Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘höra av sig’

Ett uttråkat inlägg.


 

Nyklippt

Mest trött på mig själv.

Jag har nog, precis som rubriken säger, världens tråkigaste liv just nu. Och det är bara jag själv som kan förändra det, det är jag fullt medveten om. Men hur lätt är det när det innebär kontakt med andra människor? Jag är så trött på människor generellt sett just nu – ingen nämnd, ingen glömd. Trött på folk som bara hör av sig när de vill (ha) nåt, på folk som gapar och skriker, på människor som inte hör av sig trots överenskommelse, trött på pratmakare och på tigare… Men mest av allt är jag trött på mig själv. Det är mig det är fel på, inte ”alla andra”.

Igår kväll kunde jag sitta ett tag på ballen* och läsa och äta min middag. Sen fick några grannar gäster och jag klarade inte av deras sorl. Gick in och såg med ett öga på Mr Selfridge, ett på Twitter. Jaa, jag är rätt trött på Mr Selfridge och Twitter också, just nu. Mr Selfridge är så jäkla rättskaffens och hederlig att jag nästan spyr. Och på Twitter visar folk upp sina fantastiska liv, barn, husdjur, resor de företar sig, böcker de skriver… Kram, kram och gullegull. När jag skickar upp nån bild till Twitter är det på en bok nån annan har skrivit, en starköl, en skål ostbågar eller en tallrik mat. Hur spännande är inte det..? (<== ironi).

Gediget arbete

En skylt från ett annat och trevligt arbetsliv där man fick vara som man ville, bara man gjorde sitt jobb.

I morse vaknade jag att grannarna bredvid möblerade om i sina köksskåp. Det var i alla fall vad det lät som. Utanför sovrumsfönstret skrattade en skata mycket irriterande. Inne i sovrummet stod luften stilla. Det gick inte att ligga kvar. Jag var uppe vid sjutiden. Sista sovmorgonen på ett tag, för i morgon startar en full arbetsvecka som jag ska genomlida. Det är svårt att göra ett bra jobb när man inte bryr sig längre.

Dagarna tickar ner och tanken var att jag skulle ägna helgen åt att söka nytt jobb. Men motståndet är hårt och svårt. Jag har kommit till en skiljeväg även i detta sammanhang. Varför söka jobb som har med kommunikation att göra när jag har så svårt för människor..? OK, det skrivna ordet, fine. Men inte får man bara jobba med sånt? Samtidigt läser jag till exempel så många krönikor som är skitdåliga – och ändå får skribenterna bra betalt för dem! Kanske för att de ”har ett namn”, det vill säga är kända. Jag är ju bara jag.

Två trisslotter

Anna skrapade fram en storvinst – i drömmen.

Att jag har världens tråkigaste liv insåg jag när jag vaknade från en dröm. Jag drömde att min älskling hade vunnit 100 000 på en Trisslott och kunde unna sig en ny iPhone. Tror inte att det var en sanndröm, dessvärre. Vi går för övrigt omkring på var sitt håll och längtar. Jämt och samt. I alla fall gör jag det. Men just nu är jag inget trevligt sällskap. Dessutom måste jag idag verkligen ägna några timmar åt att söka jobb. Annars är Annas sällskap det enda jag står ut med just nu. För hon förstår mig, hon fattar hur det känns utan att jag behöver veckla in mig i några förklaringar.

Hela kroppen, känns det som, är en enda stor värk även idag. Till och med en fingerled envisas med att värka, trots att jag trodde att det skulle gå över på nån dag. Himlen är blå, solen skiner, livet är en gåva… Varför är jag så svart i sinnet? Så trött på människor? Så envist mässande att jag har världens tråkigaste liv? OK, det är en massa ”saker” som fattas i mitt liv, men jag har jobb tre veckor till och jag har tills vidare tak över huvudet. Det finns kärlek i mitt liv och jag har en mamma som fyller 79 år nästa månad. Det är jag tacksam för.

Men jag vill åstadkomma nåt som bara är jag också. Åtta kapitel på min bok är skrivna. Jag orkar inte skriva mer just nu. Det gör för ont. För det handlar om livet före världens tråkigaste liv…


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett stillsamt inlägg.


 

Små kycklingar i gräs nära

Det börjar närma sig påsk.

Det slog mig häromdan att jag lever i Stilla veckan. Det är ett vackert – och för mig just nu synnerligen passande – namn. Jag håller mig rätt stilla. Min gamla kompis Mjölkis var en fena på att rabbla dagarna i Stilla veckan. Själv får jag läsa mig till – på nätet – att det är Dymmelonsdag idag. Det är idag påskfriden inleds och i gamla tider gjorde man det genom att byta ut metallkläppen i kyrkklockan mot en kläpp av trä.

Gula lampskärmar

Lamporna i köksfönstren får gula skärmar under påsken.

Det börjar närma sig påsk, alltså. I mitt hem byts inga kläppar, men jag ska slå på stort och byta lampskärmar på fönsterlamporna i köket, från terracottasolblekta till gula. En del av påsken ska jag tillbringa i Himlen, så jag behöver inte överdriva nåt pyntande.

Äppleblom.

Vackert när det slår ut.

Men ändå. Lite fint vill jag göra här. Skulle vilja ha nån sorts ris att hänga fjädrar i. Fast inte går jag och köper det. Däremot ska jag försöka ta en liten, liten promenad idag. Och tänk om jag ser att nån har beskurit sina träd och inte hunnit frakta bort det beskurna så att jag kan norpa ett par kvistar! Det behöver verkligen inte vara björkris. Jag är ovan vid att ha sånt eftersom min pappa var överkänslig mot björk. Mamma brukade ta in körsbärskvistar i stället. Eller äpplekvistar. Det blev nästan ännu finare när knopparna slog ut…

Nu finns ingen trädgård att ta kvistar från. Jag undrar hur mamma har det i påsk. Det blir många, långa och ensamma dar, med nästan ingen liv och rörelse kring hennes hem. Det var en evig tur ändå att hon inte skulle komma hit. Jag kan ju liksom knappt klara mig själv. Jag blev så glad igår över telefonsamtal från mammakusinen B, den enda av mammas miljoner kusiner som hör av sig både till mamma och mig. Omtanken värmer!

Det verkar bli en solig och fin dag idag.  Jag har sovit dåligt och lite, för jag ville testa att inte ta nån tablett till natten igår. Då får jag ont och så kan jag inte sova. Sist jag tittade på klockradion visade de röda siffrorna 3:48, eller nåt sånt. Jag var därför ganska irriterad (<== litotes!) när somliga i huset skramlade med nånting mot balkongräcket vid sjutiden i morse. Bara så där lagom länge att jag vaknade tillräckligt mycket för att inte kunna somna om.

Kökshandduk med påskmotiv

Min kökshandduk med påskmotiv.

På min agenda för dagen står en lätt promenad. Jag tänkte gå runt husen här bara. Behöver röra på mig för både ryggens och magens skull. Ryggen är hyfsad just nu. Jag har legat på köksgolvet en stund och det är fortfarande den bästa medicinen när ryggen bråkar som mest. Och förutom promenaden ska jag ju pynta för påsken. Jag äger faktiskt kökshanddukar med påskmotiv och dessa ska också fram. Det är liksom ändå dags att byta till rena handdukar i köket.

Vad händer hos dig idag och i påsk??? Ska du pynta??? Ska du resa bort eller vara hemma??? Skriv gärna några rader och berätta! Jag behöver all input från världen utanför som jag kan få!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om denna tisdag, som blev en rätt god dag, trots allt.


I morse skrev jag ju om tisdagar
och att de ofta är så illa ansedda. Min tisdag blev faktiskt ganska bra, kan jag summera så här på kvällen. Så klart att jag var arg när min handläggare från Arbetsförmedlingen ringde i morse. Men samtidigt var jag nöjd att hon verkligen hörde av sig, för det var ju det jag väntade på. Nu hoppas jag få ordning på ärendet så att jag kan lägga det bakom mig ett tag. Kanske börja njuta av att det snart är jul i mitt hus, till exempel..?

Tomte med svamphus

Tomten har jul i sitt svamphus i alla fall.


Arbetsdagen flöt på bra idag.
Jag kände inte en enda gång att det var nåt jag var rädd att misslyckas med eller inte skulle klara av. Tvärtom gjorde jag en del bra saker – tycker jag själv. Det bästa var nog att jag bokade in ett möte med chefen i morgon bitti. Nu funderar jag på vad jag säga och hur jag ska lägga fram det hela. Det kanske ger sig under samtalets gång. Det viktiga för mig är att jag så snart som möjligt får markera att vissa saker inte är OK. Det känns skönt att jag inte är ensam om att tycka det, för övrigt.

Fick ut en del nyheter och ett pressmeddelande på webbplatserna. Sista, interna nyheten gick ut på eftermiddagen. Extra kul var det att få mejl från chefen där det stod

Snyggt jobbat! 

Mejlet kom alldeles nyss och jag har lovat mig själv att inte kolla jobbmejl utanför arbetstid, men… I kväll blev jag ju glad.

I övrigt är det en e-tjänst som krånglar på webben. Det ringer en del folk till mig om detta och på själva sidan står det att felet är anmält och att tekniker tittar på det. Frågan är vem som har anmält det och vart. Det är många såna här frågor som landar i mitt knä just nu.

Det finns en riktigt trevlig tjej med finländskt ursprung (ja, det finns flera som är både trevliga och finska!) som jag gärna fikar med. Det är gott att få lite ”kompisar” på jobbet, såna man kan ha roligt med och prata om intressanta saker med. (Inte recept, handarbete eller barn.) Idag på förmiddagen kom hon ut med en gigantisk skål med godis i fikarummet… Det gick naturligtvis inte att låta bli att ta en och annan bit…

Godis

En gigantisk skål med godis kom fram på fikabordet.


Jag var ensam hela förmiddagen
på jobbet, så gott som, så I tyckte att jag kunde åka hem lite tidigare. Det var bra, det, för jag behövde handla. Dessutom hann jag med att köpa den sista julklappen till Fästmön. Tror jag. Nu skulle jag behöva fixa nåt mer till mamma också.

Nyduschad och renhårig har jag just tagit ett par mackor. Lite senare ska jag släpa ut julklappar i bilen och åka och hämta Anna. Maj gadd, jag undrar var hon ska gömma dessa paket… 

Hur går det för dig med klapparna???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om olika sidor.


Mörka och blöta men varma.
Så kan dagarna i oktober 2013 karakteriseras. Men jag gillar det! För naturen är så färgrik att man förstummas ibland. Förstummas att det finns så många olika vackra färger.

Min paprika, inköpt till ballen* i somras, gillar visst också hösten. Jag har flera frukter på gång, här är två.

Paprikor

Den röda är på väg att mogna. (Bilden togs igår.)


I natt har det regnat rejält,
tror jag. Det var i alla fall stora pölar ute när jag skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Så skönt för alla inblandade att marknaden var regnfri!

Igår kväll satt Anna och jag vid var sin dator och skrev. Anna jobbade två timmar med sånt hon inte hinner med på ordinarie arbetstid. Så är livet nu för tiden – en del har för mycket jobb, andra har inget jobb alls. Men nu ska jag inte klaga! Jag har faktiskt inte fått nåt nej på sökta jobb sen i fredags. Dessvärre har det inte blivit så väldigt många nya jobb sökta för min del: ett par i måndags och ett idag. Visst har jag haft lite annat för mig, men det har heller inte funnits några, för mig intressanta, lediga tjänster att söka mer än dessa tre.

Idag ska jag ut och fara igen. Det blir ett besök på min senaste arbetsplats. Fast inte för att träffa före detta arbetskamrater utan för att luncha med Pe. Lite pirrigt känns det allt, så det är tryggt att Pe är med. Ingen från mitt förra jobb har hört av sig. Jag visste ju att det skulle bli så. Man träffas intensivt under ett par år, sen blir det ingenting när visstidsanställningen upphör. Vid det här laget är jag väl bara ett avlägset minne för de flesta. Och nu gnäller jag inte, jag konstaterar!!! (Jag noterar dock att jag fortfarande står som ansvarig för vissa sidor på webben…) Det finns alltid två sidor av samma mynt och om jag hade velat skulle jag väl själv ha kunnat höra av mig till nån. Samtidigt vet jag hur intensivt det arbetas och jag är faktiskt rädd att störa…

Paprikor

Paprikorna från andra hållet. (Bilden är tagen idag.)


Anna jobbar lååång dag idag
och ska inte hämtas hem förrän klockan 16.30. Jag har lovat ta med en låda kycklingspett hem från Ultuna Thai Mith, stället som gör stans bästa jordnötssås…

Nu ska jag ägna mig åt att skriva, skriva, skriva. Förhoppningsvis hinner jag också läsa ut min bok på gång under dagen. Den är lite seg och jag skulle gärna vilja börja på en ny. Men vad ska DU göra idag??? Skriv gärna en rad eller två i en kommentar och berätta! Du vet ju att jag är NYFIKIS!!!


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur det kan vända.


Det var en riktig skitdag idag.
Riktig skitdag. Inte nog med att jag var negativ och nedstämd, jag var irriterad och arg också. Dels fick jag inget vettigt svar från Let’s Deal om min beställda och betalda turbo snake, dels hörde jag inget från Dalkarlarna som var firman som min bostadsrättsförening hade avtal med angående fönsterbytet förra hösten. Jag hade ju trasiga persienner redan från början, men nu har det hänt ytterligare saker.

Men sen kan saker vända. Inte vad jag, men det hjälper tydligen att…

  1. ventilera?
  2. blogga om det?

Först kom ”ormarna” med posten på eftermiddagen. Och när jag var på väg till garaget efter att ha hämtat hem Fästmön från jobbet ringde Elitfönster, de som har levererat fönstren med persienner som Dalkarlarna monterade. I morgon klockan 8.30 kommer de hit och fixar mina persienner! Fast de hade bara fått uppgift om att det är en som är trasig, trots att jag, så sent som i fredags, ringde om att det är flera som är trasiga. Från Dalkarlarna dock total tystnad, trots att de skulle höra av sig med besked. I fredags. Men jag kan väl säga att jag är nöjd med att få saker och ting fixade i morgon. Förhoppningsvis. Det här med kundtjänst och kundbemötande har jag emellertid en och annan åsikt om…

Anna överlevde min middag och nu ligger hon och sover räv under pläden och väntar på kaffe. Jag är glad och nöjd att ormarna har levererats och att persiennerna ska lagas i morgon, så glad att jag kan sjunga opera. Tosca. Med en toscabulle i käften – HEPP!

Toscabulle

Jag skulle kunna sjunga opera med denna toscabulle i käften.


Ett jobb till att söka
har jag hittat idag. Den ansökan ska jag skriva efter fikat. Sen blir det Top of the lake som får runda av kvällen.

Nästa irritationsmoment ligger emellertid och pyr i bakhuvudet: ett uteblivet recensionsexemplar med tillhörande inbjudan till boksläpp borde ha levererats vid det här laget… Får väl ventilera eller blogga om det i morgon, så kanske det dimper ner i postboxen. Fast nu hinner jag varken läsa, recensera eller gå på boksläppet, så…


Livet är kort. 

Read Full Post »

Trött och DAAAN på ren östgötska kom jag hem efter en hektisk och rolig dag på jobbet samt ett besök hos frissan och Tokerian. Vittjade min postbox och fann detta intressanta innehåll:

Dagens post

Antiktidningen, en räkning och ett paket.


Antiktidningen är alltid rolig att få,
men se Mediehuset UNT vill jag inte ha några fönsterkuvert ifrån. I morgon ringer jag dit och ber dem avsluta min prenumeration på lokalblaskan när den går ut i mars.

Jag har inte nån lust längre att betala 2 700 nånting pix för de tunna tidningar som kommer nuförtiden. Hutlöst pris! Men man kan ju inte bara skita i att betala räkningen, man måste höra av sig också. Så småningom hittade jag kontaktuppgifterna på baksidan. Däremot framgick inte telefontiderna. Man tänker att ett Mediehus borde… ja, ja, skit samma. Den var nämligen det GRÖNA paketet som var mest spännande i dagens post, för inuti låg dessa!

Orange vantar

Inuti paketet låg dessa VACKRA VANTAR, i Toffelriktig kulör


Och ett vänligt,
medföljande kort:

Kort fr I

Vänliga rader!


Stort TACK till Iréne
för de VACKRA VANTARNA! En mer Toffelriktig kulör finns inte! För tänk, nu lär det bli svårt att glömma vantarna – de syns otroligt bra! Dessutom tror jag att de är smått unika – nåde den som stjäl dem! Bäst av allt är nog emellertid att – jag matchar Leffe!!!

Leif GW letar kossor

Jag matchar Leffe!


Livet är kort. Och jag slipper frysa om händerna!

Read Full Post »

Den där vännen Lisbeth jag har, hon som inte alls heter Lisbeth utan nånting helt annat, hon är en riktig energiinjektion! Vi hade en lunchdejt idag och den blev så lång att jag nog måste jobba över lite i kväll… Tänk att två människor kan ha så mycket att prata om!

6 Spruta

Lisbeth = energiinjektion som till och med skulle få gosedjur och en gammal pälsmössa att väckas till liv.


Det här med vänner är inte lätt.
En del har svårt att få vänner, andra har svårt att behålla vänner. Och några har svårt att vara en vän. Jag kan konstatera att jag har vänner till olika saker. Vännen Lisbeth är en sån som jag kan göra det mesta med, emellertid:

  • prata jobb
  • flamsa
  • snacka allvar
  • fika
  • käka lunch
  • dricka öl (fast det har vi inte gjort än, jag bara vet ändå!)

för att nämna några aktiviteter. Idag hade vi lunchdejt. Den inleddes, när vi hade slagit oss ner vid ett bord, med att uppdatera varandra om den senaste tidens krämpor. Det var bara att inse att Lisbeth inte bara är vän och före detta arbetskamrat. Hon är doktor också! Fast det är ju å andra sidan jag med, så det blev ju på sätt och vis en jobblunch, hö hö hö. (Det där sista är ett bas-skratt. Eller alt-skratt, säger man väl eftersom jag är kvinna..?)

Jag tror att det är så att det skiljer några veckor på oss i ålder också. Det kan ju till viss del förklara den samhörighet jag känner med Lisbeth. Men ändå inte, för mig veterligen kommer Lisbeth inte från Metropolen Byhålan

Idag pratade vi inte bara krämpor och behandlingar utan även om vikten av kommunikation. För det är viktigt att kunna kommunicera. Det är också viktigt att våga fråga när man inte förstår vad det är en annan part försöker kommunicera. Det är emellertid inte alltid så lätt när den kommunicerande blir förbannad eller sur – för h*n tycker ju så klart att det h*n kommunicerar är just… SÅ KLART. Men jag erkänner att jag har blivit harigare. Jag vågar inte längre fråga vem som helst vad h*n menar om jag känner mig osäker. Sist jag gjorde det fick jag en käftsmäll (en verbal sådan, ska tilläggas). Jag erkänner också att jag blir irriterad på folk när de missuppfattar vad jag försöker kommunicera och svarar, enligt mig, bort i tok.

En grundförutsättning för kommunikation och att lyckas förmedla det budskap man vill och få respons på det – för det är ju dialog som är kommunikation annars handlar det om information! – är att tala sanning. Man behöver inte alltid och inte i alla lägen säga allt, men när man säger nånting är det ju bra om det är sant. Eller att det åtminstone är den kommunicerandes sanning.

megafon

Hör du mig? Jag menar, hör du vad jag egentligen säger?


Ja, det är mycket med det där…
Kommunikation, vill säga… För att inte tala om vänskap… Det är bara att inse att alla vänner inte är lika bra på att höra av sig när de har lovat – eller ens hör av sig överhuvudtaget. (Inte roligt när avhörandet sker från ett håll hela tiden.) Men att inse och acceptera är två skilda saker. Vi ska nog passa oss för att försöka uppfostra vuxna människor. Var och en är som den är. Och vänner kan vi ju umgås med på lite olika sätt.


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

Fredagstrött… Det är inte bara mitt förnamn just nu utan även mitt efternamn. Men när jag hittade ett brev från Ikano Bank i min postbox piggnade jag till – av ilska.

Ett brev som gjorde mig ilsken.


Brevet är en påminnelse
om IKEA HANDLA-kortet. Ikano Bank tycker att det är ett tag sen jag handlade och vill med brevet, och dessa rader jag nu citerar, påminna mig om att jag har ett kreditkort hos dem:

[…] har du inte handlat eller hört av dig till oss senast den 30/10 2012 avslutas ditt konto automatiskt.

står det i första stycket. Vad det emellertid inte står är hur man ska höra av sig till dem. Jag hittar emellertid längst ner på brevet, i mikrostil, några rader om att man kan ringa ett visst nummer om man har frågor och att öppettiderna är måndag till fredag klockan 9 – 17. Se själv:

Det går knappt att läsa, men där står ett telefonnummer samt öppettider.


Klockan var 16.50
så jag tänkte att jag ringer väl då, nåt annat sätt att höra av sig på fanns ju inte vad jag såg. Jag möts av en inspelad röst som ger mig diverse val. Jag vill naturligtvis ha personlig service. Men gissa om jag blir ilsken när jag får veta att man där har öppet måndag till torsdag klockan 9 – 17, men fredagar endast 9 – 16! Hur vore det om Ikano Bank kunde ge sina kunder korrekt information??? Behöver banken en kommunikatör, kanske???

Nej, jag tänker inte handla nåt på det här kreditkortet före den 30 oktober bara för att kontot inte ska avslutas. Vill banken ha kunder kvar får man ha en trevligare ton i sin brev och dessutom informera om hur man ska höra av sig. Och så är det ju bra om man i brevfoten anger korrekta öppettider.

Betydligt mildare till sinnet blev jag emellertid strax när jag öppnade ett annat kuvert som också låg i postboxen. Det var från den kära Maria Engelwinge, som jag inte hört av eller sett i bloggvärlden på ett tag. Hon påminde om sin existens med detta fina kort:

Post som gjorde mig mildare till sinnet efter Ikano Banks brev.


Jorå, Maria,
jag ska ringa nån dag, men det är så otroligt mycket som pågår i mitt liv just nu – kolla här på bloggen så förstår du…

Är det nån som inte får lika fina kort som jag får av Maria men som vill köpa kort av henne? Kolla in hennes ”kortblogg”!


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts