Ett inlägg om en bok som inte släpper greppet.
Egentligen borde jag inte läsa såna här böcker när jag inte mår bra. Samtidigt är det inte alls fel att läsa om andra som har det tufft. Det ger ett rejält perspektiv på det egna ”lidandet”. Jag har just läst Kristian Gidlunds bok I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början. Den tog, kan jag meddela!
Den här boken tog.
Kristian Gidlund har, precis som jag, ett ärr på magen. Men mitt är kortare och resultatet av ingreppet hos mig blev bra och positivt. För Kristian Gidlund gjorde det ingen nytta. Hans resa mot döden har påbörjats alldeles för tidigt. Han är 29 år idag.
Våren 2011 får Kristian Gidlund veta att han har cancer i magen. Han opereras och utsätter sin kropp för strålbehandling. Det ser ut att gå bra. Men för ett år sen kom skiten tillbaka. Cancern går inte att bota.
Jag har varken läst Kristian Gidlunds blogg, sett honom på TV eller hört honom på radio. Det var opåverkad som jag började läsa boken. Skickade efter den tillsammans med Lena Nyman-biografin. Hon är död sen ett, han är… inte död än, men snart.
Många gånger under läsningen får jag lägga boken ifrån mig. Texterna kommer för nära. Jag värjer mig mot alla ord… om döden. Jag orkar inte. Men då skäms jag. Kristian Gidlund befinner sig inte bara bland orden. Han befinner sig i en kropp som håller på att dö och han kan baske mig inte lägga den ifrån sig!!! (Han kommer inte heller undan alla oombedda råd… Hur människor är ibland, alltså…)
Den här boken är inte bara välskriven, den bär på så mycket viktigt. Alla som inte har en ödmjuk inställning till livet borde verkligen läsa den. Och jag lovar dig, du förändras under läsningen! Dessutom, om du köper boken går tio pix till Cancerfonden.
Lägsta betyg till cancer, högsta betyg till den här boken!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 