Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘inte ha råd’

Ett inlägg om ålder och jobb.


Uppdaterat inlägg:
Det jag glömde skriva i inlägget är om de gånger jag har fått återkoppling på ett nej på ett sökt jobb. Där har – i samtliga fall – sagts att man har sökt en mer junior medarbetare. Men i platsannonser har jag endast ett fåtal gånger sett att man söker just juniorer. Och såna tjänster har jag inte sökt. Så åldersfixeringen ligger inte hos mig, det kan jag inte tycka!

————————————————————-


Det talas ofta om förslaget
att höja pensionsåldern i Sverige. Visst, jättebra för dem som vill och kan och orkar jobba längre än till 65. Men mindre bra för dem som är runt 25 och aldrig har haft ett riktigt jobb, ens. Eller de som är nånstans i min ålder som befinner sig mellan två jobb.

Jag tycker att människor ska få bestämma själva. Idag kan det vara så att människor inte har råd att gå i pension vid 65, medan andra går redan vid 55. Var finns rättvisan i det?

arg_tant

Jag är fortfarande upprörd.


Vi är så jäkla åldersfixerade
i vårt samhälle! När jag söker jobb märker jag att företagen/motsvarande söker människor som är högst 35, men som har 25 års erfarenhet när det kommer till kritan. För allt ska man kunna, trots att man som 35-åring inte har så många jobbår på nacken som en som är i min ålder.

Jonas Mauritzson vid rekryterings- och konsultföretaget Hammer & Hanborg skrev för några veckor sen ett blogginlägg om ålder. Jag blir inte lite irriterad när jag läser, jag blir mycket irriterad, för jag tycker att Jonas Mauritzson tar för lätt på det här med ålder. Att han kan visa upp ett (1) exempel där högre ålder vägt tyngre i ett rekryteringsärende ser jag närmast som ett undantag.

Det här med ålder, menar Jonas Mauritzson, är ett problem som ligger hos kandidaterna (= de jobbsökande), inte hos arbetsgivarna. Han skriver bland annat:

[…] har jag kommit fram till att åldersfrågan många gånger handlar om attityd hos kandidaterna. […] Om man fastnar i tänket att ”jag är för gammal” så tappar man energi och motivation, och utan rätt attityd och motivation är det svårt att få jobb oavsett ålder. […]

Värst av allt är den avslutande pekpinnen:

[…] du som är mer senior till åldern behöver ”tänka bort” åldern och istället fokusera på vad du kan och vill. Fokusera och tydliggör dina drivkrafter istället för att fastna i en negativ tankespiral kring din ålder. […]

Som sagt, väldigt lätt att säga och tycka, betydligt svårare i verkligheten. För vad ska jag tro, annars, när jag i nio fall av tio inte får svar på min förfrågan om återkoppling eller skäl till varför inte jag fick tjänsten? Jag menar jag söker bara jobb jag är intresserad av, men också bara jobb jag har de efterfrågade kvalifikationerna för. I vissa fall anses jag överkvalificerad, har jag fått veta. Men var ligger problemet då om inte hos arbetsgivaren? Jag kan ju varken kapa erfarenheter eller dölja alla år jag har skaffat mig kompetenser av varierande slag…

För mig är det obegripligt att den som befinner sig efter skaffa-barn-åldern och dessutom har många erfarenheter och kompetenser ständigt väljs bort. Vi som är vuxna har till exempel lärt oss att det är viktigt att passa tider, att vara på jobbet när vi ska, att kunna det vi jobbar med och inte bara säga att vi kan det etc. Vi är också rätt vana vid att inte få den lön vi är värda. Får vi det blir vi förstås glatt överraskade – för det finns ju undantag bland arbetsgivarna…

För övrigt är jag väldigt barnslig för min ålder. Kanske jag ska lägga till det på mitt CV nånstans?


Livet är kort. Tofflan är fortfarande lite upprörd.

Read Full Post »

Ett inlägg om den gångna veckans plus och minus – enligt Tofflan.


Det är torsdag
och dags att summera den gångna veckan i plus (bulle) respektive minus (balle – och då menar jag inte balkong). Enligt mig är det inte svårare än så här:

Bulle


Balle


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan återigen klagar sin nörd. Jag menar nöd.


I skrivande stund
går klockan mot 22. Det har varit fullt ös hela dan, verkligen. Även på lunchen, när jag hamnade i en synnerligen intressant diskussion om öppenhet och intern kommunikation. Fler såna diskussionämnen!

megafon
Fler diskussioner om intern kommunikation efterlyses!


Flaxade iväg
på ett spännande möte efter jobbet. Jag ska få skriva. Jag ska få skriva hur mycket eller hur lite (nåja…) som helst inom vissa områden/ämnen. Det var det vi diskuterade idag. För du vet, jag kan inte leva utan att skriva och att göra det på ett annat ställe än min blogg och i tjänsten känns lite som en ära. Att ha blivit tillfrågad. Att få chansen. Just nu är det tyvärr fullt upp och jag vet inte hur mycket jag skulle kunna bidra de närmaste dagarna. Men det kommer. Därför att jag vill. Jag vet.

blodpenna
Jag kan inte leva utan att få skriva.


Tyvärr förstår inte alla i min familj det (läs: mamma). Det sårar mig. Ibland gör man saker för att man vill, för att man kan. Det gäller att fylla livet med såna bra saker, inte negativa, som man kan älta varenda gång vi telefonerar. När jag försöker visa på lösningar för mammas negativa saker/problem får jag höra att jag skriker åt henne. Det var extra intressant att höra idag, eftersom jag särskilt la mig vinn om att sänka rösten.

Mammas största problem just nu är att det inte är planterat på graven till Mors dag. Men jag anser inte att det är skäligt att jag åker 2 x 30 mil och gör det. Jag orkar inte, jag är väldigt trött just nu. I skrivande stund är jag så trött att jag mår illa. För när jag kom hem från mötet, cirka två timmar efter min arbetsdag var slut, var det dags för invändig rengöring av *Clark Kent. Och så var jag bara tvungen att tvätta – såväl strumpor som tischor började ta slut.

(Så trött idag är jag att det har tagit sig fysiska uttryck och inte bara i illamående och trötthet. Jag har haft lite synbortfall på höger öga och jag har ett tryck över bröstet som går ut i vänster arm. Jag vet. Jag borde vara försiktig och slå av på takten, minska kraven. I stället höjer jag allt, även min personliga toleransnivå.)

Jag föreslog mamma att vi ska ta årsskötsel på graven, men det har hon inte råd med, sa hon. Jag föreslog att vi skulle dela på kostnaden, naturligtvis, och undrade vad det kostade. Det visste hon inte. Intressant då att hon vet att hon inte har råd. Jag blev… ännu lite tröttare…

Bakelittelefon
Telefoni i kväll = tre samtal.


Det blev lite telefonerande
med Fästmön också. Hon har ”bortamatch” i natt, kan man säga, men återvänder till New Village i morgon kväll. Vi kommer nog hem ungefär samtidigt, för efter jobbet i morgon väntar tankning och biltvätt inklusive allmän puts. Bilen ska ju besiktigas på torsdag!

Det är så skönt med Anna, för hon kan säga vad hon tycker ärligt när jag frågar henne. I kväll frågade jag henne bland annat om jag borde göra mer för mamma, men hon tycker att jag gör vad jag kan. Och som hon sa, det var ju inte länge sen mamma var här – i påskas. Även jag, gärna i sällskap med Anna, skulle behöva åka bort på nåt kul/annorlunda.

Klockan var över 21 när jag äntligen, efter att ha kollat per sms om det var OK, kunde ringa dagens födelsedagsbarn. ”Barnet”, som är min Storasister, hade gått och lagt sig för att läsa. Och vet du… det är precis vad jag ska göra alldeles strax också! Jag hoppas att du har haft en bra dag och att du inte är lika trött som jag i denna stund utan mer lagom slak.


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Är det nånting vi människor behöver så är det att ha nånstans att ta vägen. Nånstans att bo. De hemlösa kan snart se fram emot varmare tider, men de är lik förbannat utan nånstans att ta vägen, att bo. Ett eget hem. Och hur många halvgamla ”barn” bor inte kvar hemma hos mamma och/eller pappa därför att de helt enkelt inte kan bo nån annanstans.? Hur kul är det liksom att vara 25 – 30 bast och vara mambo? Det finns säkert söner och döttrar som tycker att det är livet på en pinne och får full service av sin/a förälder/föräldrar. Men nog vill väl de flesta av oss vara vuxna när vi är vuxna, så att säga?

Istappar
Vi behöver bo – även om det är på otursnumret 13…


Såväl villapriserna
som priserna på bostadsrätter ökar igen. Det beror bland annat på att det fortfarande är så låga räntor, men också på att det är brist på bostäder. Enligt en ledare i lokalblaskan flyttar 35 000 människor till Stockholm varje år – men det byggs bara 8 000 nya lägenheter. Nej, ekvationen går inte ihop alls. Här i Uppsala byggs det visserligen flest hyresrätter i Sverige, sägs det. Det handlar om 1 500 – 2 000 under fyra år. Och det är ju hyresrätter som troligen är mest lockande när man är ung och inte har hunnit spara ihop till grundplåten för en bostadsrätt eller en villa.

Samtidigt som det byggs många nya lägenheter undrar i alla fall jag vem som har råd att bo där. För inte är det just nån ung person eller knappt nån medelinkomsttagare heller, snarare direktörer och dess likar. Såna med månadslöner över 70 papp, liksom.

Bostadsbidrag är det visst bara barnfamiljer som får numera. Så här står det på Försäkaringskassans webbplats:

[…] Barnfamiljer med låga inkomster kan få bostadsbidrag. […]

Men när barnen har blivit vuxna och förväntas ha både egen inkomst och egen bostad – trots att de inte har det – då stryps bostadsbidraget. Och nåde den som har fått 50 kronor för mycket! Det ska betalas tillbaka – med ränta! Strunt samma då om man fortfarande har bostadsbidrag. Har man fått för mycket tidigare år ska man göra rätt för sig. Försäkringskassan ger och Försäkringskassan tar.

Den som lever på sjukersättning eller aktivitetsersättning har inte råd att bo. Bostadsbidrag får man som sagt inte om man inte har barn, men pensionärer, som oftast inte har småbarn, men låga inkomster och dessutom betalar mer i skatt – vem sa att livet är rättvist? – kan ansöka om bostadstillägg hos Pensionsmyndigheten. Alltid något…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är snudd på helt fantastiskt hur trötta vi var igår kväll, Fästmön och jag. Min arbetsvecka tog slut och den var en dag kortare än vanligt eftersom jag ju gjorde annat i måndags. Men Annas fortsätter några dagar till. Egentligen skulle hon ha varit ledig igår, i stället blev det kursdag.

Så vi köpte ett kilo räkor som vi tinade, kokade ägg, ställde fram aioli och dill, rostade bröd och hällde upp vitt vin framåt kvällen. Det var med nöd och näppe jag orkade gå ut med räkskalen och lite andra skulor till soprummet, medan Anna vispade rent våra tallrikar… Och rätt som det var noterade jag en stund senare att nåns ögon var slutna och det kom konstiga ljud från soffan. Vid halv tio masade vi oss i säng. Jag läste ett kapitel och strax sov vi som två björnar i ide.

Jag hade en sån märklig dröm framåt morgonen! Det är ju över åtta år sen jag slutade röka nu i höst, men i drömmen var jag inte ärlig om rökningen. Jag SA till folk att jag hade varit rökfri i åtta år – samtidigt som jag rökte. Mer och mer… När jag vaknade till vid femtiden tyckte jag att drömmen hade varit så verklig att jag var osäker på om den var sann eller inte.

Frusna höstlöv.


I morse visade termometern på nollan
när Anna och jag traskade iväg till garaget. Det var liksom fruset överallt. När jag tittade på bilarna som stod på parkeringen såg det nästan ut som om det hade snöat på dem. Jag har både parkeringsplats och garage, men Clark Kent* står förstås för det mesta i garaget. Det är väldigt skönt att slippa skrapa rutor den här säsongen…

Hemma igen kände jag mig fortfarande lite trött, men gjorde en kompromiss med mig själv så att det blev ”en FEM”. Att göra ”en FEM” innebär att man går och lägger sig igen – och läser. Jag tog med mig lokalblaskan. Det blev väl en halvtimma och sen var det ingen idé att ligga kvar. Övriga i huset var redan vakna, det noterades på flera sätt redan tidigt, och då är det liksom bara omöjligt och irritationsväckande att ligga och försöka slumra lite. Dessutom började jag hosta.

Det här lövet låg ensamt på ett ställe på gräsmattan på framsidan och såg ut som om det gjorde ”en FEM”.


Det sista Anna sa
till mig innan hon skuttade(!) in på jobbet var att

Börja inte städa på en gång nu! Vila lite också!

Och jag lydde, alltså. Men det kliar i fingrarna så strax ska jag greppa dammvippan och gå ett varv med den innan jag promenerar med snabeldraken**.

Jag dricker min första senapsmugg kaffe och jag har satt min gamla mobil på laddning. Den ligger på bänken i köket med ljudlöst på och jag hånskrattar elakt varje gång jag noterar att det har ringt en säljare. (Jag behöver ju aldrig svara nu för tiden!)

Försök med det, du!

skrockar jag och tänker att det dröjer innan jag svarar. Jag tänker att när jag måste lämna tillbaka Ajfånen vid årsskiftet när min visstidsanställning tar slut, så införskaffar jag nog en sån i stället för den gamla Nokian. Nokia-mobilen blir det fortfarande bättre bilder med, men den har ju inte alla funktioner som en iPhone har. Alltför många instanser i samhället – till och med myndigheter – bygger jag upp system som har med appar att göra. Då går det inte att komma med en gammal Nokia, hur bra kamera den än har. Jag är inte emot ny teknik, men jag tycker att många, framför allt äldre och de som inte har råd, utestängs från saker eftersom de kanske inte har varken dator eller iPhone. Hoppas det finns nån som hjälper dem.

Nu är muggen kaffe snart slut och jag ska bädda innan jag börjar städa. Anna slutar klockan 14 idag och vi ska på shoppingtur efter det, har vi tänkt. Själv måste jag hinna duscha också, vill ju inte se ut som och lukta dammråtta när jag går och handlar. Hoppas hälen uppför sig hyfsat, den var synnerligen ond igår och i förrgår. I förrgår trampade jag förresten snett – med den andra foten. Hjärtat hamnade i halsgropen, men det blev inte ens en stukning, tack och lov!

Vad har du för dig idag, då???


*Clark Kent = min lille bilman

**snabeldraken = dammsugaren


Livet är kort.

Read Full Post »

Tänk så fort det går att komma in i vardagen igen! Och så jag älskar den vardag jag har just nu, den som ersatte ett torftligt liv där jag var ömsom klängranka på Fästmön, ömsom ensamvarg med hårt stickad offerkofta (jag har väl berättat att jag kan sticka, men inte avsluta en stickning?..) Men jag ska erkänna, att jag kände mig lite som Bambi på hal is – eller som första skoldagen – när jag skulle börja jobba igen i måndags efter fyra veckors ledighet.

Bambi ville inte låta sig fotas, så håll tillgodo med denna harskrank som till viss del också påminner om mig själv i måndags.


Igår var det mest miljoner mejl
att gå igenom. En del skulle besvaras, andra åtgärdas och några personer kontaktas för att boka in möten. Och så lite publicering både på webb och intranät. Det har emellertid gått bra och jag får mycket gjort, trots att jag känner mig lite vilsen igen. Inte har jag glömt HUR man GÖR saker och ting heller och idag lärde jag mig HUR man gör en viss sak, mycket nyttigt! Jag gillar att tro att jag är utvecklingsbar…

Trevlig arbetslunch blev det idag också. Jag gillar att träffa kollegor enskilt ibland, man kommer varandra närmare på det sättet. Nu menar jag inte att man ska bli bästis och bundis med ”alla”, men det är bra att skapa relationer som är lediga och lite informella – samtidigt som man visar att man också kan vara professionell nog att vara formell när det behövs. Om detta tänkte jag bland annat svamla när vi har institutionsdag i slutet av nästa månad. För ämnet för den är… kommunikation…

Glädjande nog har min onda häl känts bättre idag. Om det är den diagnos jag har ställt bör den självläka på mellan sex och nio månader. Det har nu gått cirka fyra månader. Vågar jag hoppas? Övriga krämpor är som tidigare och jag vill inte skriva om dem.

Värmen tycks ha kommit tillbaka, men inne på jobbet har vi AC, så där är svalt och skönt. Dammarna på framsidan lockar inte heller till att ta nåt dopp… Snacka om sunkigt vatten…

Sunkigt!


Efter jobbet var jag på Tokerian
och inhandlade sedvanlig TV-tidning samt bytte in min Triss-vinst mot två nya lotter. Dessa ligger just nu till sig tillsammans med lott nummer två från i söndags. Inalles tre trisslotter, alltså. Tänk om jag vinner…

I kväll har jag tvättat en maskin tjockis-svart och betalat några räkningar. Jag har också beställt en hög böcker. Böcker är dyrt även om Bokus har bra priser och förmåner för den som är medlem, men jag tycker att jag kan unna mig just nu. Det var en lång period av mitt liv när jag inte tyckte att jag kunde unna mig – dels för att jag inte hade råd, dels för att jag inte var värd det. Och faktum är att jag skäms fortfarande när jag köper saker. Som att jag inte var just värd att få…

Just när jag skulle sätta mig och skriva ett inlägg om senaste boken jag har läst ringde mamma. Idag lät hon mycket piggare och klarare och det var skönt att höra.

Och… ja just det… Jag har lagat mat även i kväll… Under osten låg makrill, ovanpå pizzakrydda. Värsta Kock-Tofflan, eller hur?!

Jajamens, varma mackor till middag.


Nu hoppas jag
strax få höra Annas röst genom telefonen. Tvätten är hängd och tystnaden har lägrat sig över New Village. Det är vardagskväll, skit på TV och jag har börjat på en ny bok…


Livet är kort.

Read Full Post »

I spy, with my little eye… something beginning with… Aj..?

Read Full Post »

Jag reagerar när jag ser riktiga stavfel där såna inte bör finnas. Ja visst, jag stavar själv fel, men jag är ingen proffsskribent på min blogg, bara en privat bloggare. Och när det gäller WordPress finns det än så länge inget svenskt språkgranskningverktyg.

Men det är skillnad på korrekturfel som beror på slarv och riktiga stavfel. Riktiga stavfel bör inte förekomma i media. Punkt slut. I morse i lokalblaskan hittade jag nåt som fick ögonen att verkligen rulla. Man kan ju undra om tidningen inte har råd att installera rättstavningsprogram till sina anställda..?

Tintin har en vän som är proffessor. Vad gör en sån, kan man undra?


Ja, här har inget språkproffs
(ja, proffs stavas med två f, men professionell med ett…) varit framme, inte nån språkprofessor heller…

För övrigt kan jag meddela att jag numera finner den största behållningen i lokalblaskan på den allra sista sidan. Och då är jag inte ironisk och menar sudoku eller att tidningen är slut efter den sidan. Nej, jag menar God morgon-spalten! Där hittar jag numera allt som oftast guldkorn. (Idag var det väl ingen höjdare, för jag tycker inte att ett pojkbarn som kallar sin mamma Tvättdrottningen är roligt på nåt sätt.)

Read Full Post »

Alla har vi väl minnen förknippade med glass..? Själv tänker jag på min bardoms somrar i Varamon, Nordens största insjöbad, den finkorniga sanden där som kröp in överallt (till och med i öronen), doften av solvarmt trä – och så smaken av glass på tungan. I år fyller GB Glace 70 bast… Nu snackar vi varumärke!..

GB-gubben Clovve har funnits med länge. Han gifte sig 2010 med Clovina. Kanske är det dags att de får smått snart?


GB-gubben Clovve
har varit en symbol för GB Glace länge. Men faktum är att han egentligen bara skulle marknadsföra glassen Pajaspinne, som kom i mitten av 1960-talet. Clovve överlevde emellertid Pajaspinne och idag är han en stark symbol för glass. Det finns nog ingen svensk idag som inte vet vad Clovve marknadsför..?

GB Glace bolag startade 1942. Det stora genombrottet kom en sommar i mitten av 1950-talet. Då hade det blivit vanligare och tekniskt möjligt för gemene man att förvara glass hemma. Och populariteten håller i sig. Idag är Sverige ett av de länder i världen där man äter mest glass.

De här glassarna fanns år 1962 när jag föddes! Kolla priserna… Puckstång ser ovanligt stor ut. Jag kan meddela att den snabbt krympte – både i storlek och pris.


Det här är ett starkt varumärke
och det är ofta förknippat med nostalgi, precis som jag inledde det här inlägget. Glass för mig är barndom och en tid när ”allt var bra och tryggt”. Men det var också en tid när mamma och pappa inte hade råd att alltid köpa glass till sin tjatande dotter. Blev det nån glass kunde man ge sig på att det blev Puckstång jordgubb eller vanilj, för den var minst och nästan billigast. När isglassen gjorde sitt intåg blev Igloo cola eller apelsin favoriten. Hade man en kompis som åt glass samtidigt kunde man köpa var sin smak. Sen delade man på de två pinnarna som satt ihop och så gav man varandra en. På så vis fick man smaka båda!

Idag har många nya glassar kommit till och många har försvunnit. Min absoluta favorit, när jag blev lite äldre och kunde lägga veckopengen på en glass, var Storstrut… Idag gillar jag mest Tip Top, men även Päronsplitt kan slinka in i gapet. Päronsplitt kom 1970 och då fanns det samlarbilder med i pappret. Jag minns att det var afrikanska djur. Numera står det gåtor på pinnarna.

Och nu måste jag ju bara fråga: Vilken är din favoritglass????

Read Full Post »

« Newer Posts