Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘idiot’

Ett idiotiskt inlägg igen.


 

Ja hej, det är Idioten! Eller megamuppen eller fuckidioten. Uppenbarligen får man kalla mig vad som helst i sociala medier när man inte har nån ansvarig utgivare.  Jag tar det med ro. Jag är van. Men det var lite intressant att se det misstag som begicks i natt, även om det ledde mig fram till det jag redan anade.

För övrigt vidhåller jag att vissa cancerformer går att bota – annars skulle ju en del bloggare inte kunna fortsätta vara så aggressiva – eller ens skriva. Och jag håller fast vid att tumörer är tumörer även om de är godartade – vilket man kanske inte vet förrän de är helt analyserade. Det jag avsåg med min uppmärksammade och omskrivna tweet var att beskriva hur jobbigt och tungt det är att få dåliga besked på fredag eftermiddag. Jag skrev inte att det är tyngre att få nej på sökta jobb än att få cancerbesked. (Jag fick för övrigt flera dåliga besked och nej igår, vilket inte framgick av min tweet.) Och det spelar ingen roll vad dessa dåliga besked handlar om – de förstör ens helg och ger en så mycket oro som mal fram till dess att det är måndag och man kan ta itu med saker och ting. Därför önskar jag ingen dåliga besked en fredag.

Jag vill tacka för det stöd jag har fått på annat sätt än via bloggen och twitter. Vad jag förstår är människor rädda för repressalier och förföljelser och alla vågar inte skriva så att vem som helst kan läsa. Jag själv har varit förföljd i snart fem år. Det är min känsla och den kan ingen ta ifrån mig. Sen vet jag att det skrattas åt den, att jag förtalas, att det pratas om mig bakom ryggen och i sociala medier…

Min blogg är en öppen blogg där alla kan läsa. Men att få kommentera är en rättighet som jag som bloggägare tilldelar respektive läsare. En grundförutsättning för att kommentarer publiceras här är att avsändaren inte använder falska kontaktuppgifter. En annan förutsättning är att innehållet i kommentarerna ska vara nånting mer än påhopp på min person. Jag är nämligen trött på ständiga attacker på min person. Alla kan inte älska mig. Men jag kan inte älska alla heller.

Det är gott att på annat sätt än via sociala medier – IRL, telefon, sms, mejl med mera – få höra, till exempel…

[…] Det är din känsla. […] H*n får raljera över allt men ingen annan får ha en avvikande åsikt. […]

Och…

[…] Det är inget du ska ta åt dig av, du är ingen idiot alls! […]

Och…

[…] Jag såg det och förstod direkt vem h*n åsyftade. […]

Och…

[…] Jag blir egentligen inte förvånad för h*n har visat vilken person h*n är för länge sedan. […] 

Och…

[…] H*n läser det så att det ska passa h*ns syften. […]

Och…

[…] H*n är en liten skit som lever på att få terrorisera andra människor, jag tror att h*n är otroligt osäker och måste dölja vem h*n är, en patetisk liten person. […]

Och…

[…] Att inte låta andra personer få ”äga” sina känslor och uttrycka dom i sin blogg eller twittra… ja du något står inte rätt till hos h*n. […]

Nu får man ta konsekvenserna av detta. För övrigt är min känsla fortfarande min. Den kan varken A, B, eller C ta ifrån mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett idiotiskt inlägg.


 

Det är uppenbarligen ingen måtta i sociala medier. Det vill säga, man läser det man vill läsa. Och sen kallar man folk…  nej idioter för idioter. Blev uppmärksammad av en vän gällande detta blogginlägg. Det är jag som är idioten och min tweet som är sjuk.

idiot

Jag skrev så här i en tweet:

Varför kan inte arbetsgivare förstå att ett nej på sökt jobb en fredag känns lika jävligt s att få ett cancerbesked före helgen. ?

På min egen blogg förtydligade jag vad jag menade i tweeten i ett inlägg och skrev så här:

[…] På tal om komedier, tragiska såna, tycks arbetsgivare visst aldrig lära sig följande: att mejla ett nej till nån som sökt ett jobb en fredagseftermiddag är lika taskigt som när en läkare lämnar ett cancerbesked inför helgen. Med den skillnaden att många cancerformer kan botas idag, medan ett nej alltid är ett nej. Så tänk (om) lite innan du klickar på SÄND en fredagseftermiddag! […]

Ja jag är en idiot. Stort TACK till alla Upplysningscentraler där ute. Men är det verkligen OK att skriva att nån är en idiot? Är inte det kränkande och förtal?

Och förresten… Den cancer jag själv fick, vilket var flera godartade tumörer, tillhörde en form som gick att bota med operation.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett höstlikt inlägg.


 

Björken i höstoväder

Det blåser i björken idag och regnet vräker ner. Äntligen är det höst!

Plötsligt ersattes värmen och solen av regn, blåst och rusk. Men jag klagar inte, jag älskar ju hösten. Det är då man får tillåtelse – även från sitt stränga jag – att kura inomhus med en god bok eller nåt annat trevligt. Och regnet söver mig så gott på kvällarna att jag slipper somna till ljudet av sovrums-TV:n.

Men i natt hade jag lite svårt att komma till ro. Klockan var cirka tio minuter i ett när jag försökte skicka in mitt tvåveckors kassakort till a-kassan. Det gick inte. Hos a-kassan var det fortfarande vecka 38. I morse vid sjutiden gjorde jag ett nytt försök. Då gick det bättre. Därefter sökte jag ett par jobb och så ringde jag a-kassan. På den senaste specifikationen står det nämligen att jag har deltidsarbetat 8,5 dagar. Jag undrade helt enkelt om a-kassan kunde berätta för mig vilket deltidsarbete jag har. 

Hum nja. En tålmodig och trevlig kvinna (kors i taket, ett undantag på a-kassan!) försökte förklara. Och jag tror att jag fattar fast jag tycker att det är idiotiskt. Det har alltså dragits 8,5 deltidsdagar från de 75 som jag har rätt till eftersom jag dels blev arbetslös en tisdag och dels utförde två skrivjobb vecka 36. Skrivjobben tog vardera 20 minuter, men jag är alltid tvungen att sätta upp minst en timme per skrivjobb. Hade jag bara jobbat en timme, det vill säga 20 minuter i verkligheten, så hade varken dagar eller ersättning dragits från min a-kassa. Men nu var det två. Och då är det, enligt bestämmelserna ett deltidsarbete. Kontentan är alltså att det är farligt och dumt att försöka jobba lite grann där man kan eller försöka jobba och skaffa sig aktuella arbetsprover och nåt nytt att sätta upp på sitt CV och LinkedIn. Man förlorar ersättningsdagar på detta.

Att avsluta en heltids visstidsanställning en måndag är inte heller bra. En sån vecka anses du ha jobbat deltid, nämligen, eftersom du i samma vecka som du har jobbat din sista dag också har ansökt om ersättning från a-kassan de fyra andra arbetslösa dagarna den veckan. (Enligt a-kassan är en vecka fem dagar lång. Det är i alla fall max antal dagar du kan få ersättning.) Så om du ska sluta din visstidsanställning, se till att du slutar en fredag. Eller allra helst en söndag. 

Tofflan man 1970

Man får inte vara idiot om man ska förstå a-kassereglerna… Jag är mer än normalbegåvad enligt tester – och ändå fattar jag ingenting…

Man får inte vara idiot om man ska fatta det här med a-kassereglerna. Jag blir förbannad, för det handlar om skitsummor. Men att dagar försvinner känns inte alls bra och rätt. Nu är reglerna som de är och det är bara att foga sig. Det går ju inte att leva på a-kassan i alla fall, så jag fattar inte varför jag blir så upprörd. Jo, än så länge kan jag betala mina räkningar, men jag kan inte göra nåt mer. Allting utöver det får jag ställa åt sidan – såsom medicin, kontaktlinser, presenter till familjemedlemmar som fyller år. Den 30 september kommer månadens matpeng in på mitt ICA-kort. Till dess ska 120 kronor i kontanter, 170 kronor på ICA-kortet och två bonuskuponger à 25 kronor på ICA räcka till mat. Och det kommer det att göra, det är ju en förmögenhet. Och ja. Jag har kredit på både ICA-kortet och mitt bankkort. Det utnyttjar jag bara i krislägen och nu är det ett sånt – mina linser är slut och mina glasögon funkar typ hemma, men är för svaga.

Och ja just det! Det är ju tur att jag redan har kreditkort! För som arbetssökande får du ju inte ansöka om några nya sådana. Det är du helt utestängd ifrån – vilket ju är korrekt. Hur ska du kunna betala tillbaka det du ”lånar” om du inte har nån inkomst?

Nej, nu är det slut på dagens gnäll. Jag ska utföra lite hushållssysslor och därefter grotta ner mig i tre månader av mitt liv, det vill säga skriva bok. Avslutningsvis blir det dusch och hårtvätt, för nu är vattentrycket bättre.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om valet och vad jag tycker, önskar och vill.


 

politiker

Valfjäsk?

Nä. Jag har inte missat att det är val. Och det har väl inte du heller..? Men det här är ingen politisk blogg (även om jag har åsikter) och därför undviker jag att skriva alltför mycket om politik. Jag tycker att det är vars och ens ensak vad man röstar på. Inte är jag särskilt intresserad av att veta vad DU röstar på för parti heller. Det blir nämligen nästan alltid bråk och tjafs när man diskuterar politik – i alla fall med vänner och bekanta. Vi är ju alla människor, med mänskliga egenskaper, och hur i h-e kan h*n rösta på DET partiet?! Idiot! Pucko!  Ja, du fattar..?

Nu har valstriden trappats upp, milt sagt. Det är partiledarutfrågningar till höger och vänster, på TV, på radio, i tidningar, på nätet. Ärligt talat orkar jag inte lyssna på eländet. För jag tycker att det är rätt eländigt att partiledarna, en månad före valet, går ut och lovar en massa saker. Valfjäsk, kallar jag det för. Varför kan de inte lova en massa saker annars, när det inte snart är val? Men framför allt, varför kan de inte hålla vad de lovar..?

Trots allt försöker jag orientera mig bland partierna för att hitta det parti som ska få min röst. Jag fokuserar på mina hjärtefrågor, för jag är mig själv närmast. Arbetsmarknadsfrågor och frågor om vård och omsorg tycker jag är viktigast. Skolfrågor intresserar mig inte alls eftersom jag inte har barn. Kulturpolitik är jag intresserad av, liksom infrastrukturfrågor och tillgänglighetsfrågorna är ju skitviktiga och HBTQ-politik och… Ja, jag inser att jag är intresserad av mycket, men inte allt. Det blir lite av en djungel…

Därför kör jag uteslutningsmetoden. Två partier går fetbort. Att de ens har ordet

[…]demokraterna

i sina partinamn är ett skämt. De borde inte få använda just det ordet. Såna partier har jag inget mer att säga om och till.

Men resten då? Tja, idag står mitt val faktiskt mellan tre partier. Jag har valt bort ytterligare partier som jag tycker står för alltför förenklad politik eller snudd på är enfrågepartier.

Och så tänker jag i vilket parti jag själv skulle vara välkommen. Jag och den lilla farbrorn, till exempel. Han som Fästmön och jag ser varje vardagsmorgon vid en kvart i sju när jag skjutsar henne till jobbet och vi sitter i vår sköna bil. Lilla Farbrorn har cyklat tidigare. Nu promenerar han. Är cykeln trasig? Stulen? Igår gick han i t-shirt och shorts och med badsandaler på fötterna samt påse med matlåda (?) i ena handen. Det var cirka tolv grader, bara. Idag hade han faktiskt en tröja på sig. Det kniper i mitt hjärta när jag ser honom. Jag undrar om det finns nån som bryr sig om honom, som ser till att han nån gång ibland klär sig rätt så att han inte fryser. Att Lilla Farbrorn är en udda existens är liksom ingen tvekan. En liten farbror, som behöver lite hjälp. Frågan är om han får tillräckligt med hjälp. Vilket parti vågar lova hjälp till honom???

Idag svarade jag på ett mejl från en före detta arbetskamrat. Vi arbetade tillsammans på den allra bästa arbetsplatsen jag nånsin har varit på. Nej, jag säger inte att den var felfri, men klimatet var bra. Stämningen. Man fick vara udda, kuf. Det viktiga var ens kompetens. Jag undrar hur många såna arbetsplatser det finns idag och vilket parti som kan lova sån fin arbetsmiljö? Nå..? Nån frivillig politiker som vill lova nåt?

kuf och kompetent

Den här texten satt på kaffeautomaten på Den Bästa Arbetsplatsen.

 

Nej, såna som Lilla Farbrorn och Elsa och hennes mormor i Fredrik Backmans underbara bok, som jag började läsa igår… och kanske jag också, dårå… Vi passar nog bäst i fiktionen. Verkligheten är… för kall och hård. Och torftig.

Vilket parti vill höja a-kassan NU (efter tolv år) så att det går att leva på den under de perioder i livet man behöver det? Vilket parti vill ordna jobb åt ALLA arbetslösa, inte bara de unga, NU? Och vilket parti vill ge dem som har andra människors liv i sina händer, såsom vård- och omsorgspersonal, de högsta lönerna? DET partiet får min röst.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mänskligt inlägg.


 

Jag har säkert skrivit det miljoner gånger på den här bloggen:

Kommunikation är svårt.

megafon

Kommunikation är svårt.

Varje gång jag skriver dessa tre ord menar jag dem. Verkligen. Ärligt, från djupet av mitt hjärta – även om jag har en förmåga att låta en touch ironisk ibland. Den som känner mig på riktigt, inte bara genom bloggen, vet vem jag är, känner mina åsikter och drivkrafter.

Jag har alltid velat arbeta i en organisation som är uppbyggd tack vare demokrati. Ett uttjatat ord, tycker somliga. Men det är du och jag och alla andra som har rösträtt som utser människorna som ger såna här organisationer riktlinjerna för organisationernas arbete.

tågräls

Resan tar slut för min del.

För min del tar resan jag befinner mig på just nu snart slut. Det har varit en lärorik tripp. Jag har mött så många nya och intressanta människor. Jag har mött nya vänner, människor jag vet att jag ska träffa igen. Jag har också mött såna som tycker att jag är en idiot och som jag själv tycker är lika idiotiska. Vi lär inte ses igen, om det går att undvika. De allra flesta har varit spännande att möta, trots allt.

Idag på förmiddagen var tanken att min arbetsgrupp skulle fortsätta sitt strategiska planeringsarbete i ett möte. Jag var kallad och gick dit. Mötet inleddes av ett väldigt inspirerande och ganska långt anfö-rande av högsta tjänstemannen. I den stunden kände jag en sorg över att lämna. En kort stund. För efter sju månader vet jag att verkligheten är en annan.

Hyllorna kunde jag inte flytta på. Dessvärre skulle jag behöva minst en ny hylla... Notera att det hänger en kjol i fönstret... Eller är det en gardin..?

Den här stolen är min privata och den har jag än så länge full nyttjanderätt av.

Min stol ska snart bli fylld av en annan människas röv, dessutom. Det kändes totalt meningslöst att sitta i sagda möte när högsta tjänstemannen lämnat oss och jag bad helt sonika att få slippa. Det fick jag – även om det sades att jag säkert hade mycket att tillföra. Det är ord jag inte riktigt kan tro att mötet i övrigt menar. Så jag tog mina papper och tackade för att jag fick gå. Sen gick jag till det som är min arbetsplats ett tag till.

Jag hoppas att mina kollegor hittar bra sätt att arbeta på framöver. Att arbetet blir spännande och händelse-rikt. Men jag hoppas också att de slipper en stor del av allt det strul som oklara roller och vakanser innebär. Kanske framför allt veta vem som leder arbetet både i teorin och i praktiken.

Om två veckor går jag ut i livet igen, en erfarenhet rikare, för att möta nya människor och få nya erfarenheter. Jag kan säga att det jag har upplevt den senaste tiden i mitt liv har gett mig många, många idéer som jag på ett eller annat sätt tänker omsätta. För så länge det finns människor som sticker huvudet i sanden, som inte vill se och inte höra… Då har jag ett självpåtaget uppdrag att berätta om detta – i alla mina möten med människor för vilka det har betydelse. Jag kan vara jävligt lojal. Men mest av allt är jag ärlig. Jag har nämligen lärt mig att det inte går att ljuga i längden. Eller tiga.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vårkänslosamt inlägg.

 

Hortensiaknopp

Hortensiaknopp i sovrummet.

Det går ju inte att strunta i att skriva om att det faktiskt våras! Utanför mitt fönster skiner solen, gräsmattan börjar bli grön och vårvindar leker i än så länge lövtomma björkar. Men snart så! Här hemma knoppas det på mina fönsterbrädor. Först ut var ju mina båda, till synes odödliga, pelargoner. Och nu har även hortensian i sovrummet bestämt sig för att överleva. Den blåa, den jag fick av Fästmön och barnen en födelsedag för… tre (?) år sen…

Lördagen är en av veckans två dagar när det är möjligt för mig att ta sovmorgon. Måndag till fredag kliver jag upp nånstans mellan 5.45 och 6.15. I morse väcktes jag av en IDIOT – ja, jag kan inte kalla vederbörande för annat! – som skrek och gapade när klockan knappt passerat 6.30. Detta gapande förde i sin tur med sig att ett barn i samma hem började skrika. Och så där höll det på fram till strax efter åtta. Då ersattes skriken av dammsugaren i samma hem. Tror folk (vuxna) att de liksom bor ensamma i ett flerfamiljshus eller har de ingen uppfostran alls? Frågan är retorisk och jag förväntar mig inget svar.

jerry m borr

Den här mannen har inget med mina grannar att göra, men han får illustrera mina känslor inför vuxna som gapar tidiga lördagsmorgnar.

Eftersom det inte gick att sova på min sovmorgon läste jag i stället ut min bok. Satt en stund vid datorn innan jag fortsatte med hushållsbestyren – torr tvätt att ta hand om och badrum och duschrum/toa att skura. Frukost intog jag i vanlig helgtid – vid lunch. Då hade nästa granne börjat borra. Men det tycker jag faktiskt är helt OK, både med tanke på klockslag och på att den grannen är nyinflyttad. Dessutom borrar h*n inte i två timmar utan bara en liten stund.

Nu sitter jag nyduschad och renhårig med klippta naglar och smord kropp vid datorn för att fixa lite kommande blogginlägg. Detta innan jag ger mig ut till Himlen för att hänga med familjen. Skulle gärna ha tagit en promenad idag, men det kanske blir i morgon, innan jag åker tillbaka hem till mitt.

Dagarna går och vi är nu över en vecka in i mars. Snart ska jag lägga in om semester, vilket kan behövas innan jag tampas med Arbetsförmedlingen igen. För ännu är det inget nytt jobb i sikte, tyvärr, och min framtid är fortfarande grumlig, denna klara vårdag till trots.

Vad händer hos dig i helgen, dårå??? Åker grillen fram, eller???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en tur till stan.


Åter en dag med strålande väder.
Men kyligt. Det blåste en liten vind och den var iskall. När våra kalufser hade torkat tog vi bilen in till stan. Hittade en parkering vid floden och traskade upp till Upplandsmuseet.

På museet var det ganska mycket folk, bland annat en hord turister som stank parfym. Tyvärr var ett helt våningsplan stängt för att där skulle sättas upp en utställning. Jag noterade att det stod

Klum

på en låda, vilket låter lovande om det är M. Klum det handlar om…

Men det fanns en hel del att titta på ändå i den gamla kvarnen som inrymmer museet. Äckligast var nog uppdukade maträtter från olika tidsåldrar. Intressantast var nog hur Uppsala har sett ut förr i tiden. Mitt sällskap är fortfarande en liten kartnörd, nämligen.

Efter den andliga spisen var klockan inte så jättemycket, men vi traskade ner till China Garden för att äta buffé. På vägen dit passerade vi The English Shop som nu hade öppnat. Jag köpte med mig en påse hem, men i skrivande stund är jag så mätt att jag inte ens orkar titta i påsen. Den åkte rakt in i skåpet…

På China Garden hade de tagit bort den stora fiskbassängen och ersatt den med två bord med runda soffor. Det fanns emellertid ett litet akvarium, inmonterat i en vägg. Även övriga sittmöbler och bord i lokalen var utbytta och det kändes väldigt fräscht.

Vi tog två portioner var och Elias ville ha glass efteråt från dessertbordet. Själv tog jag konserverad frukt. Sen höll jag på att spricka.

En familj anlände med en tjurig unge som stod och stampade med sin lilla fot i en gång och vägrade sätta sig. Till sist tröttnade farfar och gick iväg med barn och barnets mamma. Gjorde han rätt i. Det finns inget värre än sura ungar. Mat kanske var just vad barnet behövde, men med det beteendet hade ungen fått gå rakt i säng vid hemkomsten, utan så mycket som en macka – om det hade varit min unge. Elias skötte sig som vanligt exemplariskt. Det har aldrig varit några problem att ta med honom på restaurang. När han var mindre fanns det förstås en hel del spring i benen, men inte så det blev ett skenande kors och tvärs i restaurangen, bara fram till fiskarna på just det här stället.

Vår middag avslutades med var sin fortune cookie. Vad som stod på min är

for me to know and for you to find out, 

men det handlade om leenden…

När vi kom fram till parkeringen hade en idiot parkerat alldeles för nära förardörren. Jag fick klättra in via passagerarsidan. Det var inte det lättaste, kan jag meddela, med en överfull mage. Dessutom stod det bilar ute på gatan och ville svänga in och parkera. Nååågot stressande… Men till sist hamnade jag i rätt position för att starta bilen.

Nu är vi hemma i värmen igen och softar vid våra datorer. Jag kör en maskin tvätt, för jag måste beta av den överfulla tvättkorgen. I nästa vecka hinner jag ju inte som förr. Och det är jag glad för! 

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Livet är kort.

Read Full Post »

Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.


Idag var jag anmodad
att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Båt på Fyrisån

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.


Jag var naturligtvis inte ensam
på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.


Jag frågade varför
de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.


Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

Ett inlägg om Tofflans vanor. Eller snarare ovanor. Och hjälpbehov Bland annat.


En gång sa Fästmön till mig:

Du behöver en fru!

Med det menade hon inte att hon ville tvinga sig till giftermål utan att jag behöver nån som lite grann

ser till mig.

Ser till mig så att jag sköter mig. Sköter om, kanske..? Jag klarar städning och tvätt galant, men är fullt medveten om att jag skulle behöva nån som valde och köpte kläder åt mig. Nu har ingen gjort det på väldigt, väldigt länge. Stenåldern, minst. Min mamma gav tidigt upp, för jag hade så bestämda åsikter om framför allt kjoltyg:

Inga klänningar eller kjolar får följa med hem till min garderob, tack!

Nej, jag var aldrig den söta lilla flicka som mamma och pappa ville ha. Sist jag bar kjol var vid min konfirmation. Eftersom jag konfirmerade mig i Metodistkyrkan hade vi inga kåpor utan jag skulle ha vita kläder. Jag var nyss fyllda 14 år och tvingade mig själv att bära vit kjol. Sen dess – aldrig mer. Och du som vet hur gammal jag är och kan räkna, fattar att detta var för många, många år sen.

Tofflan i klänning

För liten för att protestera mot klädesplagget klänning.


Det jag ville komma fram till
när det gäller kläder är att jag inte är ett dugg intresserad. Kläder köper jag för att inte gå naken i tillvaron eller för att inte frysa – eller vara för varm. Det är sällan snygga kläder, de är snarare praktiska, och de är allt som oftast svarta till färgen, utom jeansen som är blå. Tjockis-svarta. Jag har nämligen gått på det där om att svart gör en smalare. Det hjälper inte ett dugg på mig, kan jag tala om, fast jag känner mig bekvämare. Efter en kort fling med en ganska… omfångsrik kvinna med en fäbless för rosa pikétröjor, bär jag alltid svart. Nån annan får se ut som en gullegris, jag föredrar att se ut som en smutsgris.

Sen är det här med mat. Jag har fått för mig att jag inte kan laga mat. Anna säger att jag kan, men det är många som har sagt att jag inte kan. Eller många och många, Några Fler Än En. Och idiot som är jag väljer jag att tro på

Några Fler Än En.

Mitt förhållande – eller snarare oförhållande till mat – är säkert skälet till att jag hade magproblem (snygg omskrivning) igår förmiddag och väldigt ont i magen idag. Här kan du se gårdagens meny så förstår du kanske varför jag har ont idag:

Frukost:
Ostsmörgås med saltgurka, fil med müsli, kaffe, Pro Viva (Bra start, va?! Men sen…)

Förmiddag:
Fyra senapsmuggar kaffe

Lunch:
Två koppar kaffe, en bulle, en medelstor bit jordgubbspaj med grädde, ett par nyplockade hallon

Förrätt kvällsmat:
Två kanelbullar

Kvällsmat:
En skål popcorn med salt, en starköl

Kvällsfika:
En 200 grams schweizernöt

Ja, det är inte konstigt, som sagt. Jag inser det själv. Så idag blir det skärpning! Men det handlar mest om att Anna kommer till mig. Framåt seneftermiddagen, när Prinskorven har förts i sin faders ömma vård, ska vi på en utflykt som eventuellt får som resultat kläder, bad och ordentlig mat. I will say no more, utan den som lever får se. Eller möjligen läsa en rapport på en blogg nära sig.

Kanelbulle

Kanelbullar till förrätt är gott. Men inte särskilt bra för magen…


Dåligt med sömn i natt.
Ältar. Ont i magen. Somnade runt två, vaknade halv sex. Somnade om. Vaknade vid nio. Ständig oro.

Har varit lite duktig i alla fall och lyckats hitta ett telefonnummer till företaget som bytte fönstren här i höstas, Dalkarlarna. Har ringt och reklamerat ett antal av mina nya persienner. Jag är allt annat än nöjd med dem! Men det är semestertider och tidigast i september kan jag få hjälp. Jag lovade att försöka överleva till dess.


Livet är kort. Man vet aldrig när det tar slut.

Read Full Post »

Ett inlägg om det faktum att hemma är bäst, eller..?


Jorå. Till somligas förtret och andras glädje
är jag hemma igen. (Ja, alla älskar mig inte, men några.) Det gick bra att köra idag. Naturligtvis var det många sommarbilar ute på vägarna, men de flesta som var ute och rattade idag kunde köra. Utom en idiot, förstås, som envisades med att lägga sig precis i bakarslet på först mig, sen bilen framför mig – som det inte gick att köra om eftersom det framför den fanns en långtradare. Ibland är folk så jävla irriterande bara.

Jag fick stanna vid Skoftesta, för då var jag lite trött och så behövde jag gå på toa. Skoftesta ligger rätt bra på vägen, ungefär halvvägs hem. Det blev en Dumleglass och en pappmugg kaffe också innan jag körde vidare.

Dumleglass o kaffe

Behövde fylla på med såväl socker som koffein.


Mitt sällskap i bilen
var Mikael Niemi. Jag har förstås läst hans roman Populärmusik från Vittula, men det är egentligen det enda jag känner till om karl’n. Jag upptäckte direkt att han var en duktig berättare. Tack, Sommar i P1, för bra program! Jag visste inte i förväg vem som skulle prata idag och hoppades på att ingen skulle tala om det för mig heller – jag ville bli överraskad! Det brukar jag bli på ett positivt sätt av sommarpratarna!

Rullade in i New Village strax efter klockan 16. Fick med mig alla grejor in från bilen i garaget. På så vis slapp jag köra in på gården. Där är så många små barn ute och leker så här års, så jag är verkligen glad att jag inte behövde köra där. Men jisses så fullastad jag var!

Försökte ringa mamma i en halvtimme, men det var bara upptaget. På så vis hann jag packa upp allt innan jag kom fram! Strax började min lur ladda ur, så det blev bara ett kort samtal. Just nu laddar båda lurarna så att jag ska få lite batteritid att prata med min älsklingskicka!

Hemma var allt sig likt. Samma trista och uttråkade röster hördes, uppblandade med unga, pockande och pigga. Lika tråkigt som vanligt att lyssna till. Kan inte för mitt liv begripa hur människor kan låta just så förfärligt uttråkade, torra… Mina växter var också väldigt torra. Ändå vet jag att Anna var här igår och vattnade. En del växter tar sig nog, men ampeln tror jag nog har gjort sitt, eller..?

död växt

Rätt död, va..?


Vad händer i veckan då?
Jo, jag går in på min tredje semestervecka, men för den skull är jag inte sysslolös. Jag ska ringa griftegårdsförvaltningen om årsskötsel och jag ska ringa och boka in en intervju med en riktig stjärna här i stan. Intervjun blir förstås en artikel till Uppsalanyheter.se!

Vidare ska jag ta en en fika med en nybliven 50-åring. Och som alla semesteråtervändare behöver jag tvätta. Lägenheten behöver städas också, tyvärr, men det sparar jag till en regnig dag. Ska ner på stan också vid tillfälle och kolla in mobiler. En ny sådan måste inhandlas om jag nu ska vara kontaktbar. Tänk om a-kassan kunde betala den… Nehej, inte det, inte… Ändå krävs det att jag ska vara tillgänglig.

Ska strax ringa Anna och kolla läget. Hennes förkylning har brutit ut så hon är väl inte så jättepigg. Jobbigt i denna hetta! Jag hoppas att vi ändå kan gå och titta på Kitty Lindstens utställning nån gång den här veckan. Kitty ställer ut sen den 6 och till och med den 13 juli i Galleri Uppsala 1810 på Svartbäcksgatan 21. Hon öppnar varje dag klockan 12 och stänger lite som hon tycker. Vore kul att se hennes alster och höra om hon har gjort några bra affärer!

Kvällens middag intar jag nog lite senare. Det blir… prästostbågar och en kall bira. Det har jag förtjänat!


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »