Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘inbillning’

Idag är det lördag – och vännen FEMs födelsedag! Hon fyller… 15, tror jag visst att det var. Nej, vi blir aldrig äldre, hon och jag. Hon är alltid typ 15 i mina ögon. Fast på den här bilden är vi nog hunnit bli 16 bast. År 1978 är den tagen, hemma hos FEM, så gissningsvis är det nån av hennes föräldrar som har fotat.

Stort GRATTIS till FEM!!!

Gösta o Fem 78

Gösta (= Tofflan) till vänster och FEM till höger. Idolbild från 1978.


Det har varit en helvetesnatt.
Familjen Alien har levt rövare och jag har klivit upp ur sängen typ varannan timme. Fästmön tänkte inte väcka mig i morse, men jag behövde ändå gå upp. Så klart jag skjutsade henne till jobbet! Fy, inte är det roligt att börja klockan sju en helgmorgon på vintern…

Kallt och lite snö i luften var det. Vägarna är bra plogade nu, till och med smågatorna vid Annas jobb. Inte många människor ute alls i morse. Bilen i garaget bredvid såg ännu läskigare ut i decembermörkret. Snacka om spökbil…

Spökbil

En riktig spökbil i garaget bredvid.


Den här Mercan
har stått här i två år nu. Jag minns mannen som kom med den en gång. Vi hejade lite så där som normala grannar gör. (Det är bara pucko-grannar som inte hälsar.) Mannen kom i sällskap med ett uppklätt, äldre par. Hans föräldrar? Eller… var det bara inbillning från min sida..? Såg jag åter igen de döda som går omkring här? Mystiskt är det, för jag har varken sett mannen eller det äldre paret igen – och ändå har vi platserna bredvid varandra i garagelängan.

Spökbil 2

Jag har försökt titta in i spökbilen för att se om jag hittar nåt lik eller nåt spöke, men ingenting.


Tanken var nog
att jag skulle krypa ner i sängen igen när jag kom hem. Men somliga gastade här i huset, så det var lika bra att lägga planerna på hyllan. Jag plockade fram rena lakan som jag ska bädda med idag. Det blir en hel del tvätt under dagen och morgondagen, för sen kan jag inte hålla på med sånt på ett tag. I morgon måste jag storhandla hem mat så jag klarar mig fram till helgen före nyår när jag tror att Anna dyker upp igen. Från fredag nästa vecka ska hon ha alla sina barn hos sig i två veckor. Det blir mysigt för dem att få fira jul tillsammans. Om jag hade barn skulle jag inte kunna tänka mig en jul utan dem! Men jag har ju inga barn.

Funderar på om jag inte ska ta ner de två jullådorna i alla fall och kanske julpynta lite. Jag ska ju förhoppningsvis fira jul här hemma och nog vore det lite fint att titta på den gamla krubban med Maria, Josef, Jesusbarnet och de sex vise männen… Ja, du läste rätt: de SEX vise männen! Så många trodde du inte att det fanns, va? Men det gör det – till min julkrubba! Tre av dem är gjorda av kräppapper och ståltråd och rider på kameler, medan de andra tre är sedvanliga figurer i nån sorts bränd och målad lera.

Förresten kom jag på att jag har SJU vise män i huset! Anna gjorde nämligen misstaget att berätta för mig ganska nyligen att hon spelade vis man i en skolversion av Jesu födelse! Nu blev du väl impad?!

Nån gran ska jag inte ha i år i alla fall, det orkar jag inte fixa varken nu eller senare. Men jag får njuta av den jag ser utanför köksfönstret. Den är faktiskt riktigt vacker – i alla fall nu i december. Övriga året kan man ha andra åsikter om gröngölingen…

gårdens gran 8 dec 2012

Den är vacker i december, gårdens gröngöling.


Nu ska jag sparka igång perkolatorn
för jag är väldigt kaffesugen. Ska förbereda lite till kvällen, när Anna och jag ska äta sillbord. Fyra sorters sill finns det, ägghalvor tänkte jag göra, lax, kalkonetter (prinskorv av kalkonkött), några skivor julskinka till Anna, några skivor kalkon till mig. Och så lite rödbetssallad. Till detta, kokt potatis, Janssons frestele, var sin mörk julöl och en snaps eller två av en kyld Östgöta sädes.


Livet är kort. Det är gott understundom också.

Read Full Post »

En spökhistoria som liksom aldrig blir… spöklik. Tyvärr. Den är bara alldeles för tjock, Sarah Waters bok Främlingen i huset.


En spökhistoria som aldrig blir… spöklik…

                                                                                                                                                                Hundreds Hall är godset som står i centrum i den här boken. Där har familjen Ayres bott i många år. En gång en rik överklassfamilj, nu är både godset och familjen en skugga av sitt forna jag. Förmögenheten är som bortblåst och mor, son och dotter försöker få det hela att gå runt. Så kommer doktor Faraday in i bilden strax efter andra världskrigets slut. Han dras in i familjen och huset. Huset som gör märkliga saker med sina inneboende. Eller är det bara inbillning och galenskap?

Den här nätta lilla boken är på 526 sidor i inbunden utgåva. En tegelsten, alltså. Den har alla möjligheter att bli en riktigt läskig spökhistoria, men jag var på sidan 300nånting när jag började inse det. Det är som om det inte händer nåt de 300 första sidorna. Och trots all död händer inte så mycket i resten av boken heller. Tyvärr! För Sarah Waters är en skicklig berättare, men… För just berättarkonsten får boken medelbetyg, annars hade den hamnat under. För själva storyn är väldigt tunn…

Read Full Post »