är lite suddig, det är trots allt en intim tingest.

Fästmön och jag åt grillad kyckling till middag igår innan vi tog en tur till Himlen. Lullan Gardenia försökte brygga kaffe åt oss och det gick väl så där. Vilken tur att hennes mamma fanns på plats och kunde sträcka ut en hjälpande hand! Kronprinsen berättade att han eventuellt har nåt spännande på gång och självklart håller jag tummarna för denne unge man som förtjänar lite framgång. Fritzlan, som visar sig bli student nästa vecka, har lämnat Sverige för Ungern ett par dar med klassen. Prinskorven går i skolan som vanligt och tillbringar kvällar och nätter hos sin pappa fram till fredag.

Nu ska jag göra ”allt” (inta kaffe intravenöst nej, skojar bara, DRICKA kaffe, äta frukt och så) för att försöka fortsätta hålla mig vaken. Det blir en lång och innehållsrik dag, känner jag… Hur ser din dag ut??? Får du en stund över kan du väl skriva några rader och berätta i en kommentar här!

*För den som inte fattade det eller orkar kolla en almanacka är det alltså Jeannette idag. Och Yvonne. Men jag heter alltså Jeannette. Med två n och två t.

Livet är kort.

Read Full Post »

Kriskommunikation..?

Ett irriterat inlägg där Tofflan redogör för uppväckandet av döda samt konstaterar att kaffe är en dryck som håller uppe humöret och att en del företag tycks sakna kommunikatörer…

Ja det blev väl en jävla start på den här dan! För det första var jag skittrött i morse, eftersom jag såg på en viss semifinal igår kväll. Den slutade runt klockan 23, men vem kommer i säng direkt? Nej, det ska plockas undan, det ska släckas, bäddas upp, stängas av datorer, tandtrådas, tandborstas, tvagas, smörjas eksem… Sen hann jag se slutet på Benidorm och då blir man ju uppspelt och inte trött. Och nej, jag hann inte/orkade inte/hade ingen lust att förbereda nåt inlägg till idag – varken igår kväll eller i morse.

I morse var det 

The Awakening of the Dead 

hemma på min gata i New Village. Och hade jag vetat hur nattsvart det skulle bli på jobbet hade jag verkligen inte stressat…

Hade ett par webberier jag skulle börja dan med, men så fick jag ett mejl om en annan grej som behövde läggas ut. Sagt och gjort, jag fixade det. Det var sen det blev svart… Månntro webben inte klarade av att höra stf prefektens stämma via iPodradio???

Allting i elektricitetväg bara dog på jobbet. Datorerna pep till och tystnade, skärmarna blev svarta, telefonerna slutade fungera, nätverket upphörde att existera. Min första reaktion var att ringa Lille M som ju är intendent här. Men jag kunde inte ringa från min mobil till hans fasta telefon, ju. Och den kopplade inte vidare till hans mobil, ett nummer jag inte hade. Jag och rumsgrannen tänkte ett slag ta en promenad – det var ju strålande sol. Men så blinkade det till igen efter en tio minuter.

Det är SOL idag.

 
Tre gånger fick jag starta om min dator innan den fungerade. Sen behövde jag gå på toa. Och vad tror du händer när jag sitter där i godan ro med min bok??? Lights out! Och då snackar vi kolsvart. Jag såg inte nånting. På mobilen har jag emellertid en ficklampa, så jag läste ut kapitlet innan jag gjorde färdigt de övriga bestyren som jag inte tänker beskriva detaljerat här.

Den här andra gången kom inte strömmen tillbaka efter tio minuter. Nån information hittade jag inte nånstans, men nån kom och sa att 10 000 hushåll i södra Uppsala var drabbade. Tänkte i min enfald att det ju måste finnas information att få, kanske via Twitter. Ajfånen kunde jag ju fortfarande surfa på. Men icke! Vattenfall har inte ens ett fungerande Twitterkonto, upptäckte jag och på företagets webbplats finns ingen information av typen Driftstöringar! (Och det är Vattenfall som är vår elleverantör här.)

Klockan tio gick jag in i ett möte där vi pratade och lyssnade på varandra. Det är faktiskt inte så dumt att prova på ibland! Dialog och ögonkontakt är helt klart underskattat. När jag kom ut från mötet var klockan tio över elva. Fortfarande strömlöst. De som har laptopar med fungerande batterier kunde i alla fall ägna sig åt att skriva saker, men de kunde ju inte mejla eller komma ut på internet. Jag stannade för att fota en kollegas skrivbord, för hon är så klok att hon inte litar på Det Papperslösa Kontoret. Smarta A!

Inte ett dugg papperslöst på A:s kontor. Vilken tur!

IT-killarna tog tidig lunch och jag övervägde att göra detsamma när så lamporna plötsligt blinkade till och strömmen sakta, men säkert återvände. Halleluja! Jag fixade snabbt en nyhet och en notis på externwebben om att vi haft strömavbrott men nu var nåbara igen samt la ut några rader och bilder på institution 2:s intranät. Man måste få skoja lite ibland – och det gjorde jag där, i maskopi med en sektionschef.

Men varför i hela höga h-e fanns ingen information att hitta från Vattenfall? Varför inte utnyttja Twitter som man ju når med en smartphone som går på batteri? Eller gå via lokalblaskan? Den lokalblaska som efter en kort stund la ut att strömmen var tillbaka – vilken den ju bara var i tio minuter här innan allt slocknade igen?! Är det kanske så att Vattenfall är i trängande behov av en kommunikatör som kan agera i kris??? Jag råkar känna till en som snart är tillgänglig för nya uppdrag *PEKAR MED HELA JÄVLA HANDEN PÅ MIG SJÄLV*

Efter att ha jobbat en timme utan förmiddagskaffe och samtidigt vrålhungrig eftersom sedvanlig lunchtid sen länge var passerad, kom jag så iväg för att försöka hitta nån föda. Jag var lite osäker på hur det skulle gå, men jag hade tur och fick både mat och kaffe, dessutom trevligt sällskap från institution 1. På tillbakavägen mådde jag gott igen, kände mig verkligen återuppväckt från de döda fast på ett positivt sätt, så jag passade på att fota några hus i rena glädjeyran. Och så sände jag en tacksamhetens tanke till Nån att det här med långa strömavbrott tack och lov inte är särskilt vanligt i den här delen av världen…

Livet är kort.

Read Full Post »

Känslan av död

Ett inlägg om en bok som förenar mord, arkeologi och ganska komplicerade relationer.

Halloween i Norfolk, på en plats mycket nära där min pappas farmor föddes. En gammal kista ska öppnas på Smiths museum. Men när arkeologen Ruth Galloway kommer dit hittar hon museiintendenten så gott som död vid kistan. Jag har just läst sista sidan av en födelsedagsbok från Fästmön, Elly Griffiths Känslan av död.

En födelsedagsbok som kombinerar så mycket bra.

Ruth Galloways lilla dotters pappa, polisen Harry Nelson, får hand om fallet. Det visar sig att intendenten har fått hotbrev. Elginisterna kräver att en samling kranier ska återlämnas till aboriginerna. Strax dör ytterligare en person och när Nelson blir akut sjuk inser alla inblandade att det nog handlar om nånting annat, eller i alla fall nånting mer.

Det jag gillar med Elly Griffiths böcker är att hon lyckas där jag tycker att andra författare misslyckas lite: relationerna. För även Elly Griffiths blandar in kärlek och passion i sina deckare. Skillnaden är att Elly Griffiths skildringar inte alltid visar det positiva med just passion, utan snarare det komplicerade. Dessutom är arkeologi en extra krydda i böckerna. I den här boken har också hästar en central roll – och en och annan transgenderperson.

Totalomdömet blir det högsta – den här boken känns både spännande och realistisk!

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpockets marsböcker

Månpockets nyhetsbrev är alltid roliga att få i inkorgen. Här kommer mitt personliga urval av det som ges ut i mars:

Lyckostigen av Anna Fredriksson
Johanna bor på Lyckostigen men särskilt lycklig är hon inte. Som ensamstående mamma kämpar hon med ekonomin och är avundsjuk på exmaken Calle som har startat ett nytt liv.
Calle har lämnat småstaden (Byhålan?) för Stockholm. Han har gjort karriär och flyttat ihop med den välutbildade Fanny. Men hur han än försöker känns det inte som om han passar in i sin nya miljö.
När Johanna vinner en storvinst på lotto förändras livet för dem alla. Hon köper en exklusiv vindsvåning i samma fastighet som Calle och Fanny bor i. Hennes beslut rubbar allas tillvaro och de tvingas se på sig själva och varandra med nya ögon.
Som kuriosa kan nämnas att det finns en Lyckostigen i Metropolen Byhålan, alldeles nära där Tofflan växte upp!

 

Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser
Detta är den femte och sista boken om polismannen Gunnar Barbarotti i staden Kymlinge.
Det är samtidigt den första och enda boken om Ellen Bjarnebo, känd som Styckerskan från Lilla Burma.
Det handlar om en kriminalinspektör som försöker komma till rätta med sin djupa sorg och om en kvinna som lärt sig hantera sin.
Det handlar också om annat, om två gamla polisutredningar som kunde ha skötts bättre, till exempel, och om en resa genom Sverige för att lösa ett så kallat cold case.

 

Känslan av död av Elly Griffiths
Det är halloweenkväll i Norfolk. På Smiths museum förbereder man ett ovanligt evenemang. Inför en handfull speciellt utvalda gäster ska en medeltida kista öppnas. Den väntas innehålla kvarlevorna av en biskop.
Men när arkeologen Ruth Galloway kommer dit hittar hon museets intendent livlös bredvid kistan, blödande från näsa och mun. Kommissarie Nelson får hand om fallet.
Det framkommer att intendenten nyligen mottagit hotbrev. En grupp aktivister har krävt att museets samling med aboriginska kranier ska återlämnas. Men är det verkligen motivet? Då ytterligare en person dör och Nelson blir oförklarligt sjuk, förstår Ruth att det måste handla om något helt annat…

Livet är kort.

Read Full Post »