Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘imperfekt’

Ett språkligt inlägg.


 

Igår noterade jag vissa… talspråksformuleringar i lokalmedia på webben…

Var ute och promenera

Talspråk på webben. Fy så slarvigt!!!


Idag är troligen samma skribent
igång igen, nu även i rubriken:

Duscha

Ännu mer talspråk, från samma källa, på webben.


Hur svårt kan det vara med imperfekt??? Men…
efter några minuter var talspråket ersatt med korrekt skrifttempus. Min dag är räddad, Radio Uppland! Det finns hopp! Och Sveriges Radio kan med hyfsat gott samvete betala ut lön till denna proffsskribent, medan vi andra, som både kan svensk grammatik och stava sitter sysslolösa och oavlönade och inte har nåt bättre för oss än att anmärka på dem som får lön för sisådär utfört arbete. (<== känga till mig själv)

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om svårigheten att svara.


 

vässa pennan

När jag skriver – med vässad penna eller slö eller via e-post – vill jag gärna ha ett svar.

Det händer att jag i min förtvivlan sliter mitt hår. En ständig orsak till detta hårslitande är uteblivna svar. Jag saknar allt från svar på direkta frågor via anmälningar till ansökningar. Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Idag kommunicerar vi ofta via e-post, särskilt när det gäller ansökningar av olika slag. De flesta företag och organisationer har nån sorts autosvar man får tillbaka. OK, då vet jag i alla fall att min fråga/ansökan har kommit fram.

Men sen då? Jorå, självklart fattar jag – efter några veckor – att ett uteblivet svar på en jobbansökan är ett nej. Fast i mina ögon är det ett nej på ett dåligt och oförskämt sätt. I de flesta e-postprogram går det att klumpa ihop alla som sökt men inte ska bli anställda i en grupp dolda mottagare och skriva att

tyvärr, det blir ett nej den här gången.

Det krävs några copy and paste, ett par textrader och sen ett sänd-klick. Är det svårt och jobbigt på nåt vis, eller? Jag säger som qpaqex (som emellertid aldrig svarade på min kommentar…):

Arbetsgivare – svara på ansökningar det vinner ni på. […] Om ni vill att jag skall ha en bra bild av er som arbetsgivare även om ni inte anställde mig […]

Tyvärr breder det här oskicket ut sig. För ett tag sen mejlade jag en ansökan till en författare att recensera en ny bok jag var intresserad av. (Notera att jag skrev i imperfekt.) Inget svar. Dagarna gick. Till sist kontaktade jag författaren via denn*s blogg och undrade i en kommentar om det möjligen hade kommit nåt mejl. Efter nån dag fick jag svar – på bloggen.

Jodå, ditt mejl har kommit fram.

Sen vet jag inget mer, för nåt besked lämnades inte. Tror du att jag har nån lust kvar att recensera? Nej, det har jag inte. Det är oförskämt att inte svara! Det går att ställa in autosvar i e-postprogram även som privatperson – om man nu får så många ansökningar att recensera ens verk.

Tofflan i tidningen

Den här gratistidningen finns inte på riktigt.

I förra veckan kom inte den lokala gratistidningen till min postbox. OK, den är just gratis, men den är rätt bra och den är den enda papperstidning jag har tillgång till. Så jag gick ut på nätet och kollade upp var jag skulle anmäla utebliven tidning. Jag hittade en e-postadress, skrev några rader, namn och adress och mejlade. På nätet stod att alla mejl vidarebefordras till distributören, stans lokalblaska. Vad tror du hände? Nej, jag fick varken svar eller nån tidning. Dåligt, dåligt, dåligt! Snart är det torsdag igen. Då skuttar jag inte lika förväntansfull nerför trappan för att kolla om jag har fått nån tidning, kan jag meddela.

Kundtjänst och kundservice, vad är det i Sverige idag? Är det att strunta i att svara när presumtiva anställda, kunder med flera frågar efter nånting? Eller är det sättet som ett av vårt lands största företag som levererar telefoni med mera använder sitt Twitterkonto på: man tipsar om TV-program? (Vem kan inte leta själv i tablåerna, liksom..?)

Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Hallå..? Hallå..? HALLÅ???

(Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer på min blogg, i alla fall.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en annorlunda, liten bok.


 

PS! Jag glömde skriva att bokens form är skitsnygg och att jag totalgillar det gröna sidenbandet som man använder som bokmärke!!!

 

Grejen med verb

I mina bokhyllor finns Sara Lövestams alla romaner. Sara Lövestam är en ung nutidsförfattare som skriver fantastiska böcker. Böcker, som ofta behandlar udda existenser – typ såna missfoster som jag.  Men Sara Lövestam är så mycket mer än författare, hon är SFI-lärare också. Och galen i grammatik.

Till Tofflan d.ä. från Sara LövestamFästmön hade turen att springa på Sara Lövestam den fredagen i april när hon var i Uppsala för att signera sin senaste bok. Den dan jag låg döende hemma i gästsängen under två filtar, en pläd och ett täcke. Och på kvällen, dan före min födelsedag, alltså, fick jag ett paket innehållande ett signerat exemplar av Grejen med verb. Nu har jag läst boken.

Även Grejen med verb är en annorlunda bok, helt klart. Jag menar, vilken ung författare skriver om grammatik? Men Sara Lövestam berättar redan i förordet att hon som sju-/åttaåring började intressera sig för grammatik. Lite nördig, så där, dårå, kan man tycka. Fast det är med sån glädje hon har skrivit om verb och det är med minst lika stor glädje jag läser den här lilla boken! Och trots att jag är gammal lärde jag mig ett och annat, till exempel att man inte längre säger imperfekt utan preteritum. Med mera.

Så även om Sara Lövestam missar lite att fucking i ”Fucking Åmål” på sätt och vis också är ett verb – fast det används som en anglosaxisk svordom – får boken högsta Toffelbetyg. Detta är helt klart en bok jag skulle sätta i händerna på en person som, av nån anledning, uppbär ett motstånd mot att lära sig grammatik!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok som är så ny att den inte har kommit ut än.


Igår kom den!
Anna Nilsson Spets bok Hållplats Sverige – jag, Almina hittade vägen ner i min postbox. Självklart kunde jag inte låta bli att läsa den bums!

Hållplats Sverige

Hållplats Sverige – om krigets Bosnien och om en återförening.


Eftersom Sverige har varit förskonat från krig
så länge tycker jag att det är bra att det kommer såna här böcker. Böcker som berättar hur det är att leva i krig och fångenskap, med de hemskheter detta innebär. Just den här boken är berättad av femtonåriga Almina.

Boken inleds med en våldtäktsscen som återkommer senare i boken. Den innehåller en hel del otäckheter, boken… Därefter får vi glimtar av hur Almina och hennes familj, som är muslimska bosnier, lever strax före kriget, under kriget och efter kriget. Kriget, som en dag står för dörren. Det börjar med att tant Sauda inte får tag i varor till sin butik…

Det här är den första delen av en planerad trilogi. Boken ska finnas i bokhandeln om ett par dagar, runt mitten av september. Del två är planerad att komma ut våren 2014, del tre till hösten nästa år. Språket i boken är enkelt, men ändå inte torftigt. Det ligger nära talspråket. Jag hittar bara en enda språklig miss i boken, ett ställe där talspråkets tempus står att läsa i verbet som borde ha varit i imperfekt.

Boken, som ju är berättad av en femtonåring, vänder sig förstås till yngre läsare än jag själv. Men jag måste säga att jag läser denna den första delen med stor behållning – särskilt som den slutar med en riktig cliffhanger…

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg. Jag är imponerad, Anna ”Sylten”!!!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Läs mer om boken på Uppsalanyheter.se!!!


Livet är kort.

Read Full Post »