Snurrigt och lite sent

Ett inlägg om hur det känns. Om det nu går att förklara…

Det blev lite sovmorgon idag. Och det i sig har ju sina naturliga förklaringar. Jag var verkligen jättetrött igår kväll och kröp till kojs tidigt. Men sen började tankarna snurra och det var rent omöjligt att sova mer än korta stunder. Vid tvåtiden gav jag upp, tände lampan och satte på sovrums-TV:n. Sen somnade jag nån gång… I vanliga fall brukar jag vakna runt klockan sju. I morse var klockan en kvart i åtta. Men det kanske inte var så konstigt att det snurrade i skallen i natt och jag tycker nog att jag är värd en liiiten sovmorgon.

Den var skön att vila på – i morse.

Min dag har jag inlett med våghalsig klättring på pall för att få ner stånghelv***n med vidhängande gardinkappa i vardagsrummet. Det gäller att ha god balans när man gör det, för man har inget utrymme att svänga – eller vingla till! – åt nåt håll: framåt är det fönster, bakåt ett matsalsbord och på sidorna väggar. Ja, du fattar! Och jag klarade det utan större mankemang. Så när jag har skrivit klart det här och hällt i mig lite mer kaffe börjar jag med fönsterputsning, den allra sista putsningen i mitt hem för den här gången.

Det har onekligen varit några omtumlande dagar. Min förtvivlan var så stark i slutet av förra veckan. Men i tisdags kände jag att jag hade gjort bra ifrån mig vid intervjun och då var det lättare att ta de fyra nej på sökta jobb som trillade in samma dag. Onsdag och delar av torsdagen svävade jag i ovisshet. Inte ta nåt för givet, inte gå händelserna i förväg.

Jag dammsög när mobilsamtalet kom…

Det kom ett par nej i onsdags och kanske ett igår. Jag blundade och svalde och fokuserade på städningen. Och sen, när jag som bäst dammsög i hallen igår eftermiddag för sjuhundrafyrtiofjärde gången, ringde mobilen och det blev ett ja. I precis rättan tid! Jag börjar på måndag och ska jobba i lite mer än tre månader. Till att börja med… Den som har följt mig minns kanske hur det blev på mitt förra jobb – där jag hankade mig fram i nästan två år…

Medan jag har suttit här och skrivit dessa rader har det för övrigt trillat in två nej. Två nej! Det blir kanske rekord i nej idag… Jag planerar ett inlägg där jag vidhåller att åldern har med nej:en att göra. Sen kan vissa rekryteringskonsulter tycka och tro vad de vill. Vi som söker jobb och är i min ålder VET att åldern ligger oss till last. Och det är inte vi som åldersnojar utan arbetsgivarna som klantigt nog väljer bort oss. Inte alla arbetsgivare, utan de som inte tänker längre än deras näsor räcker, skulle jag vilja säga.

Men nu ska jag fokusera på det nya, spännande som ligger framför mig ända till mars. Det ska bli roligt att få tillhöra en grupp igen och allra roligast ska det bli att få nåt vettigt att göra om dagarna. Igår var det nog kanske mest roligt att få ringa och berätta nyheten för min lilla mamma, som har mått minst lika dåligt som jag. Och möjligheten jag tog mig att dela med mig av min glädje via Läkare utan gränser.

Sen tillkommer ju det här med de 30 sidorna… Om det nu önskas en fortsättning får jag försöka hitta tid till det, hur det nu ska gå. Men är det nånting jag vill så brukar jag hitta tiden.

En som också fick ett bra besked igår var lokalblaskans kulturchef Lisa Irenius! (Nu måste Nån redigera Wikipedia-info:n om henne!!!) Lisa Irenius vann Stora journalistpriset som Årets förnyare för sitt e-boksprojekt. Jag har redan grattat Lisa via Twitter, men hon är värd mer uppmärksamhet än hon får. (Och hon är definitivt värd möjligheten att byta ut en och annan på kulturredaktionen så att det förnyas lite där också…) Varför toppar inte lokalblaske-webben med detta lika länge som man toppade med det andra priset som tidningen fick (Årets dagstidning)? Är det så fult med kultur? 

Lisa Irenius fick Stora journalistpriset som Årets förnyare. (Bilden är lånad från Stora journalistprisets webbplats. Foto: Magnus Bergström.)

Nä, nån champagne blev det inte igår, inte för min del. Jag festade på Västkustsoppa och mackor och det gick alldeles utmärkt. Så i kylen ligger en flaska mousserande och en flaska äkta champagne och bara väntar på att få bli öppnade… Men inte av mig – jag är skotträdd…

Gårdagens champagne.

Ha en go dag! Och skriv gärna några rader i en kommentar, du vet ju att jag tar pauser i min städning! 

Livet är kort.

Read Full Post »