De brittiska polisserierna, de 2000-taliga, har brakat in i Sveriges Television – med varierande fart och kvalitet, ska väl sägas. Nu är det inte längre kluriga, udda poliser med lite alkoholproblem och knepigt förhållande till kvinnor som står i centrum. Det som gäller på 2000-talet är ”gadgets” av olika slag. Tekniska prylar, som dator, mobiler och gps. Jag var därför aaaningen luttrad – redan – efter att ha sett tre delar Sherlock – när jag bänkade mig, tillsammans med Fästmön, för att se premiäravsnittet av Kommissarie Zen, det första av tre långfilmslånga.
Kommissarie Zen arbetar i Rom.
Märkligt nog utspelar sig denna brittiska polisserie i Rom. Kommissarie Zen bor hemma hos sin mamma, men han är visst inte nån mes för det. Zen och hans speciella förmågor används i känsliga fall där det kan handla om en vansklig balansgång mellan den undre världen och maktens korridorer. Detta första avsnitt har undertiteln Vendetta. Här handlar det om ett dubbelmord på en stenrik byggmästare och hans gäster. Huvudmisstänkt är en vän till offret. En vän som funnit tron i fängelset och därmed drar tillbaka sin bekännelse. Detta blir bekymmersamt – ända upp till regeringen.
Först tyckte jag att detta var rent trams. Löjlig kvinnosyn, vadslagning om vem på polisstationen som först får omkull en ny sekreterare. Och varför utspelar sig denna serie i Italien? Bortsett från detta – tycker jag att det faktiskt är bra. Det blir riktigt spännande när Zen halkar ner i några underjordiska gångar och är på väg att drunkna. (Fast man kunde ju gissa sig till att han skulle klara sig eftersom det kommer två avsnitt till.) Känslan av instängdhet, desperation, brist på luft är mycket läskigt skildrad…
Detta första avsnitt får medelbetyg, inte mer. Inte än. För jag tycker att det är liiite konstigt med en brittisk polisserie i Italien. Det ÄR konstigt.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 