Ett inlägg i vilket Tofflan träffar en vän samt byter ut gamla trasiga grejor mot nya och hela.
Dagens utflykt gick till Stormarknaden. Jag behövde ett par hela skor. Fem skoaffärer på en halvtimme blev det innan ett par nya, svarta och orange Adidas var inköpta för 800 kronor, ett medelpris när det gäller gympadojor, insåg jag. Jag hann till och med prova dem MED mina inlägg och de kändes toppen. I kväll ska jag känna efter hur de känns att gå i garaget tur och retur samt för bilkörning. Eftersom mitt skohorn och min klädvårdsrulle också hade gått sönder inhandlades även nya och hela såna. Mammas peng var rundligt tilltagen. Jag som nästan aldrig köper kläder inhandlade även underkläder idag! Sånt som är mindre roligt – och ofta mycket dyrt – att köpa, men som man behöver. Nu har jag en slant kvar och den räcker till mat den här månaden och kanske en fika på min födelsedag. Jag har för övrigt ringt mamma och berättat om inköpen och jag tror att hon var nöjd.
Peter – med fotsteg in genom huvudet och ut genom det. En rätt skojig bild blev det och det var tanken. Pe gör mig nämligen glad!
Mellan mina inhopp i de olika affärerna träffade jag Pe. Det går aldrig undan mer än i vårt munläder när vi ses. Enligt Pe:s och mina regler ska den av oss som har jobb bjuda den andra på fika. Därför åkte Pe på att betala en kaffe och en macka till mig. TACK! Plötsligt hade två timmar passerat och Pe skulle ut på uppdrag, medan jag ju fortsatte min shopping.
Hemma i New Village igen hittade jag grannarnas post i min postbox, så jag plingade på hos min fan club (<== ironi, för de gillar mig inte särskilt mycket) och överräckte två kuvert. Undrar om min post har hamnat hos nån annan granne… Jag och just dessa grannar har inte alls lika namn, så uppenbarligen kunde brevbäraren inte läsa, eller nåt.
På tal om att läsa fick jag veta idag att jag varken kan läsa eller recensera böcker. Märkligt med tanke på den mängd böcker jag läser samt min examen där litteraturvetenskap är huvudämne. En missnöjd författare kallade mig inkompetent och icke läskunnig samt min recension
ett journalistiskt hafsverk.
Jag skrattade mest åt det barnsliga. Tror författaren att jag skriver en snäll recension bara för att h*n skickar mig sin bok med en hälsning på försättsbladet? När jag nu läste vad jag hade skrivit i min recension tycker jag att jag var ganska snäll trots allt – särskilt med tanke på vad jag kunde ha klämt till med, men inte gjorde. Vidare skrev jag om verket och dess form och inte om personen-författaren – till skillnad från den uppenbarligen besvikna författaren som inte drog sig för att kalla mig saker som jag tycker är inkorrekta. Nä, jag är ärlig i mina recensioner, men kunde i och för sig ha varit brutalare i min ärlighet – fast vad hade jag vunnit på att vara grym? Förresten försökte jag kolla andras recensioner av boken. Nu när jag googlade fann jag en som påminde om min, en som inte var nån recension utan bara i korthet beskrev vad boken handlade om samt en intervju där författaren skryter om hur duktig h*n är på att skriva. Det var allt. Så nej. Jag känner inte att jag var ute och cyklade i min recension, som för övrigt publicerades för ett tag sen i en lokal webbtidning.
Idag blir det kycklingchorizo med bröd och räksallad till middag. Sen ska jag, som enligt somliga inte är så läskunnig, ägna mig en stund åt min bok på gång (som jag dessutom läser på engelska, ju) innan jag kollar på När livet vänder klockan 20 på SvT2. Missa inte det du heller – tycker jag!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 