Rött utan kvistar och orange

Ett rödtonat inlägg, med ett inslag av celadon mot slutet.

---

 

Tomater utan kvist, enligt kollegan J.

Bilden här intill föreställer tomater. Det ser du säkert. Det är emellertid en betydligt viktigare bild än så. En måste precisera: det är en bild av tomater. TOMATER. Utan kvist. UTAN kvist. Faktum är att bilden föreställer ett foto av det kollegan J kallar för tomater. Fotot är ett bevis. Ett bevis i en tvistefråga. Kollegan J skulle köpa tomater, kassörskan tyckte att de var KVISTtomater – till ett högre pris. En tvist pågår där kollegan J har begärt en förhandling med affärschefen och en ursäkt av kassörskan. Det går inte att återge hela historian som kollegan J underhöll oss med vid kaffe-på-lunchen-koppen. Jag vet bara att jag skrattade högt och mycket. Inte tänker jag handla på den aktuella Willys-affären heller. För det är inte bara så att kassörskorna där har egna benämningar på tomater, de är fryspåsepoliser också.

Idag bjuckar jag på en selfie! Jag håller mig till bananer, inte tomater.

Det är tur att vi inte har såna galna kassörskor på Tokerian! Eller så är det tur att Vi Som Alltid Har Rätt <== (ironi), såna som kollegan J, Herman i En misstänkt liten kanelgiffel och jag, är spridda över varierade butiker, så att säga… Jag själv, till exempel, stannade vid den ICA-affär jag handlade i som student, under mina första år i Uppsala, idag efter jobbet… På den tiden Emil i Lönneberga jobbade extra där.

Annars har jag hållit mig till bananer och inte tomater idag. Detta har skett medan jag har dykt djupt ner i magasin av blöt karaktär. Jag har slutgranskat produkter hela dan med rödpennan i högsta hugg. Jag har kastat mig på NK*, på författare, på typ ALLA som så här på fredagen behövde komplettera sina verk. Det har gått bra. Ingen blev arg och jag blev färdig. Det känns fint att nå veckomål på jobbet!

Men min dag inleddes faktiskt med en rejäl krasch i morse. Jag har varit så trött om kvällarna att jag inte har orkat gå ut med soporna. Sopberget anföll mig därför i morse, gjorde mig till en baglady och tvingade ut mig i soprummet innan jag åkte och jobbade. Jag tappade en påse på betonggolvet – gissa vilken av tidningspåse, påsen med pappersförpackningar, kompostpåsen eller påsen med glas… Ja det är inte för inte en kan benämna mig

• Syster Duktig
• Syster Lustig

eller

• Syster Hurtig

(valet är ditt).

Nästa krasch kom i orange förpackning när jag anlänt hem efter avslutad arbetsvecka.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga, det var pensionskuvertet som nått min postbox! Asså… det var bra tunt… Men… om jag går i pension om sju år får jag ut mer än jag hittills har fått per månad i a-kassa. Vilket lyxliv jag skulle kunna leva! (<== ironi IGEN!) Nu har jag inga planer på att gå i pension om sju år, fast om framtiden vet vi inget. Det enda jag vet är att jag älskar att jobba. Och orange älskar jag – med vissa undantag…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nä, nu har jag svamlat tillräckligt. Jag ska hälla upp middagen i en celadongrön skål, hälla ner mig själv i bästefåtöljen och lägga Karin Nymans mamma i knäet. Med det sistnämnda menar jag Jens Andersens biografi om Astrid Lindgren. Boken är på cirka 450 sidor, jag har läst ungefär en fjärdedel – och det har nästan bara handlat om Karin Nymans bror Lasse hittills. Hum… (Min mormor, till exempel, nämns inte med ett ord. Hmpfff…)

Ha en riktigt go fredagskväll!

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det går bra nu – och det smakar gott…

Ett gott inlägg.

---

 

Denna unnade jag mig på förmiddagen. Hela tio gram Marabou mjölkchoklad…

Det är bara att inse att jag har en svag karaktär. Men samtidigt… om en har gått ner sex kilo på lite mer än två månader då tycker jag att en kan unna sig en mjölkchokladbit från Marabou på tio gram till förmiddagskaffet på jobbet. Och det var precis vad jag gjorde. Som jag njöt… Den djupa tallriken med godis från igår var nämligen påfylld i morse. Runt den låg även lite frukt och ett paket pepparkakor. Frukten och pepparkakorna var kvar när jag gick hem i kväll, men godiset var slut. Det känns skönt att veta att jag inte är den enda godisråttan i hela världen. Eller ens på mitt jobb.

Dött hade jag med all säkerhet gjort av förskräckelse om jag sumpat plånkan idag!

En lite märklig dag och vecka har det varit. Jag tänker inte gå in närmare på det än så. NK* var helt klart förkyld i morse och jag krävde ett visst avstånd. Men vi tog ändå veckans restauranglunch tillsammans. Det blir att en pratar om lite annat än jobb då – både roliga saker och mindre roliga.

Fast dagens lunch höll på att sluta riktigt illa. Efter maten gick vi upp och jobbade och en stund senare knackade H på och frågade om jag saknade nåt. Min plånbok, till exempel… JA JÄVLAR!!! Den hade jag lagt ifrån mig i matsalen! Men jag måtte jobba på ett ställe med enbart ärliga människor, för plånboken var inlämnad i kassan och varken plastkort eller kontanter saknades! En kan ju bara föreställa sig hur min helg hade blivit om plånboken med innehåll var väck så här lagom till jul…

Jul ja… I helgen ska jag städa och julmöbla**. Jag vill göra så fint jag bara kan för min mamma. Det är i ärlighetens namn mest för hennes skull jag pyntar och det är hon som får flest julklappar. Hon får liksom alla de där små sakerna – och några större – som jag inte har kunnat köpa under året på grund av avstånd och ekonomi. Ungefär två veckor ska mamma vara här. Det brukar gå ganska bra, även om somliga pratar typ hela tiden. Tjatar hål i huvet ibland, känns det som. (Intressant nog var det ett pucko som tog åt sig av mina ord förra vintern, blev jag upplyst om. Tog åt sig för att det kände sig träffat av en sanning? En upphör inte att förvånas att somliga tillskriver sig plats i mitt cyberliv… Plats de inte har haft på typ flera år – och när de hade den var den ytterst liten.) En del kan helt klart hålla låda, alltså. Min insats än så länge är att jag åtminstone har burit in två jullådor från förrådet – den ena med julgransprylar, den andra med övrigt pynt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Innan jag for hem från jobbet stärkte jag mig med sedvanlig fredags-go-fika. Jag och NK pratade om våra helgplaner. Att NK är en mycket snäll person fattade jag tidigt i vår bekantskap. En kan hoppas att snällheten och inte förkylningen smittar av sig lite på mig. Men jag kanske inte är utvecklingsbar på den fronten. Jag planerar nämligen att skicka en bild via mobilen på lattjo-lajbans-lådan så att NK riktigt lääängtar efter måndagen…

En saffransbulle till go-fikat idag på jobbet.

Hum… Det verkar som om jag redan har ätit hela helgens ranson av sötsaker redan. Inte ett dugg sugen på nåt är jag heller, vilket ju är bra. Det finns varken godis eller mat till i kväll, men i värsta fall en påse prästostbågar och öl.

Nu ska jag luta mig tillbaka den här fredagskvällen och slappa och läsa. Och spela lite Wordfeud. Det går väldigt bra just nu, men jag spelar inte med nån mer än vännen Agneta och kollegan E – då får jag inget annat gjort. Medan du njuter av mina avslutande, triumfatoriska bilder får du gärna fundera över dina helgplaner och sen skriva en rad i en kommentar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

*NK = Närmaste Kollegan
**julmöbla = julpynta

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tisdagstruddelutt

Nej, vet du vad! Jag är inte alls så hurtig (!) som rubriken antyder, jag tycker bara att det är så j***a svårt att komma på bra rubriker. Antingen blir det tråkiga överskrifter eller för långa haranger eller missvisande så ingen fattar vad inlägget ska handla om. Inte tror jag att den här rubriken ovan är annorlunda, men den är inte för lång i alla fall.

Jag försöker kommunicera, men är dålig på rubriksättning.

                                                                                                                                                        Fästmön är körd. Till jobbet, alltså. I morse grälade vi – på skoj! – om hur man kollar utetemperaturen. Anna sa att det bara var 13 grader när hon kom och väckte mig. Men det beror ju på vilken termometer man rådfrågar. Den i köket visade nämligen på 20 grader. Fast Anna har förstås rätt (tror hon, ja…) som hävdar att man ska kolla termometern på skuggsidan. Och där hade tempen stigit till… 14 grader. Nu ska du inte tro att vi lever på gränsen till Nordpolen, inte. Vänta bara! Här blir nog 30, 35 grader innan dan är slut. Och klibbig luft, förstås.

I eftermiddag ska vi mötas på stan, vilket innebär att jag ska åka buss. Det tycker jag inte är roligt. Det blir KBT-träning och fy 17 så hemskt det ska bli. Men jag ska. Anna tar bussen från jobbet. Syftet med stadsbesöket är att hon ville kolla på kläder – jääättekul i värmen (not…). Jag vill bara komma hemifrån en stund. Kanske ta en kall öl nånstans.

En maskin tvätt är ren, torr, vikt och sorterad i strykhög. I morgon kör jag sista maskinen innan jag stryker på torsdag förmiddag. Då blir det packning för min del också. Man vill ju vänta i det längsta för att se hur vädret blir. Det slutar alltid med att vi har med oss för mycket skit grejor…

Nej, vi ska inte flytta! Den här bilden är från mammas flytt i april förra året. Men våra väskor är i samma… format, ungefär… För tre nätter…

                                                                                                                                                                   Nu sitter jag och laddar för ett mejl till mammas kusin B som jag har utlovat. Jag har fått mammas tillåtelse att berätta om jobbet, men jag tänker berätta lite mer om mitt liv. Inte allt, men mycket. Annars kan jag ju inte ge henne länken till den här bloggen, eller hur? Nu är mammas kusin i mammas ålder, men hon är betydligt mer vidsynt och har bott i förort till Stan sen 1950-talet, tror jag.  Vidsynt… Vill jag tro och hoppas. GAH, det känns som om jag ska komma ut! Igen! Varför är det så svårt???

Read Full Post »

Ytterligare en het dag vid playan…

Uppdaterat förtydligande: Den som läser med färgade glasögon läser in sig själv där man tycker att det passar. Men… Ironin i nedanstående inlägg är gentemot mig själv, Fröken Duktig/Hurtig/Lustig/Värdelös, som tvivlar på sin egen förmåga och som anser sig vara hjärtlös i vissa sammanhang. Ironin gäller också det att man försöker ställa en sjukdomsdiagnos per telefon, befinner sig på playan när man sitter inomhus samt att det mest upphetsande man gjort är att raka armhålorna och borsta tänderna.  

Här kommer mitt ursprungliga inlägg:

Äh, NOT förstås! Fröken Duktig/Hurtig/Lustig/Värdelös – välj det alternativ som du tycker passar! – har hittills hållit sig inomhus och ringt en massa telefonsamtal, försökt ställa en sjukdiagnos, sökt några jobb och bloggat lite. Lilla mamma är krasslig IGEN och det är inte lätt att finnas till hands per distans. Nu åker jag emellertid ner till henne på måndag, men ändå. Oron finns där. Och man bryr sig om sina gamla föräldrar om man är en normalt funtad dotter/son. Senast igår hörde jag om En vän som satt på akuten med sin sjuka, åldriga mamma. Det är bry-sig-om, det!

Här satt min lilla mamma en av påskdagarna och blickade ut över sjön.

                                                                                                                                                                Det är fortfarande varmt idag och jag är glad att jag får nånting gjort överhuvudtaget. Hade mycket väl kunnat tänka mig att vara på playan eller åtminstone på en båt som Fästmön och Elias igår. (Men ibland behöver små pojkar göra saker på egen hand med sina mammor.) Jag väntar förstås med spänning på att få se bilder från trippen på en blogg nära mig.

Förbereder mig inför fredagseftermiddagens möte som förhoppningsvis kan ge mig lite framtid – trots att det finns såna (Petite Moi included) som tvivlar på min förmåga och som tycks tro att man kan leva på luft. Luft betalar inga räkningar, liksom. Sen kan älska nån helt galet mycket ändå. För jag anser att man är RÄDD OM den man älskar genom att inte dra ner den helt och hållet i ens privata helvete. Min utmätning blir ju även din, om det kommer till det värsta. Om man då inte väljer att slänga ut nån innan dess, vilket har föreslagits. Var gjorde man av sitt hjärta då? Nej fy te rackarns sicken soppa!

Ja, jag är heligt förbannad idag och jag behöver ta en rejäl paus. Det som är bra med ilskan är att den ger mig styrka. Tårar och ledsenhet gör mig svag och pinsamt beklämmande. Och glöm inte bort i sammanhanget att jag bara kan bli riktigt tvärarg på den jag tycker om.

Det mest upphetsande jag har gjort hittills idag är att raka armhålorna. Nu till tandborstningen – med språng!

PS Funderar starkt på att skapa en kategori som heter Ironi. Nån som tycker att det är bra förslag???

Read Full Post »