Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ingmar Bergman’

Nu är det klart vilka ansikten och motiv vi får se på våra sedlar från 2014 eller 2015. Jag bloggade ju om det här igår och gissade på sex personer. Två rätt av fyra sex (nej, jag kan inte räkna ut vad två plus fyra blir 😉 )blev det.

Och här kommer nu facit:

  • Dag Hammarskjöld, som var en av mina gissningar, syns på tusenlapparna. Naturmotivet på sedlarna kommer från Lappland.
  • Birgit Nilsson hittar vi på femhundringarna. Naturmotivet kommer från Skåne, Birgit Nilssons uppväxtmiljö.
  • Ingmar Bergman kan vi se på den helt nya tvåhundrakronorssedeln. Naturmotivet på dessa sedlar kommer från Gotland.
  • Greta Garbo hamnar på hundralapparna och naturmotivet hämtas från Stockholm.
  • Evert Taube och naturmotiv från Bohuslän kommer på de nya femtiolapparna.
  • Astrid Lindgren, som fick flest röster varav en av dem var min, får vi se på ”tjugan”. Naturmotivet hämtas från Småland.

Alla sedlar behåller sina färger. Den nya tvåhundringen blir grön. Sedlarna ska tryckas på en annan typ av papper och blir därför tjockare än idag. Dessutom får sedlarna ett särskilt koppartryck, nåt som ska förenkla för synskadade. 

Några silverfärgade mynt blir det inte i framtiden utan ett kopparpläterat stål och den legering som finns i tiorna ersätter dagens mynt. På så sätt undviker man nickel, nåt som många är överkänsliga emot.

En del överraskande val, tycker jag, men också en del bra förändringar, både vad gäller motiv och utformningen i övrigt.

Read Full Post »

Dramaten är scenen för en av Maria Langs sista deckare, Dödligt drama på Dramaten. Och trots att just hennes 1980-tals-böcker har blivit hårt kritiserade ser jag en liten pärla i denna!


Ett fynd gjort på Alfa antikvariat.

                                                                                                                                                         På Dramaten trängs i Maria Langs bok såväl verkliga som uppdiktade figurer. Men som alltid i hennes böcker handlar det om ond bråd död. Författarinnan Almi Gran, Maria Langs alter ego, ska skriva en bok om Dramaten och intervjuar dess chef Lars Löfgren. I lokalerna finns även såväl kända skådespelare som teatefantaster – och självaste Ingmar Bergman. En av de yngre tjejerna blir överfallen på sin 18-årsdag, men klarar sig undan med blotta förskräckelsen. Det gör däremot inte den skådespelare som faller ut genom ett fönster, ner på gatan…

Den här boken hittade vännen FEM med sin falkblick när vi träffades i Stockholm härom lördagen. Den är otroligt ovanlig och jag har sökt den i många år. Min förvåning var stor när ytterligare ett exemplar av boken dök upp i ett paket i min postbox häromdan… Så är det nån som söker Dödligt drama på Dramaten så har jag ett exemplar till övers!

Maria Lang fick ganska dålig kritik för sina senare böcker. Det sades att hon var bunden av ett slavkontrakt med förlaget och tvingades producera en deckare om året. Den här boken är emellertid riktigt bra, men inte särskilt spännande. Och lite lustigt blir det när den åldrande Maria Lang försöker vara modern och skriver om discodans och freestyle-apparat… Där vimlar av kändisar – så väl levande som numera döda. Boken hålls ihop av teaterskrock och anspelningar på spöken. En trivsam deckare utan alltför mycket blod.

Högt Toffelbetyg får den!

Read Full Post »

Finns det egentligen några genier kvar? Den ”lilla” frågan togs upp i SvT:s litteraturprogram Babel. Nu börjar i alla fall jag fundera om inte programmet tagit sig vatten över huvudet… För det ska väl vara ett TV-program om litteratur, inte filososfi? Eller är jag ute och cyklar???

Första inslaget i programmet handlade om den annorlunda norska författaren Karl Ove Knausgård, aktuell med en flera tusen sidor lång självbiografi i sex delar med den inte helt okontroversiella titeln Min kamp. I vår kommer de tre sista delarna ut. Karl Ove Knausgård har anklagats för att vara alltför privat och för att hänga ut folk… (vem har inte..?) Men hans självbiografi har blivit en stor succé – hos såväl läsare som kritiker! Och Babels programledare Daniel Sjölin hade lyckats få författaren till studion! (HUR lyckas han få dit så aktuella författare???)

Nästa man i studion (ja, för det är mest manliga författare som bjuds in) var Stig Larsson, som varit något av en förebild och idol för Knausgård. Stig Larsson berättade vad han tyckte och kände och tänkte när han läste Knausgårds första två böcker i serien.

Stig Larsson satt faktiskt i studion och geniförklarade Knausgård. Därefter vidtog ett reportage om genier – manliga sådana, förstås. Hastigt flimrade Einstein, Maradona, Salvador Dali och Ingmar Bergman förbi. Men var finns de kvinnliga genierna? Sitter de och tittar på och kallar de manliga kulturgenierna för svin? Kulturjournalisterna Camilla Lundberg och Johanna Koljonen ersatte Knausgård i studion och diskuterade genifrågan. Men trots två mot en (kvinnor vs. man) fick Stig Larsson mest prat-tid. Jag gäspade och gick därifrån ett tag.


Albert Einstein – geni?


Tofflan – definitivt INTE geni!..

                                                                                                                                                           Bob Hansson läste dikt på ett torg på söder, men när folk bara passerade honom med likgiltiga miner tog han upp mobilen och ringde en vän – Staffan Hellstrand som ombads skriva musik till dikten ifråga. (Jag tycker Bob Hansson verkar så sympatisk, men jag fattar inte att han utsätter sig för trams-TV… Är jag humorlös?)

Programmets höjdpunkt var dess amerikanska reportage (ett i varje program, tycks det som) om författarinnan Patricia Highsmith. Highsmith som mördade nån i sina böcker på varje plats hon bott eller älskat på… Farliga fantasier, eller hur?.. En av hennes mest kända figurer är för övrigt Tom Ripley.


Patricia Highsmith – DEFINITIVT geni!

                                                                                                                                                    Veckans boktips blev:
Karl Ove Knausgård: Samtida bekännelser  av en europeisk intellektuell av Jan Myrdal

Nästa Babel, som sänds på torsdag kväll, handlar om ”porr med bokstäver” – erotik.

Read Full Post »

Hittade en liten bok i föräldrarnas bibliotek som jag räddade undan från återvinning/sopstation och la beslag på själv. Det är den lilla boken Vem spelar jag för? av pianisten Käbi Laretei.


Käbi Laretei, inte bara en av Ingmar Bergmans hustrur, utan också en duktig konsertpianist.

                                                                                                                                                      Den här lilla boken kom ut redan 1970. Det är en personlig liten bok där läsaren får glimtar från Käbi Lareteis estniska barndom och uppäxt, hennes liv som pianist, svåra och ljusa stunder i yrkeslivet. Glimtarna från privatlivet i vuxen ålder blir ytterst få och snabba. På nåt ställe nämns att Daniel ska hämtas från mormor. Daniel är förstås sonen med efternamn Bergman. (Man undrar varför Daniel var hos mormor och inte hos sin pappa när mamma Käbi var ute och spelade???)

Jag blir nyfiken på att läsa mer om Käbi Laretei! Den här boken var alldeles för kort! Gärna nånting utan större inblandning av Ingmar Bergman.

Read Full Post »

Återigen en julklappsbok avslutad – och återigen en bok som utspelar sig på Gotland! Den dubbla tystnaden av Mari Jungstedt börjar dessutom i Roma – där Anna Janssons bok Först när givaren är död utspelar sig. Ovanpå det heter huvudpersonen i Janssons bok Norrby (ett gräsligt efternamn, för övrigt!) och en Norrby figurerar även i Jungstedts bok, dock som presstalesman. Men sen tar likheterna slut!


Julklappsbok nummer två är utläst!

                                                                                                                                                 Boken utspelar sig på Fårö där ett gäng grannar och vänner beger sig under Bergmanveckan. Färden går också vidare till Stora Karlsö. Vännerna är tajta,  men man anar vissa irritationsmoment under ytan. När så en av kvinnorna försvinner och en av männen hittas mördad (ett vittne har sett mordet) är katastrofen ett faktum.

Trots likheterna med Anna Janssons böcker är olikheterna fler. Jansson skriver nästan långsamt, bygger upp stämningar och spänningar med många ord och beskrivningar. Jungstedt, däremot, skriver kort och snabbt, nästan staccatoaktigt, och man märker att hon är journalist i botten. En av hennes huvudpersoner är också TV-journalisten Johan Berg. Icke förty är Jungstedts böcker minst lika spännande som Janssons! Lite störande är emellertid flasharna från de tyskproducerade TV-filmerna som kommer upp i mitt medvetande. Olyckligtvis ser jag de urusla skådespelarprestationerna och den urflänga dubbningen framför mig. Snälla Mari Jungstedt, gör inte om den tabben!!!

Och så får man med sig att man kanske inte ska dela ”allt” med sina grannar, det kan få stora konsekvenser. Ett utdrag ur boken, utan att avslöja för mycket och för många hemligheter:

Alltså, en sak som har slagit mig med hela den här utredningen är den nästan lite osunda gemenskapen de här kompisarna från Terra Nova verkar ha. Herregud, de gör ju allt tillsammans. De bor några meter från varann, ungarna går i samma klasser, de tränar ihop, alla fester har de gemensamt, de reparerar och lagar varandras hus och bilar ihop. De har julbak, midsommaraftnar, kräftskivor och nyårsfester hemma hos varann. Flera av dem har stugor i samma sommarstugeområde nere på Sudret. Fattar ni? De tar inte ens ledigt från varann på semestern! De som gillar slalom åker till fjällen varje år – kvinnorna har tjejresor ihop och några sköter till och med storhandlingen gemensamt. Kan ni tänka er? Varje vecka gör de upp listor, turas om att köra och åker till ICA Maxi och handlar. Det känns för fan som rena sekten. Det skulle inte förvåna mig om de också knullar ihop!

Read Full Post »

« Newer Posts