Jag har säkert berättat flera gånger här på bloggen att min morfar lärde mig spela poker redan när jag var runt fem år. Mormor, för övrigt granne och skolkamrat med Astrid Lindgren (mormor mötte Lassie, typ), kom från ett troende hem i de djupa, småländska skogarna och var naturligtvis inte alls förtjust i morfars tilltag. Hon brukade ofta säga när vi spelade
Nu sitter Djävulen under bordet!
och så knackade hon i bordsytan.
Idag tycker jag att detta är en ganska söt historia och därför tänker jag inte be om ursäkt ifall du har hört den förut. (Att bli tjatig kanske hör till åldern..?). För övrigt spelar jag inte poker längre, inte ens på datorn. Det enda jag spelar är Lotto. Med mamma. Varje vecka. Jag vet inte hur länge vi har spelat nu, det är säkert över 20 år.
Den här bilden är lånad på nätet. För du tror väl inte att jag tänker avslöja vilka tur-nummer mamma och jag spelar på?!
Nu vet jag ju att man kan spela Lotto på nätet, men för mig har det blivit en sport att varje söndag, oftast, i ur och skur, hasa till nåt spelombud. För det här med att lämna in kupongen är mitt göra. Mamma rollar ju numera fram sen ett antal år tillbaka, medan jag kan använda mina hyfsat friska fötter (hälen, nåja…) och ben. Faktum är att jag har pallrat mig iväg för att lämna in Lottoraderna varje vecka – inte en enda gång har jag missat, trots sjukhusvistelser och andra hinder i tillvaron. Eller jag har nog nån enstaka gång lämnat in kupongen via ombud. Nej, det är som sagt en sport att ta sig iväg med kupongen. Och jag har faktiskt noterat andra som tycks ha samma grej för sig! I en av affärerna jag besöker brukar ett gäng herrar i mörka kostymer samlas en dag i veckan i spelhörnan. Jag kan ge mig 17 på att de spelar tillsammans!
Hur som helst, det är ju alltid bra att kunna rätta sina rader på nätet om man inte kan vänta tills man kommer iväg till nåt ombud. Och ganska skönt att möjligheten finns att spela på nätet, just ifall man blir sjuk eller så. Lite oroar jag mig för hur man betalar för sitt spelande, men jag kan inte tänka mig att det är mindre säkert än när man betalar sina räkningar.
Trots att vi har spelat i så många år har vi ännu inte fått nån riktig storvinst. Men en gång, hösten 2011, tror jag, vann vi över 2 000 kronor. Det var väldigt välkommet. Jag köpte mig två par jeans för mina vinstpengar – och min snälla mamma GAV mig sin hälft! Då blev det ytterligare två par jeans!
Nu går vi och väntar på att det ska smälla till igen, gärna lite högre. Vi kan ju inte sluta spela nu, ifall att… Spelberoende? Knappast. Vi betalar 82 kronor i veckan för att få vara med på Lotto 1 och Lotto 2 samt Joker varje lördag. Det blir 41 pix var. Ibland har jag tömt spargrisen för att få ihop till insatsen, ibland har jag vittjat våra vinstplånböcker. Ja, vi har var sin sådan, som jag förvarar hos mig. Allt vi vinner delas lika i två plånböcker. När det är en lagom summa där gör vi nåt kul tillsammans eller köper oss nån fin present. Och vem vet… Jag kanske ska kolla i kväll om det inte är dags snart…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 