De flesta olyckor sker i hemmet, jajamens…

Ett olycksaligt inlägg.

---

 

Jag är ett riktigt prakt-/klantarsle.

Egentligen började dagens förtretligheter vid dammsugningen. Det kunde ha blivit en riktig katastrof som kunde ha omfattat orden

fraktur och lårbenshals

Nu blev det mera

praktarsle alt. klantarsle

utan att gå in på närmare detaljer. Men det ligger onekligen en stor mängd sanning i att de flesta olyckor sker i hemmet.

Man ska definitivt inte vända baksidan åt snabeldraken* och gå baklänges. Då hugger den. Vilken tur att jag, förutom att jag är ett riktigt arsle enligt somliga, också är en apa! En vig apa. Jag lärde mig väl ett och annat när jag trampade i ett hål härom kulturnatten. Rullade ihop mig till en boll på asfalten och blev liggande som en padda. Mitt sällskap såg ut som en fågelholk, medan en vänlig dam sträckte mig handen för att hjälpa mig upp. Hon tyckte nog inte att jag borde ligga på gatan och skräpa.

Idag fanns varken fågelholkssällskap eller vänliga damer att tillgå. Jag fick kravla mig upp själv – och kunde konstatera att jag hade överlevt även denna gång (säkert till mångas förtret). Efter att ha skakat mig och kontrollerat alla lemmar fortsatte jag mitt arbete. Då sker nästa nästan-katastrof…

Jag dammsög lite under kökssoffan när det rasslade till på ett felaktigt sätt i snabeldraken. En kort stund trodde jag att den fnissade åt mig. Sen insåg jag att den var på väg att suga i sig gångjärnen till kistlocket kökssoffans lock. Därefter gick botten ur kistan soffan, varpå saker och ting (typ servetter, papperstallrikar, ljusstakar, ljus med mera) började rulla ut. Men värst av allt var att jag upptäckte att soffans sidor började glida ur sina träpluggar. Soffan höll på att braka – det hade räckt att jag hade andats på den…

Som tur är har jag hammarvana. Vidare är jag utrustad med det svenskar kallar

jävlar anamma

och finländare kallar

sisu.

Dagens enda blessyr.

Det behövs –  när man inte har tillgång till åtta armar, fyra fungerande axlar och tre friska ryggar. Jag kan meddela att det var skönt med en avsvalkande dusch efteråt. Strax efter klockan 13 satte jag mig försiktigt på sofflocket och mumsade i mig dagens frukost – tre små knäckemackor med ost. Här måste bantas! Annars lär väl soffjäääv%&¤ braka snart igen…

Summa summarum i blessyrväg blev ett skrapsår på höger underarm, ifall nån undrar. <== Se bild!

*snabeldraken = dammsugaren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Den bredkäftade feta Tofflan

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

#ff mina vänner, men inte min rygg

Ett taggat inlägg.

Idag är det fredag. Tänkte upplysa om det ifall du kände dig osäker. På Twitter används då hastaggen #ff – följt av ett landsnamn i förkortad version, typ se för Sverige, no för Norge etc. Det är roligt att bli uppmärksammad av nån i Follow Friday, som hashtaggen står för i utskriven version. Det handlar om att lyfta fram nån annan, nån som man rekommenderar andra att följa. Eller åtminstone att läsa. Fast ibland blir det jobbigt när nån skickar flera #ff i ett och samma tweet. De flesta människor är nämligen artiga och vill tacka. Och då tackar man liksom alla som nämns i tweeten… Till sist blir man som mottagare smått galen, ärligt talat. Men idag fick jag ett #ff av en nyfunnen vän, som jag mött genom jobbet. Och det var i ett ensamt tweet. Jag har tackat. En gång. Jag blev glad, inte irriterad.

Jag har som vanligt den här veckan ägnat morgonen åt att skriva bok. Nu har det blivit fem färdigskrivna (?) kapitel. Jag har inte skrivit ut dem än, men jag hoppas att Fästmön vill läsa dem. Det är viktigt med hennes ögon på mina ord. Ryggen är besvärlig idag, så det tog två timmar att få till dagens kapitel. Jag fick ställa mig upp ofta, gå omkring lite. Ett av de ämnen jag skrev om idag är vänskap. Jag har ju inte bara nyfunna vänner, som på Twitter, jag har också en del gamla vänner som har valt att stanna kvar i min krets. De hyllas lite grann i dagens text, kan jag avslöja.

I min inbox på mejlen ligger ett obsesvarat mejl från en före detta kollega. Det är så roligt att hon har börjat mejla mig, det är nästan ett år sen vi sågs, i samband med hennes avtackning. Eller nej, det var i samband med en disputation! Tiden går… Jag har fått en rapport om vad som har hänt och händer, hon verkar ha betydligt mer koll än vad jag har. Mitt fokus har ju under hösten främst legat på att skaffa ett jobb och sen slutet av november förra året pendla och jobba. Man kan tycka, när man inte hörs av på ett tag, att man kanske inte har så mycket gemensamt eller så mycket att skriva om. Men jag blir som sagt väldigt glad för min före detta kollegas mejl – de är mycket innehållsrika. Det mejl jag ännu inte har hunnit besvara handlar till exempel om mitt favoritämne: böcker. Då förstår du kanske att jag planerar att skriva ett riktigt långt svar.

Som jag skrev tidigare i inlägget är ryggen besvärlig idag. Jag kände mig mer rörlig i morse än jag brukar vara när jag just har vaknat. Bland annat kom jag ner på köksgolvet snabbare för att göra mina övningar. Men det värker och hugger ganska bra idag. Det onda tycks också ha flyttat sig, från mitten och själva ryggraden ut på vänster sida. Det gör fortfarande ont väldigt långt ner, så jag hoppas att det nu är ryggskott och inte njurarna. Nyss blev jag till och med så desperat att jag grävde fram en sorts mystiska lappar som jag fick mig tillsända en gång av en person innan vi slutade gilla varandra och snacka skit bakom varandras ryggar. Jag tror bestämt att det är riktig häxsalva på lappen som jag nyss fäste på ryggen. Dikofenakgelen, som jag använt fyra gånger om dan sen tisdag eftermiddag, har tyvärr inte gett nån större effekt.

Anna är ledig idag och solen skiner. Termometern utanför köksfönstret visade över 27 grader. Jag tror att vi ska försöka hitta på nånting. Det är bra för min rygg om jag rör på mig. Bara jag kan röra på mig lite mer än i skrivande stund. Men det brukar bli bättre framåt dan.

Vad händer hos dig idag? Har du nån vän som du skulle önska att nån annan följde/läste/umgicks med eller nån du vill lyfta fram rent allmänt ur din vänkrets??? Skriv gärna några rader och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjukdomsvinst

Ett smaskigt inlägg.

Igår var vi ju på kalas hos Fästmöns pappa. Vem vet, kanske var det där jag fick själva ryggskottet? Jag lyckades nämligen placera mig närmast såväl smörgåstårta som vanlig tårta och fick därmed uppdraget att skära bitar – åt många, dock inte alla 21, tack så mycket. Annas pappa tyckte att jag kunde börja för…

du har ju störst arsel!

Ja, han är rar, svärfar. Vi brukar skämta så där rått med varandra – han är naturligtvis värst. Men det är ju inte svårt att se varifrån Anna har fått sin humor, den som får mig att kollapsa av skratt då och då. Dessvärre kollapsar jag av smärta just nu varje gång jag skrattar, så Anna har hotat med

en show

till kvällen ifall jag inte är snäll. Tursamt nog är jag snäll. Mest i alla fall.

Sjukdomsvinst – kaka med öronproppar samt Ballerinalyxcookie.

Anna var ute och promenerade förut och hade passerat kakaffären. Det är sånt som kallas sjukdomsvinst, tror jag bestämt. Alltså det att den friskaste köper hem kakor till den döende skitsjuka. Vidare köpte hon med sig middag hem. I afton serveras grillad kyckling och ugnsgrönsaker – bara att micra respektive värma i ugn.

Jag måste skryta med att jag faktiskt kom ner på golvet och la mig med benen upp på en köksstol en stund. Därpå gjorde jag övningarna och ryggen kändes mycket bättre. Men det tog sin lilla tid att komma såväl upp som ner på golvet. Jag fixade det, emellertid, för, som sagt, jag är en envis jävel. Har nog fått det från min mor – det var i alla fall vad hon hävdade när jag ringde henne nyss.

Nu ska vi alldeles strax läsa Söndags-Expressen för att se vad den där mediekändisen på Morgonen som vi är bekanta med har hittat på. Jag ska bara gå ett varv, för nu hugger det och värker igen.

Förresten har jag skickat efter ett par DVD-filmer. Att jag alltid går på reklamen…

Livet är kort.

Read Full Post »

Tisdagsmys och fredagsmys

Jag tillhör de där människorna som inte har nåt emot ordet

mys

men som reagerar på att

mys

alltid ska ha med ätande att göra. Man kan väl mysa utan att äta??? Det viktigaste är väl att man myser, har det gott? Bäst att tillägga – innan nån hugger igen – att det självklart är upp till var och en att bestämma vad ordet står för för just dem. Men för mig behöver ordet inte nödvändigtvis, som sagt, inkludera nåt ätbart.

Därför fick jag lite halvspel när jag skulle använda mitt presentkort från vännen Rippe hos Feskarn i Saluhallen för att beställa en påse mat att hämta hem. Påsjäveln heter

Fredagsmys!

GAH! Men okejrå, tanken är att Fästmön och jag ska mysa OCH äta. Så låt gå – men bara för den här gången! – att vårt mysande inbegriper att äta. Kolla bara så mycket gott den innehåller:

Feskarns fredagsmys vecka fyra i år.

Igår kväll hade jag tisdagsmys i min ensamhet. Det omfattade inget ätande. Mest för att jag hade så många järn i elden:

• jag spelade flera spel med flera personer på Ajfånen – samtidigt
• jag telefonerade med mamma
• jag såg på TV
• jag läste
• jag chattade/messade via mobilen med Anna och kompisar

Alla aktiviteter tillsammans skapade mitt tisdagsmys! Roligast av allt var scenen i ett annars inte så roligt TV-program, Veckans brott, när Leif GW Persson letar efter 69 kossor, iförd en UNDERBART snigg orange mössa! Favoritfarbror i favoritfärg!

Leffe letar efter 69 försvunna kossor.

Brottet i sig är inte heller roligt. Jag menar, tänk att bli av med 69 kossor! Och vad är det för BONDTJYYYVAR som lyckas med det? Det handlar om att forsla flera ton, ju… Polisen tycktes inte ha brytt sig nämnvärt heller.

I kväll blir det lugnare puckar än igår. Jag måste tvätta håret, det är prio ett. Jag har en kvast som står rakt ut på vänster sida bak på huvet, det ser inte klokt ut och det har inte räckt att vattenkamma eländet! Dessutom behöver jag smälta förmiddagens nätverksträff där Henry Sténson fullkomligt sprutade ur sig rubriker och citat! Tänk att får göra ett reportage om den mannen… En del av vad han sa twittrade jag under förmiddagen, ifall du vill kolla eller ifall du undrade vad det var för ord jag spottade ur mig. De var inte mina.

I morgon är det torsdag. Nerförsbacke till helgen. Nerförsbacke tills min älskade kommer till mig.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ska jag ge lokalblaskan nobben?

Lokalblaskan skickade över en abonnemangsfaktura igår om 2 600 kronor. Frågan är om jag ska nobba tidningen/ge tidningen nobben eller inte. Inte nog med att jag tycker att papperstidningen bara blir tunnare och tunnare och knappast är värd över 200 kronor i månaden. Tidningen innehåller allt fler språkliga fel, också. Och såna hugger vi på.

I morse noterade jag denna… tveksamhet:

Nobbades? 

Säger man att man

[…] en Uppsalabo nobbades socialbidrag […] ?

Är det inte så att man i själva verket

blir nekad socialbidrag?

Eller möjligen

får nobben när det gäller socialbidrag?

Jag känner mig fundersam till passivformen

nobbades

Dessutom tycker jag inte att

nobbad(es)

är korrekt skrivspråkssvenska utan talspråkssvenska. När det handlar om nåt så allvarligt som socialbidrag tycker jag att man bör uttrycka sig mer korrekt.

JA! JAG ÄR PETIG SOM F*N!

Read Full Post »

Det var en gång…

Jag är med i en tävling här!

[…] På själva gården lekte ett par av de muntra barn, som vid jultiden hade dansat omkring trädet och varit så glada åt det. Ett av de minsta sprang fram och slet bort guldstjärnan.
– Se, vad som ännu sitter kvar på den otäcka gamla julgranen! sade barnet och trampade på grenarna, så att de knakade under dess stövlar.
Och trädet såg på all blomsterprakten och friskheten i trädgården, det såg på sig självt och önskade, att det hade fått stanna i sin mörka vrå på vinden; det tänkte på sin friska ungdom i skogen, på den glada julaftonen och på de små råttorna, som med sådant nöje hade hört på historien om Klumpe-Dumpe.
– Förbi, förbi! sade det stackars trädet. Om jag ändå hade glatt mig, då jag kunde det! Förbi, förbi!
Och gårdsdrängen kom och högg trädet i små bitar. […]

ur Granen av H C Andersen

 

Det var en gång…

Read Full Post »

26 dar kvar (till den totala förnedringen)

Ytterligare en dag går mot sitt slut. Vart tog den vägen? Idag har jag liksom inte hunnit grubbla så mycket på Tiden som rinner ut. Det har varit fullt upp i hjärnan med ord och med det roliga jag har framför mig alldeles nu:

1. Allhelgona i Stockholm
2. gästbloggandet den 9 – 15 november

Jag tror att det är alldeles förträffligt att ha saker att se fram emot. Då orkar man under tiden. Man orkar tänka och ta tag i Det Svåra. Man orkar bli arg i stället för ledsen. Jag menar nämligen att ilska är bättre än ledsenhet. När man är ledsen blir man svag och sårbar. När jag är arg blir jag ett lejon. Stark som ett lejon. Min mamma blir en tiger, men jag blir jä***r i mig ett lejon! En lejonKUNG, till och med!..

Jag blir ett lejon!

                                                                                                                                                              Jag har insett också att jag har blivit en samlare. En samlare av upplevelser. Upplevelser av det goda slaget, som jag kan plocka fram och minnas och njuta av när det är mindre goda dagar. I morgon blir det först temys vid lunchtid på hotellet. Spökvandringen börjar inte förrän klockan 18.30 och där emellan kan jag tänka mig att vi myser på hotellrummet, kanske tar en drink. Promenaden bland Gamla stans gastar tar 90 minuter, så därefter blir det lagom med middag, kanske på ”vår” italienare… Dessa upplevelser, som jag ännu inte upplevt, ser jag fram emot. De tränger bort det andra som sticker, hugger och gör ont. I morgon är det bara vi, jag och Anna. Men självklart blir det en rapport med bilder på en blogg nära dig, så småningom…

Read Full Post »