Ett inlägg om en promenad vid lunchtid en septemberdag som denna.
En promenad i det vackra höstvädret var det rätta att göra idag. Att bli totalt genomblåst. Att lämna det trygga hemmet ett tag. Att låta höstvindarna torka upp eventuella tårar som vill falla nerför en i förtid fårad kind. (Vaknar jag i morgon med alldeles vitt hår, tro???)
En bänk för samtal, kontemplation eller bara vila.
Nej jag vill inte gråta mer utanpå! Jag gråter inuti så syns det mindre! Stoppade iPhonens lurar i öronen, men klarade bara två minuter radio. Ändå fortsatte jag att gå med öronpropparna i öronen! Eventuella människor som närmar sig tilltalar en nämligen inte då. Jag fokuserade på att höra mina andetag. Jag insåg att jag lever.
Vackert på marken!
Träden är så vackra nu! Tyvärr gör inte iPhonens kamera dem rättvisa.
Många.
Ibland är det skönt att vara många, ibland är det OK att vara en.
En.
Idag kom jag till flera insikter. En av dem är att löv är som människor: de är svåra att få grepp om när det blåser.
Svåra att få grepp om.
När det blåser är det lätt att bli ensam. Bortglömd. För det är, som sagt, svårt att fånga både människor och löv när vinden blåser. På bild blir det baske mig aldrig bra…
Svåra att fota.
Nä, jag håller mig till stora stenar. De ligger där de ligger lagda. Stelnade jättar, trygga i sin tyngd.
Stenar som trygga jättar.
Men också stenar som utmaning att nå toppen. Befrielsen. Den blåa himlen. Evigheten.
En glimt av evigheten där uppe.
Min promenad förde mig till en plats där ett mord en gång skedde. Mina onda fötter förde mig därifrån och hem igen. Levande. Och jag kunde verkligen konstatera att hälsenan i friska foten gör ondare än hälsporren i den onda. Det tror jag är bra.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 