Gammalt möter nytt och en liten värld

Ett småskrattande inlägg om en liten värld, men också om spännande gamla byggnader och böcker.

---

 

I förmiddags var jag iväg för att leta upp en blomsterbutik här i Metropolen Byhålan. Sist jag var här låg den på ett ställe, nu på ett annat. Men jag hittade den! Påskliljor inhandlades för vidare spridning å gravar senare idag. Eftersom mamma var hemma promenerade jag till stan, det är ju inte alls långt att gå. Jag slogs av hur fint det är att man har bevarat viss gammal bebyggelse trots att man byggt hyreshus både på längden och höjden.

Alla gamla hus revs alltså inte. Ett av de finaste är Dubergska gården, en blå träkåk där det visas konst. Didrika Duberg var en gammal Motalaprofil som inte bara var gift med en häradshövding – hon såg till att det startades en flickskola i Byhålan. Skolbyggnaden blev klar 1860 och är alltså den blåa träkåken som står där än idag. Fram till 1910 var där skola för tjejer vars föräldrar inte hade pengar till döttrarnas skolgång. Sen dess har huset varit både bostad och affär.

Dubergska gården var ursprungligen en flickskola. Huset är från 1860. Notera hur gammalt möter nytt i såväl stensättningen som husen träkåk – höghus.

På eftermiddagen slängde jag in mamma och rollatorn i bilen och passade på att klämma mitt finger på den senare. Mamma ville till en affär och jag skjutsade. När mamma senare rollade över till sin frissa gick jag ner i källaren med lite grejor. Inte så lätt att kolla läget i förrådet när bara ett fåtal lampor fungerade. Men jag hade tur! Jag mötte… inte källartrollet utan vännen M:s (h*n som såg mig svischa förbi i bilen igår) mamma! Och när hon tände i sitt förråd kunde jag se även i mammas. Det blev en lång och trevlig pratstund, dessutom. Snacka om att det är en liten värld här i Metropolen…

Nu väntar ett besök hos pappa och di gamle på kyrkogården, därefter mat från samma ställe som igår. Jag har fått en vägbeskrivning inför utflykten till landsbygden på påskdagen. I morgon ska jag försöka göra fint på mammas balle* om det är soligt. Och framåt kvällen ska vi titta i en riktigt gammal bok. Det är ju långfredag och vi behöver vara lite kristliga av oss, så vi ska öppna den stora Karl den XII-bibeln. Enligt mamma är denna bibel inte bara en gammal bibel utan innehåller dagboksanteckningar förda av nån Bernadotte… Silkesvantarna lär åka på!!!

Denna ska vi öppna och titta i i morgon på långfredagen.

*mammas balle = mammas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Zack

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag har snart läst alla böcker av Mons Kallentoft i Malin Fors-serien. De är, på ren svenska, skitbra. Inte några vanliga polisromaner, utan spänning blandat med övernaturliga inslag – och alkoholmissbruk. Missbruk av ett annat slag skildras i Mons Kallentofts och Markus Luttemans första bok i Herkulesserien. Jag fick Zack i julklapp av vännen familjepappan Jerry. Det blev riktigt ruggig läsning.

Boken inleds i en drogrusig dans och fortsätter med en grym avrättning av några asiatiska kvinnor. Polisen Zack, en tämligen udda existens, börjar jobba med fallet. Ytterligare en asiatisk kvinna hittas. Hon lever, men hennes ben har blivit… uppätna. Det blir en jakt på mördarna, där såväl skyldiga som oskyldiga faller offer. Och mitt i detta Herkules själv, i form av den vackre Zack. Han som räddar liv, men också tar liv och som lever särboliv med Mera och ibland läser läxorna med en elvaårig flicka som bor i samma hyreshus som han själv. Vänskapen med Abdula är grundad i barnaårens mobbning, när skolan inte såg – eller inte ville se – och mamma var död och pappa blev sjuk.

Ja, den här boken innehåller MYCKET. Nästan för mycket. Men den är bra. Den är spännande redan från början och fruktansvärt otäck – precis så där som livet självt kan vara. Ett frosseri i våld, på sätt och vis. Ganska uppenbart är det att det är två män som har skrivit boken tillsammans. Böcker blir annorlunda när de skrivs av två personer.

Toffelomdömet blir det högsta. Boken är otäck, men realistisk.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »