Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hoppas’

Ett inlägg om en TV-film.


Just i Miss Marple-tider
igår kväll var jag på utflykt. Därför spelade jag in på DVD-hårddisken. Och när jag kom hem och hade landat i min favoritfåtölj efter diverse kvällssysslor drog jag igång Miss Marple: At Bertram’s Hotel (2007).

Miss Marple

Miss Marple löser gåtorna även denna gång.


Miss Marple lämnar landsbygden
och far till London och storslagna Bertram’s Hotel, ett hotell hon minns från sin barndom. Syftet med vistelsen är att följa med en väninna till en testamentesläsning. Väninnan hoppas på att få ärva den nyligen avlidne ägaren. Men som vanligt händer det mystiska saker. Ingen är vad den utger sig för att vara. Här finns lustiga karaktärer som en hattmakare, en jazzsångerska, en präst med flera. Och så den tafatte polisen, som naturligtvis förälskar sig i den klipska husan.

En trivsam film som hade flera bottnar. Eftersom den utspelar sig runt andra världskriget jagas det nazister. Boken, som filmen är baserad på, kom emellertid inte ut förrän 1965.

Högt Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett under, ett mirakel!


Minns du De Trasiga Skåpen på Tokerian?
Först noterade jag dem den 28 juli. Då hade de faktiskt varit trasiga ett bra tag, men det var första gången jag fotade.

Trasiga skåp

Trasigt…


Sen kollade jag
i början av augusti…

Trasiga skåp 6 augusti

Lika trasiga skåp i början av augusti.


En bit in i augusti,
den 9:e, närmare bestämt, var skåpen… också trasiga…

Trasiga skåp

Trasiga skåp även den 9 augusti.


Men nu har det skett
ett under, ett mirakel! SKÅPEN ÄR LAGADE!!! HURRA!!!

Trasiga skåp är lagade!

De trasiga skåpen är lagade! Eller åtminstone är lapparna med ordet ”trasigt” borttagna…


Så du ser…
Man ska inte sluta hoppas på under eller tro på mirakel. De sker fortfarande år 2013.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tidig saknad.


I kväll blir Fästmön mamma på heltid igen
under två veckor. Jaa, hon är förstås alltid mamma, men hon har inte alltid sina barn boende hos sig. Jag saknar henne redan!

Men jag tror… hoppas… vill… att hon kommer tillbaka. Den kvarlämnade ACO-flaskan på hyllan i duschrummet lovar det. Lite grann, i alla fall.

Hyllan under spegeln

Hyllan under spegeln i duschrummet. Annas halva av hyllan till vänster i bild.


Idag var det visst…
lite tungt, ledsamt och sentimentalt här…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om väder och vind och om att knyta kontakter. 


Regnet kom äntligen igår kväll.
Lagom till Morden i Midsomer smattrade det mot tak och fönsterbleck så där hemtrevligt som bara sommarregn kan smattra. Så där så att man verkligen känner hur tillåtet det är att vara inomhus idag. För det dåliga vädret har fortsatt. I skrivande stund vräker det ner. Jag gillar verkligen regn!

Nu kan jag fortsätta att nätverka framför datorn! Ifall du har missat det så har jag reggat mig på LinkedIn. Jag har inte alltid så lätt att gilla vissa sociala medier, men detta tilltalade mig eftersom det handlar uteslutande om jobb och kompetenser. Jag är långt ifrån världsbäst på det. Jag stapplar fram, famlar, försöker få till en profil som är jag.

Ulrika Hurtig

Jag.


En bra grej
är att man kan ge varandra rekommendationer, till exempel kollegor emellan eller affärspartners. Men det som slår mig ganska omgående är somligas ointresse av att såväl knyta kontakter som att lämna rekommendationer. Vi är tillbaka till det där att den som har jobb har råd att vara lite seg på att hjälpa andra.

Man kan inte få rekommendationer av nån som inte har accepterat ens kontaktförsök. Det tycks ta tid att svara på en sån förfrågan också, men jag har i skrivande stund 17 kontakter. En av dem har tagit kontakt med mig, resten har jag kontaktat. Jag har bett om fyra rekommendationer från olika håll. Så här har det gått:

  • En svarade att h*n inte minns vad jag hade för uppgifter
  • En svarade att h*n inte vet hur man skriver rekommendationer (h*n har flera hundra själv…)
  • En har inte svarat alls
  • En har lämnat en rekommendation, en fin sån, dessutom.

Jag skulle önska att alla ni som har jobb för ett ögonblick kunde sätta er in i hur det är att inte ha jobb. Då kanske ni skulle orka/vilja/klara av att skriva några rader. Och är det så att du inte har nån lust att skriva en rekommendation, säg det då så jag slipper sitta och vänta/tro/hoppas.

I övrigt är det inte helt enkelt att få till nånting bra. Jag hittar inga instruktioner på LinkedIn. Men det finns förstås inga färdiga mallar för hur man gör. Var och en gör som den vill. Målet för somliga kanske är att få många kontakter, men för en del handlar det om att få kontakter som leder ut i arbetslivet igen.

Man kan knyta kontakter med vänner också och det har jag gjort. Men vi pratar inte socialt på LinkedIn, det finns det andra fora för. Jag noterade också vem som var allra först att svara på en kontaktinbjudan från mig. Det var fru Nätverk herself, Fatou, förstås! Tyvärr kan jag inte skriva nån rekommendation om henne, för hon är ”bara” min vän på LinkedIn, vi har aldrig jobbat ihop. Men söker du en driven och målmedveten kvinna som skulle kunna sälja sin pappas gamla slips till dig och som har diplomatin i blodet utan att alls vara mesig – då är Fatou alldeles rätt att anställa! Bara så du vet. 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Tofflans midsommardag.


Mina ord är nästan slut.
Måste hitta dem igen, snart! I morgon har jag en intervju som ska bli en artikel. Jag vill. Jag vill så gärna. Så inte bara bilder utan också ord nu.

En slapp dag. Behöver såna. Orkar inte tänka på det svåra, det jag ska ta itu med. Dagens itutagande består av enkla vardagssysslor som att gå och handla. Det verkar som om nån hade rymt från vardagen där också!

Tofflor på trottoraren
Hoppsan! Tofflorna då?


Grillat på menyn idag. Elgrillat. Det ryker inte. Köper tzatziki och lite till.

Hemma igen. Telefonerar med mamma. Samma som igår. Försöker hålla modet uppe. Pratar. Biter ihop. Brister när hon minns fel. Eller jag.

Telefonerar med Jerry. Försöker bena ut. Det är lättare att hjälpa andra när man har stora problem själv! Min Nästanbror mejlar mig om ett projekt som rör Jerry – på sätt och vis. Vågar jag hoppas?

Läser lite. Försöker skriva en del. Går så där.

Samarbetsprojekt med Fästmön. Vi klär om kökssoffan. Äntligen! Så fin den blev utan trasigt tyg!

2 Omklädd kökssoffa
Omklätt.


Genomsvettig.
Men ute är det mulet. Kan vi elgrilla? Jepp! Torka av skiten, den har stått oanvänd i flera år. Dammig. Marinera kalkon. Hacka grönt. Stoppa sladden i uttaget. Kör hårt!

Elgrillat
Elgrillat.


Grönsaker är nyttiga,
sägs det. Jag gör en jättenyttig skål.

Sallad
En jättenyttig skål. 


Inne i köket – ett stilleben.
Brödrost och mejsel, hur hänger de ihop? Ja just det, soffomklädningen.

Mejsel o brödrost
Brödrost och mejsel – ett stilleben.


Vi äter mat på ballen*.
Det går bra. Det blir till och med gott.

Kalkon sallad tzatziki
Kalkon, sallad, tzatziki.


Ett franskt rödvin till maten, Jura (2007).
Skulle passa till grillat. Det gör det.

Jura 2007
Passar till grillat.


Kors i taket, men jag diskar!
Anna behöver verkligen slippa! (Fast hon bär in och torkar av.)

Medan solen sjunker ner i midsommardagens kvällsmoln funderar jag ut några frågor till i morgon eftermiddag.

Kvällshimlen på midsommardagen
Kvällshimmel.


Jag tänker också hela tiden på vad jag ska skriva i mitt mejl till prefekt 2 – jag åker inte in och jobbar igen, som det känns nu. Det får vara. Jag har 27 semesterdagar att plocka ut. Om prefekt 2 vill att jag ska skriva under nåt papper får han göra sig omaket att skicka det rekommenderat. Jag åker inte in förrän i slutet av nästa månad och städar och rensar och lämnar tillbaka nycklar, passerkort, mobil. Samma visa om igen, men den här gången vet jag vad det handlar om. Ändå var jag inte bättre beredd än sist. Det gör lika ont. Gamla sår rivs upp. Skillnaden: varma, omtänksamma arbetskamrater som säger att jag mer än duger.


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som får avrunda dagen.


Telefonerade med mamma i eftermiddags.
Naturligtvis kunde jag inte hålla mig utan berättade om de två möjliga framtidsutsikterna som kan tänkas landa hos mig i veckan. Jag ville så gärna berätta nåt glatt och positivt för henne! I nästa sekund ångrade jag mig, men då var det försent. Mamma målar upp en bild efter sin egen tolkning och när hon får nog av Somliga drämmer hon dem i huvudet med det. Problemet är bara att det är dottern hon använder samtidigt som hon skarvar lite. Sanningen är betydligt enklare och fulare.

Elias och jag packade ihop hans dator och böcker och åkte till Restaurang Maestro sen. Jag hade ju inte tänkt åka dit igen efter att ha sett matleveransmannen klia sig rejält där bak en gång, men nu blev det så. Det kändes lite roligare att ta dit pojken än till en vanlig pizzeria. Kliande mannen jobbar ju liksom inte inne i restaurangen utan kör bara ut beställd mat.

Maestro har en del spännande inredning. Eftersom restaurangen är belägen i en gammal bensinmack har man gjort sitt bästa för att hålla kvar det lite. Väggarna är av korrugerad plåt – ser det ut som! Det är faktiskt en tapet! Accentfärgen sen är en färg som jag bestämt vet att en viss arg tjej estimerar synnerligen!

Konst på Maestro
Vägg som korrugerad plåt, konst i svart och lime. Den senare är restaurangens accentfärg.


Det finns fler annorlunda detaljer
på Maestro. Idag tyckte jag till exempel att besticken är väldigt vackra. De ser nästan erotiska ut.

Kniv och gaffel Maestro
Erotiska bestick?


Men nu var det inte erotik vi skulle ägna oss åt
utan mat. Elias tyckte att vi fick vänta länge. Det var väldigt mycket folk där. Till sist fick vi vår mat. Elias åt fish & chips, jag tog en Quatro formaggio-pizza. Jag tycker att stället har blivit aningen sämre efter ägarbytet. Till exempel påpekade jag att bordet var vickigt redan när vi satte oss. Servitören skakade bara på axlarna och sa:

Det är det jämt!

och sen gick han – för att hämta nåt att lägga under ena bordsbenet, trodde jag. Men han kan aldrig tillbaka! Jag rev därför av halva min servett och la under bordsbenet.

När maten sen var färdig kom min pizza först. Elias mat dröjde fem minuter. Det är dåligt, tycker jag. I ett sällskap ska alla få maten samtidigt. Eftersom vårt sällskap inte var så stort – två personer – borde det inte ha varit svårt.

Så snart vi hade svalt sista tuggan messade jag Elias pappa som överenskommet att vi var klara för avfärd, men jag frågade också om han hade nåt kaffe att bjuda på. Det hade han! Jerry gör alltid så starkt och gott kaffe, så det smakade kanongott. Till kaffet fick jag en katt i knäet, Felix, som jag en gång för ett par år sen var med och räddade livet på!

Felix i knäet
Felix hoppade helt ogenerat upp i mitt knä.


Det kändes konstigt
att åka hem till ett tomt hem, men jag tänkte att killarna kanske ville umgås lite innan det blev läggdags. Och jag gissar att vi ses igen på skolavslutningen på tisdag kväll.

När jag svängde in på parkeringen såg jag regnbågen sjunka ner i Tokerian. Det sägs ju att det ska finnas en kruka guld i slutet av regnbågen, men jag är inte riktigt säker på att det stämmer i det här fallet…

Regnbåge
En regnbåge över Tokerian.


Jag satte igång med att riva ur sängkläderna för att bädda rent. Nu ska jag göra klart det och inte sitta här och skriva. Måste försöka somna före halv två i natt, ska ju upp tio över sex i morgon bitti för en ny arbetsvecka, med förhoppningsvis minst två, kanske till och med tre erbjudanden om framtiden… (Man kan ju få drömma och hoppas ett tag, i alla fall…)


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett upprört inlägg, men ändå ett inlägg om mod.


Uppdaterat inlägg:
Lyssna på Hilde Klassen, här ett inslag från Radio Uppland


Jag såg på Twitter på lunchen 
att lokalblaskan äntligen har gjort nånting bra: duktige, modige Staffan Wolters har skrivit en artikel om den från kommunen utköpta Hilde Klasson.

Idag tycks det vara kutym att köpa ut människor som anses icke önskvärda. Hilde Klasson har inte bara en anställning (ja, hon har inte slutat än!) vid Uppsala kommun för att utveckla Gottsunda. Hon är S-politiker och jobbar även fackligt. Det är just jobbet för facket som hon själv tror är skälet till att hon blir utköpt. Fast hennes chef säger att det är Hilde Klasson själv som vill sluta.

Till Upsala Nya Tidning säger Hilde Klasson:

[…] Jag har aldrig bett att få sluta. Jag vill arbeta kvar men har pressats att skriva på avtalet. Jag fick veta att det inte skulle bli så roligt för mig om jag valde att stanna […]

Har vi hört den förut? Svar: JA! Historien tycks upprepa sig om och om igen, med lite andra aktörer, bara. Men rollerna består fortfarande av chefer som vill bli av med anställda de inte gillar. Anställda, som på nåt sätt har misshagat dem, tvingas att skriva på avtal eftersom det annars, underförstått, blir ett helvete för dem. Är man dessutom, som en mig närstående person, trakasserad och utmobbad av chefen sen en tid tillbaka orkar man inte stå emot detta sista. Tro mig, jag vet. 

Övriga roller spelas av så kallade arbetskamrater som gör allt för att rädda sina egna skinn, till och med går över lik, mobbar, ljuger och snackar skit bakom ryggen – alternativt tiger eftersom de är rädda för att de ska ostraceras (omplaceras eller få kränkande arbetsuppgifter) eller, som Hilde, avpolletteras. Till min lilla glädje noterar jag dock att Hilde Klasson åtminstone har en kollega som står upp för henne. Heder, Mie!

Hilde Klasson är 60 år och får nu avtalspension tills hon fyller 65. Det är kanske lättare för henne att bråka och gå ut i media än den som är tio, femton år yngre och måste leta nytt jobb eftersom avgångsvederlaget inte var så stort. Men det spelar ingen roll. Det är viktigt och modigt av Hilde Klasson att våga prata om det här. Jag vet nämligen många som har skämts i flera år kring sitt utköp.

tårar
Många har skämts i flera år för att de har blivit utköpta.


Staffan Wolters är den journalist
som jag länge har hoppats på ska skriva om detta. Jag hoppas emellertid få ännu mer av honom: att han, när han ändå är igång, gräver lite hos andra offentliga arbetsgivare. För inte heller dessa har rena samveten. Det finns så mycket skit att gräva upp, så sluta inte, Staffan! Fortsätt, du modige man!

Jag tycker att du som har läst det här inlägget också ska läsa UNT-artikeln (länken finns ovan i det här inlägget). Vidare tycker jag att du ska lyssna på kommunfullmäktige som debatterar den senaste tidens utköp på måndag.

Och för den som inte vet det, men… Visst kan man som enskild stämma sin arbetsgivare inför Arbetsdomstolen. Många enskilda skulle vinna där mot arbetsgivaren. Men domen som skulle följa skulle innebära lägre ersättning än avgångsvederlaget. Även den som har blivit petad från sitt jobb behöver leva. Men hur lätt tror du att det är att få ett nytt jobb efter att ha blivit utköpt?


Livet är kort.

Read Full Post »

Äh, jag orkar inte vara seriös idag och skriva om nåt aktuellt som är på tapeten. Jag har ingen lust, vill bara tramsa, för jag orkar inte med mig själv. Inte är jag känd ens inför mig själv för att vara obeslutsam, men jag kan baske mig inte bestämma mig vilket ben jag ska stå på just nu. Eller om jag ska hoppa(s) på nånting mera utlovat konkret och fast. Fast frågan är om jag vågar hoppa(s) igen. Jag har gjort det så många gånger förr och bara blivit besviken…

Våffeldagen är det idag och Tofflan har suktat efter våfflan hela dan. Men det skulle ju som sagt bli korv idag. (Kycklingvariant för min del.) Fästmön, som inte äter så mycket bröd just nu, kokade i stället lite hjärna och några fingrar till sin smalis-korv.

blomkål o morötter
Hjärna och fingrar till Anna.


Jag fick ont i magen efter maten
och är allmänt chokladsugen. Vill trycka i mig massor, inte bara nån liten bit, inte. Tröstäta, kallas det på lätt svenska. Eller äta för att jag tror att jag ska få energi nog att komma fram till ett beslut. I morse vaknade jag med huvudvärk.

Väderspänningar i huvudet

som en gammal chef till Kerstin i Backen brukade säga. (Nej, h*n hade nog inte riktigt alla fåren hemma.) Blev tvungen att medicinera – jag alltså, inte chefen med väderspänningarna en trappa upp. Tror att det är hjärncellen som stångar sig blodig mot insidan av huvudet. Nä, Anna skulle nog ha kokat min hjärna, det kanske hade hjälpt.

Nu ska jag läsa en stund och klockan 21 väntar Dicte på oss. Denna andra danska polisserie vi följer och som jag tycker är bättre än sega Brottet.

Dagarna går. Jag tänker. I morgon efter jobbet ska jag lägga mitt huvud i kompetenta händer och få utsidan ombesörjd. På onsdag kommer mamma och torsdag tänker jag inte jobba utan storhandla till påsk. Jag har varit på Systemet idag och köpt tre (3) påsköl jag ska festa på. Har en julöl kvar sen jul, alltså blir det en öl per dag långfredag, påskafton, påskdagen och annandag påsk. Smart tänkt, va?! Tofflan kan räkna lite i alla fall. Men jag undrar vad den här flaskan påsköl gör med hjärnan… Jag vet en som skrattar åt den uppe från sitt moln – och en annan som nog skrattar åt den från Down Under.

Electric nurse påsköl
Undrar om en elektrisk syster kommer med denna..?


Dricker du påsköl i påsk eller är det påskmust som gäller???


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag och nu är vi inne på en av årets sista veckor, vecka 49. Så här ser höjdpunkterna (trådlöst) respektive dalarna (rådlöst) ut just nu, enligt Petite Moi:

Trådlöst


Rådlöst


Livet är kort.

Read Full Post »

När jag hade landat i morse på jobbet var det förstås dags att starta datorn. Jorå, den gick igång, fast… skärmen var ju lite svart och några filer hittade den inte… Trött man blir… Som tur var hade jag sparat telefonnumret till M på IT och lyckades komma fram. Fick snabb och bra hjälp och kunde äntligen jobba lite. Däremot svär jag ve och förbannelse över den person som installerade en ny version av webbläsaren. Den är så kass och jag blir fruktansvärt irriterad och frustrerad! Till råga på allt dog vår hemsida och vårt intranät kring lunchtid. Och… skratta inte nu, men… Det var en avgrävd kabel…


Idag var det verkligen en avgrävd kabel som orsakade problem…

                                                                                                                                                               Detta fick till följd att utbildningssidorna jag och S skulle jobba med mest fick ligga och vänta. Trekvart fick vi och det hann jag klart en sida på eftersom verktyget dessutom hängde sig – som vanligt… Däremot ringde en av forskarna som jag sist fick tag i nere i Kenya. Vi resonerade en stund och kom överens om textlängd och bildmaterial för att beskriva ett av forskarens spännande projekt!

Nåt eftermiddagskaffe blev det knappt, en kopp på lite halvstående fot uppe på avdelningen. Jag hade en dejt med MP för att gå igenom pressmeddelanderutiner. Dessutom hade jag en pressinbjudan som skulle ut via vår nyhetsförmedlare och till hemsidan, så det var perfekt att få testa skarpt! Och, läs nu ordentligt Hmm…: Lite kul var det också att få sitta vid en Mac igen, det var väl så där en tio år sen…

Innan jag halkade ner på lerig stig till bilen för att åka hem bad jag om några råd inför onsdagsförmiddagens övning. Jag är inte direkt nervös än, men spänd. Mamma fick ett hastigt telefonsamtal vid lunchtid. Det var ju inte direkt upplyftande att höra

Vi får inte hoppas för mycket den här gången!

Eh?!. Jag vet inte riktigt vad hon menade med det, för det klart att jag hoppas. Hoppas kan jag väl göra hur mycket som helst, även om jag inte tar nåt för givet. Men jag vet att jag blir besviken och ledsen om det inte går vägen, det vore ju konstigt om jag inte skulle bli det efter över två månader i Paradiset…

Mina krukväxter har fått vatten, själv ska jag duka fram flingor och mjölk och rostat bröd. Tänkte ägna kvällen åt att kanske stryka jeans och läsa. Boken jag läser är märklig och det är först nu när jag har kommit mer än halvvägs som jag inser att den är ganska bra och väl värd de 30 pix jag gav för den hos Bok-Anna nere i hamnen i Metropolen Byhålan!


Här är FEM hos Bok-Anna och river och rafsar!

                                                                                                                                                           Det där var min dag! Hur var DIN dag???

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »