I morse vaknade jag 6.40. Inte av måsarna, men av ljuset. Och att jag hade ont, förstås. Denna strålande sommarmorgon ser ut att bli till en ny het sommardag när man borde ligga på playan, men man sitter i en bil. Jisses, hur överlevde man före AC:n???
En soluppgång från mars.
Idag är det som sagt resdag. Mamma höll på att packa av och till igår. Då och då kom hon av sig för att hon kom på nåt hon inte fick glömma – och sen glömde hon bort vad hon höll på med. Jag tror att min närvaro här snurrar till det för henne. Och jag saknar fortfarande min kloke far som hade en förmåga att dämpa henne när det bar iväg, så att säga. Den förmågan har inte jag. Jag blir otålig och jag störs av att min evigt unga mamma håller på att bli gammal.
När jag inte kunde somna om i morse låg jag och funderade på det här med att blogga. Bloggen har ju varit – och är – ett sätt för mig att överleva. I stället för att gå upp i limningen av ångest har jag fläkt ut mig här. Jag har blivit mer restriktiv med utfläkningen på sista tiden. Mina innersta tankar blottar jag delvis i låsta inlägg. Skälet är inte att jag är rädd för att stå för mina känslor – jag står för det jag skriver här eftersom det är mina känslor. Inte fakta utan känslor och åsikter. Jag är rädd för kritik, för de flesta av oss kan inte ge konstruktiv kritik utan är bara elaka. Och jag irriteras av att en del människor tror att de har nån sorts rättighet att kommentera och skriva vad som helst till mig här. Så är det inte! Att kommentera mina inlägg är ingen rättighet utan en möjlighet jag har valt att ge de flesta. De som missbrukar den möjligheten blockeras från att kommentera. Hittills har det varit två homofober och tre personer varav den ena kallade mina andra läsare för idioter. Den kommentaren har jag för övrigt tagit bort, jag minns inte riktigt, men jag tror att jag blev väldigt arg. En annan av de avstängda var helt klart från en sekt och ville bedriva propaganda för den på min blogg. Inte OK för mig! En tredje gick över en gräns jag har, trots minst tre försök från min sida där jag bad personen i fråga att inte skriva vissa saker till mig.
Kritik är svårt att ta ibland, det svåraste är när den egna personen blir angripen om man skriver om sig själv och sina känslor. En gång kände jag det som att två läsare gaddade ihop sig och hoppade på mig här angående min ekonomi. Jag tyckte att jag berättade alldeles för öppet och för mycket och ändå var det som om de två inte ville förstå vad jag sa. Då valde jag att sätta punkt i diskussionen genom att stänga av kommentarsfunktionen. Ingen av dem är blockerade, men vi har inte hörts av sen dess. Jag har slutat följa en av dem. Så blir det ibland. Man inser att man inte har nåt gemensamt med vissa människor – eller helt enkelt inte gillar det de skriver eller dem som personer. Varför ska man följa dem då? Och varför följa dem som skriver sånt man inte gillar?
Idag är det årsdagen av det hemska på Utøya. Sänd en tanke.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 