Alla vägar bär till… Uppsala?

Ett inlägg om rusningstrafik.

---

 

Jag rattade i rusningstrafik.

Den här dan började med sol så jag fortsatte att städa färdigt. Men jag börjar bli rätt less på att städa, faktiskt. Jag behöver göra nåt på riktigt och gärna nåt jag får lön för. Ett av de jobb jag sökte idag är ett jobb jag verkligen skulle vilja ha, ett jobb jag skulle kunna brinna för. Om jag fick chansen… Tills vidare städar jag, går med sopor och handlar varje tisdag på Tokerian. Idag kom jag inte hem med några nyttigheter, för de var för dyra. I stället blev det mjölk, ägg, bröd och en kycklingstekkorv. Delar av den senare åt jag i kväll till middag tillsammans med stekta ägg och uppstekta rester av gårdagens överblivna kokta potatis. Det var gott och jag blev mätt, men det var inte nyttigt.

Mellan morgon och kväll gav jag mig ut i rusningstrafiken. Jag hade några ärenden att uträtta för andras räkning och passade även på att skjutsa hem Fästmön från jobbet och besöka ett par loppisar. Idag jobbade Anna

bara

över i 38 minuter. Jag var glad att jag hade Häxan med mig i bilen så att jag kunde roa mig med läsning medan jag väntade.

Himlen tur och retur och sen vidare ut i ett av stans industriområden. I samma veva uppstod den stora

kortegekrocken.

Jisses, fyra bilar från hovet inklusive den indiske presidenten Pranab Mukherjee krockade vid Gnistarondellen, södra infarten till Uppsala. Enligt lokalblaskan skadades nio personer, men kronprinsessan, prins Daniel och presidenten syntes i vart fall senare och hade uppenbarligen klarat sig helskinnade. E4:an blev naturligtvis avstängd – mitt i rusningstrafiken, som sagt… Äh, de skulle ha slunkit in här vid mig och norra infarten så hade det gått bättre. Den södra är mycket krångligare.

Själv hamnade jag inte i nån krock utan på Återbruket där de formligen kastar böcker efter en! Alla böcker är fortfarande gratis och dessa två fick följa med mig hem:

De fyra yttersta tingen och Min kamp del 1 på passagerarsätet.

Efter Återbruket korsade jag gamla E4:an för att besöka Erikshjälpen. Där är det nämligen bara öppet tisdagar, torsdagar och lördagar och jag ville kolla om de hade nån låg vit bokhylla hemma till mitt sovrum. Det hade de inte. Däremot såg jag en hög Billy rödbrun som jag med all säkerhet skulle få plats med i mitt hem. Den var i finare skick än de två jag köpte på Återbruket och Erikshjälpen skulle ha 100 kronor för den. Men… jag hade ingen bärhjälp idag och jag vågade inte köra olagligt en tredje gång, så hyllan fick stå kvar. Suck, för alltför få och för svaga armar samt liten bil… Jag tröstade mig med tre pocketböcker i stället, à 15 kronor. (Jag fick 200 kronor av mamma i namnsdagspresent förra veckan.)

Som om, Drevet går och Väninnan blev min tröst idag.

Nu ska jag vila en stund. Mina två liv fick runda av den här dan som känns som en enda stor rusningstrafik. Vägen bar i alla fall hem igen. Uppdraget utfördes och uppdragsgivaren är informerad.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Atjo, atjo, atjooo prosit…”

Tänk att vi kunde sitta ute igår kväll! Inte ett dugg frös jag heller – tills jag klev av bussen hemmavid. Då kände jag hur kylan hade bitit sig fast i mig. Det är som om mitt inre termostat inte riktigt fungerar, för Lisa satt med jacka och två filtar på sig till sist igår kväll, jag tog på mig tröjan strax innan det var dags för hemfärd. Det är väl allt underhudsfett, när man är tjock fet har man rikligt med sånt. När jag kröp under täcket igår kväll var jag emellertid genomfrusen och så kall att det bara blev ett kapitel läst i Eld. Men det var nog bra, för jag släckte inte förrän vid midnatt, nånstans. Det var för många saker som snurrade i huvudet.

Jag borde ha tagit till filten jag också igår.

I morse vaknade jag varm om näsa och kropp, men för den som är intresserad – andra kan ju skita i att läsa – nös jag fyra (4) gånger när jag satt på toa. Håller bestämt på att bli förkyld – och det var länge sen. Sist blev det ju bara nån töntförkylning. Vilken tur att jag tittar på ett paket ingefärskarameller! Jag tror nämligen på att dessa kan stoppa en förkylning, så jag får väl börja knapra. (Fast nu när jag sträckte mig efter paketet var det tomt… Varför sparar jag på tomma karamellaskar? Idiot!)

Funkar att mota förkylning med.

Det var fyra grader vid sex-tiden när jag klev upp. Mötte H på väg till garaget och han skulle cykla som vanligt. Särskilt påpälsad var han inte, men han tyckte att det var kallt och höstlikt. Massor med bilar var det på väg till jobbet, vilket indikerade att jag var senare än vanligt. När jag anländer till jobbet har jag ett par saker som jag bara måste göra (annars går det dåligt för mig under dan…) och de sinkar mig ytterligare. MEN… i alla fall är en av dem guld värd. Jag måste

1. gå in genom ”karusellen” i entrén, inte nån av dörrarna
2. hälsa på åtminstone en av städarna

Naturligtvis är det hälsningsceremin som är viktig! Jag har uppfattningen att alltför många inte ser städarna. De är osynliga för vissa. Skulle tro att det beror på att somliga sätter sin näsa i vädret och ingenting annat. Vi har flera gäng städare som jobbar ett par veckor i taget på ett ställe, för att sen jobba på ett annat ställe på området. Det tror jag är bra både för dem och för oss kontorsråttor. Det skulle nog bli urtråkigt att städa samma kontor dag ut och dag in. Inte särskilt bra städat heller, tror jag. Nej, omväxling förnöjer! Men naturligtvis har jag ett favoritgäng, det som anförs av JJ, som brukar förse oss med hembakade bullar och karameller då och då. JJ påminner jättemycket om Margit, som städade på min första arbetsplats. Margit kunde också lämna påsar med kaffebröd åt oss. Sen fick hon cancer och gick bort – hastigt och alldeles för ung. Somliga älskar Gud så mycket att han hämtar hem dem tidigt. Och Margit var en av de vänligaste människor jag har mött!

Har jag ringt doktorn om hälen? Nej. Igår hade jag för mycket att göra, men kanske gör jag ett försök idag. Bara det att jag lär vara lite på språng idag och då är det svårt att prata med doktorn. Jag har fått OK och tack för sidorna på webben som jag gjorde igår, men nya väntar förstås. Sen har jag slängt ut en förfrågan om en intervju med en sektionsledare vars gäng har varit på planeringsdag. Det märks att det saknas ett kitt här i huset! Ett sånt kitt som den gamla personaltidningen var. Men jag kör stenhårt med intranätet och de flesta som kommer med tips på vad de skulle vilja läsa där får sina önskningar uppfyllda. Det är viktigt att känna att man hör ihop!

Roligast idag blir lunchen med ”Lisbeth”. Jag förväntar mig stora och många flatskratt (ja, det är jag som skrattar åt ”Lisbeths” roligheter) och skvaller. Efter jobbet ska jag göra en avstickare in i industriområdet och åka på stoljakt åt Fästmön. Det finns en historia bakom detta som jag GÄRNA hade velat visa upp i rörliga bilder, men det finns inga såna. Dessutom lovar jag att jag hade blivit huvudamputerad om jag hade visat detta på en blogg nära dig…

Livet är kort.

Read Full Post »