Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘inre’

Ett inlägg om en bok.


 

Änglarnas tårar

Jag visste det! Så snart jag hade lyssnat till de första orden som trillade ur uppläsarens mun i torsdags kväll förstod jag att Änglarnas tårar, den sista delen i Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige, skulle vara den starkaste. Samtliga böcker är utgivna på Vombat förlag.

I de två första böckerna har vi fått följa främst systrarna Almina och Alma, vars liv slås i spillror genom kriget i Bosnien. Så småningom samlas familjen i sitt nya land, Sverige, nånstans i krokarna runt Uppsala. Storasyster Alma tar upp sina studier till läkare och bosätter sig i Uppsala tillsammans med sin man. För kriget till trots träffar båda tjejerna var sin man och får uppleva kärlek.

Men den här boken är inte bara fylld av kärlek. Den rymmer så mycket… ingenting. Som när familjen första gången återvänder till Bosnien för att se vad som finns kvar av hemmet. Mamma Aida säger:

[…] Här ligger tre generationers liv och leverne i aska och sopor. Det finns ingenting kvar. Allt är borta och förintat, […]

Alla i Bosnien förlorade nån. Under en vecka i juli, berättar Almas svärmor Senada i Srebrenica, mördades mer än 8 000 personer. Män och pojkar fördes bort och torterades och avrättades. Många familjer visste inte vad som hänt männen, det fanns inga kroppar att begrava.

Almina får frågan om hon vill vittna vid Krigsförbrytartribunalen. Det går inte att föreställa sig hur det kändes. Men Almina är en stark ung tjej och hon vill att världen ska få veta. För även om man aldrig får några svar på sina

varför?

är det viktigt att få berätta för att kunna göra ett avslut. Eller som pappa Dzemo säger till Almina:

[…] – Almina, nu har du satt punkt för det här kapitlet i ditt liv. Nu måste du gå vidare. Du kommer aldrig att glömma det du varit med om, men gå vidare, flickan min.
Jag la mina minnen i en låtsasask i mitt inre, låste asken och slängde både den och nyckeln i Mälaren. Där skulle ingen hitta den, låsa upp den och släppa ut ångesten igen, tänkte jag då. […]

Det här är en riktigt tung och tuff avslutning på Hållplats Sverige. Toffelomdömet blir det högsta!

Dobro Dobro Dobro Dobro Dobro

Eller, i Tofflianska mått mätt

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

Hvala, Anna, för fin läsning!


Här kan du läsa om Almina.

Här kan du läsa om Alma.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett färginriktat inlägg.


 

Blött löv med droppar på marken

Rätt färglöst…

Gårdagen blev en förtretlighetens dag. En sån där dag som jag brukar kalla ganska färglös. Och inte bara för min del! Jag skrattade mest åt mitt elände. Det mesta gick ju åt skogen för mig, men vad ska jag göra åt det som är som det är? Jag sa vad jag tyckte, jag skrev och jag blir kompenserad. Som kommunikatör är man trots allt ganska van med snabba svängar, så jag får väl se det som en prövning att inför en ny dag framöver ladda och bli nervös igen. Nä, värre var det för andra som hade ordnat nånting bra och som igår fick veta att det inte funkar. Jättetrist och jag hoppas att det löser sig på nåt sätt.

Jordgubbar

Jordgubbar – färgrika, nyttiga och goda.

Igår eftermiddag skrev jag ett brev. Det fick jag gå till brevlådan med i Tokerians entré. Naturligtvis passade jag på att gå in och handla också. Jag köpte några skivor kalkon och mimosasallad till middag (kalkon och kyckling – vitt kött – är det enda kött jag äter). Och så köpte jag en ask jordgubbar – för att sätta lite färg på tillvaron och för att det är både nyttigt och gott! Men det var inte svenska jordgubbar, för de svenska har tagit slut nu, sa tjejen i kassan. De jag köpte var belgiska. Då tänkte jag på vännen Belgiska Anna och låtsades att hon hade haft sitt svenska finger med bland dessa belgiska ”bubbar”. Så kändes det bra. För jordgubbar ska vara svenska, tycker jag. De ska vara oregelbundna i formen, skäggstubbiga, rätt fula men väldigt smakrika! Utlandsodlade jordgubbar är oftast väldigt vackra att se på, men smakar ingenting. Ett skäl till detta är att jordgubbar på andra ställen än i Sverige mest används som dekoration, inte för att ätas som de är med mjölk, grädde eller glass…

Hela dan igår, nästan, gick åt till den där intervjun som inte blev av  – av olika skäl (resa, köra fel, vänta, telefonera ett antal gånger på plats och hemifrån, skriva brev, posta snigelpost). Men jag sökte i alla fall två jobb. Idag har jag bara hittat en ledig tjänst som var intressant nog för mig att söka. Ett 70-tal jobb har jag sökt de senaste veckorna och några har som sagt gett lite… knoppande frukt, i alla fall.

Ulrika och Anna på Pride bloggstlJPG

Så här färgrika var vi på Pride för fem år sen…

Jag telefonerade med både mamma och Fästmön igår också, jag tvättade och jag packade. För på torsdag eftermiddag åker vi ju till Stockholm Pride och stannar till söndag. Det blir Annas och min lilla gemensamma semester. På torsdagskvällen ska vi på Folklig fest, en sorts utveckling av schlagerkvällarna. Jag har inte varit så överförtjust de senaste gångerna jag har varit på dessa, så jag hoppas och tror att det blir nåt bra av det nya. På fredagen ska vi göra annat. Lördagen är förstås vikt för paraden, som utgår från Mariatorget i år och går mot stadion som liksom förra året är Pride Park. Ungefär två timmar ska det ta att gå paraden. Självklart hoppas vi på fint väder, men gärna lite svalare än 30 grader. Det blir hett som i en gryta inne i stan… Efter paraden blir det fest i parken.

Sen är det söndag. Då åker vi hem, lite mer färgrika i våra inre, i alla fall. Det är mycket därför jag deltar i Pride. För att få en dos färg och för att känna att jag för en gångs skull inte är den som är annorlunda. Det är viktigt för mig att delta. Paraden blir liksom kronan på verket. Så länge jag kan ska jag gå den! Förra året var en extra bedrift för mitt personliga jag, framför allt av hälsoskäl. Det var en särskilt stark känsla av

Jag klarade det!

förra året. Sen får andra tycka vad de vill om det. För det klart att det finns folk som har/hade synpunkter på det också… På mitt deltagande i Pride, alltså. Men för er kan jag berätta att min enkla tanke var att sätta lite färg på tillvaron. Det ska jag göra i år också.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår när jag kom hem från jobbet låg det ett brev i postboxen. Det var post jag hade väntat på länge. Post jag hade våndats över, post som jag ibland kände att det var rätt skönt att inte ha fått, ibland kände förtvivlan över att inte ha fått…

Post jag hade väntat på.


Innehållet var emellertid
av det braiga slaget, så därför hade Fästmön och jag två skäl att fira igår kväll – torsdagens förlovningsjubileum också!

Jag plockade fram bajsostar i rumstemperatur och luftade ett av mina Amaroneviner, sköljde druvor, dukade fram. Haltade omkring… Bajsostarna bestod av en synnerligen mogen gorgonzola, en cambozola, en brie och en gräddpikant med vitlök och paprika. Men vinet… Vilken dryck!!!

Amarone Classico från Valpolicella, förstås. 


Den här amaronen
var extremt fyllig och kryddig i smaken. En del skulle kanske inte dricka den till starka och krämiga ostar, men jag gillar kombinationen fyllig-kryddig-stark-krämig.

Medan jag väntade på att Anna skulle jobba färdigt ringde den snälla Hortellskan och gladdes med mig i luren över beskedet. Och när jag sen hade hämtat hem Anna och vi slog oss ner vid vår fredagsmiddag, skålade vännen Rippe med oss per sms. Det är inte alla som kan glädjas med andra, men dessa två kan och jag sparar detta i mitt hjärta!!!

Efter ett halvt glas vin kände jag mig påverkad. Jag tror att det var massor av spänningar som släppte. Det var länge sen jag kände mig just påverkad och jag brukar inte gilla det. Igår var det helt OK. Jag hade även en förhoppning om att smärtan i hälen skulle lindras under påverkan av alkoholen, men dessvärre inte. Hälen gjorde fullkomligt jätteont igår kväll – trots att jag hade varit duktig och struttat omkring på kryckor mest hela dan… Anna kände sig också snabbt påverkad och kanske var det för att ingen av oss hade ätit så mycket under dan. Jag hade inte ätit sen tio-tiden och då en macka, bara. Men det var fin stämning och vi behövde nog båda slappna av. Fryntlige Herrn tittade förbi och var osedvanligt fryntlig…

Fryntlige Herrn 2012.


Idag vaknade jag
med skallebank. Tänk, bakis efter två glas vin… Nåja, jag är trött och spänd i hela kroppen. Hälen är hyfsad, men jag känner av muskler jag inte visste att jag hade – det är väl kryckandet. Jag har stapplat runt med dammsugaren ett varv och strax ringer väl mamma. Jag ringde ju henne igår kväll förstås för att berätta och jag tror att hon egentligen nånstans hade förstått, men inte riktigt ville acceptera – såsom hon alltid har varit och gjort. Men självklart var hon lättad! Nu fortsätter emellertid väntan på operationstid. Jag har stått i kö i sen den 25 september och med tanke på hur ineffektivt Sjukstugan i Backen sköts lär jag få vänta. Det som känns bättre nu när jag har fått Beskedet är att jag troligen inte kommer att dö medan jag väntar. Alltid något!

Den här dan är en sån där mörk dag när lamporna måste vara tända hela dan. Men för mig finns det nu lite ljus i mörkret, ett inre ljus. Det är jag tacksam för.


Livet är kort.

Read Full Post »