Medan mörkret faller

Ett inlägg om en bok.

---

 

Medan mörkret har fallit och december månad har inletts har jag läst en riktigt ruggig bok. En bok som bland annat utspelar sig här i Uppsala för nästan på dagen 80 år sen (den avslutas den 8 december 1934). Arkeologen Anna Lihammer debuterade skönlitterärt under året med Medan mörkret faller. Och alldeles nyligen blev boken tilldelad Årets debutpris av Svenska Deckarakademin. Förlaget Historiska Media hade hela två böcker nominerade när årets bästa kriminalromaner skulle utses. (Den andra boken var ju Tyskt rekviem.)

Det är 1934. Nassarna har tagit makten i Tyskland. Det begynnande mörkret faller även i Sverige och i Uppsala. I Anatomiska institutionens källare påträffas nämligen en framstående akademiker. En väldigt död och mördad sådan. Kroppen hittas i ett likkar och har konstiga hål i huvudet. Utsedd att leda utredningen blir polisen Carl Hell från Stockholm, eftersom fallet känns lite för… delikat för Uppsalapolisen. Carl Hell har ett förflutet i Uppsala, som läsaren anar här och var under de dagar utredningen pågår…

 

[…] Uppsala var dessutom ingen plats som han längtade efter att besöka igen. Någonsin, egentligen. Särskilt inte tillsammans med dem. Kunde han komma undan Uppsala tänkte han i alla fall göra sitt bästa för att slippa dem.
‘De är idioter allihopa’, sa Carl. […]

Nej, Carl Hell har inga höga tankar om vare sig Uppsala eller sina manliga kollegor. Därför tar han med sig polissystern Maria Gustavsson till Uppsala. Maria Gustavsson, som är radikal och synnerligen intresserad av en viss läkare. En viss kvinnlig läkare.

Det är spännande att se hur författaren blandar in verkliga händelser i sin fiktiva berättelse. Hon lyckas verkligen få till en mörk och skrämmande skildring. Det är inte utan att jag tycker att Mohamed Omars novell Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet och den här boken påminner om varandra! Inte nog med att handlingarna i båda böckerna utspelar sig i Uppsala och kring Gustavianum. Båda verken innehåller ruskiga mord där gift bland annat är inblandat. Men Anna Lihammers bok innehåller också flera HBTQ-teman, som ska visa sig ha en viss poäng i handlingen.

Anna Lihammer kan verkligen bygga upp en kuslig stämning och samtidigt få med kusliga fakta om samtiden, kring rasbiologer, steriliseringslagen och synen på psykisk sjukdom, till vilken homosexualitet för övrigt räknades. Ganska snart gissar jag i vilket sällskap mördaren finns, men jag klarar inte av att lista ut exakt vem det är. Detta, tillsammans med att jag tycker att det är extra roligt att Uppsala får en prominent plats i berättelsen, (även om det ju handlar om väldigt obehagliga seriemord och tämligen fruktansvärd människosyn) ger många pluspoäng!

Toffelomdömet blir det högsta! Och Tofflan vill gärna läsa mer om Carl Hell och Maria Gustavsson!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 11: Kaka och Kacka

Dags för veckans höjning (kaka) respektive sänkning (kacka). Så här tycker jag att det blir:

Kaka

• Fatous kaktävling (den var jättekul! Mer sånt! Och jag länkar igen ifall det finns nån kaka kvar…)
• Nurse Racheds omtanke om min röda näsa (du är allt en riktig kompis, du!)
• Fästmön (som är den sötaste i hela världen!)
• Karin Wahlberg (inte bara en av Sveriges bästa deckarförfattare, utan mån om sina läsare också!)
• Uppsalatidningen (som citerade mig förra fredagen. Skitkul, ju!)
• Mjölk = Bajs (skitkul, Arla, juh!)

 

Kacka

• Kommentarspuckot (need I say more? Idiot!)
• Anklagelsen att Star Wars skulle utsätta barn för homosexualitet (Mer idioter!)
• Människan som anmälde Cloetta till Konsumentverket (för att hon blev utan kärlek och lycka. Men hallå, tramsmaja!)
• Min mage och mitt system (nu vill jag f*n må bra!)
• Ett gyllene hästhuvud skapade säkerhetspådrag (smaklös kampanj, tycker jag)

Read Full Post »

Jag är botad!

Ja, inte från min homosexualitet, dårå, men väl från min fobi mot limegrönt (som ju i stället har ersatts av en fobi mot turkost, men…). Och inte är det så konstigt med tanke på att just limegrönt är Färgen på jobbet…

Det börjar redan nere i entrén med lampor som ändrar färg – limegrönt är en av färgerna. 

När jag kom in i byggnaden första gången insåg jag att det var kört. Redan i entrén möttes jag av limegrönt här och var. Möbler, till exempel.

Fikastolarna uppe hos oss.

Nu var ju jag redan lite inne på färgen, eftersom nån hade pådyvlat mig ett limegrönt handlovsstöd på VH-fakulteten. Det tog jag med hit till institutionen.

Jag tog med mig ett handlovsstöd.

På mitt nya kontor hänger skira gardiner som inte skyddar ett smack mot solen. De går i olika nyanser, varav limegrönt förstås är en.

Gardiner i bland annat limegrönt – även om det är lite svårt att se på bilden. 

I bokhyllan hade redan en och annan limegrön bok parkerat sig.

I bokhyllan – limegrönt. 

Utanför kontoret finns diverse sittgrupper. Ingen bar, visserligen, men barstolar har vi.

Ingen bar, men limegröna barstolar. 

När våra papperslådor är fulla av skräppapper tömmer vi dem – i en limegrön papperstunna, förstås.

Vi tömmer vårt skräppapper i en limegrön papperstunna.

Även kopieringsrummet går i limegrönt. Här finns till exempel ett lågt skåp i färgen.

Limegrönt även i kopieringsrummet. 

Studerar man accessoarerna närmare hittar vi också limegrönt. Här till exempel ett hålslag för många papper.

Power punch i limegrönt, förstås. 

Till och med häftklamrarna har vi i limegröna askar.

Snacka om färgmatchning när till och med askarna till häftklamrar ligger i limegröna askar! 

Vid toaletterna är väggfärgen… ja, gissa..?

Limegrön, of course.

Vi hämtar vår snigelpost  i en limegrön för detta ändamål avsedd möbel.

Limegrönt postfack. 

En och annan mindre detalj finns här också i färgen, till exempel denna kruka.

En detalj i limegrönt. 

Det stämmer alldeles utmärkt, det gamla talesättet

If you can’t beat them, join them!

Så man kan väl kort och gott säga att jag är botad från min limegröna fobi…

 

Read Full Post »

Att bli påmind om sånt som gör ont

När man är med om nånting svårt, till exempel en separation eller att förlora jobbet, följs detta av en sorgeperiod. Det är en period när man ältar och bearbetar det som har skett och det som gör ont. Efter ett tag kommer man förhoppningsvis ur detta tillstånd – en del som nya människor, knäckta eller starkare. En del människor kommer inte igenom perioden alls.

I morse ringde telefonen strax efter klockan tio. Det var en svägerska eller en brorsdotter till min förra sambo. Hur kul är det att bli påmind om ett sånt misstag? Och man kan ju undra hur fina kontakter de har i den familjen, det var liksom nio år sen hon flyttade…

Men den tyngsta påminnelsen om nåt som gör ont fick jag av lokalblaskan vid frukostbordet. Rubriken

Utköpt chef åter på toppjobb

på tidningens förstasida drog till sig mina ögon. Och jag läste artikeln. Jag läste den högt för stackars Fästmön, som säkert inte var ett dugg intresserad. Den som vill läsa artikeln på nätet hittar den med rubriken Kränkte kollegor – fick ny tjänst. Jag är inte förvånad över att det inte går att lämna kommentarer på artikeln!

Jag kände till att den år 2010 från Svenska Kyrkan utköpta chefen var tillbaka på Sjukstugan i Backen sen ett bra tag. Personen har arbetat deltid där. Jorå, jag har flera personer inne i organisationen som förser mig med information om chefen i fråga utan att jag efterfrågar den. Jag vill nämligen så gärna gå vidare, men det blir lite svårt när jag ständigt blir påmind om sånt som gör ont.

Därför kan jag säga att jag inte är ett dugg förvånad att Sjukstugan i Backen tar tillbaka chefen. (Jag och några till slog nästan vad om detta för ett år sen. Trodde man att det var safe nu, efter ett år,  att anställa honom utan att nån skulle reagera? Nu har vi nästan slagit vad om vem han ska peta härnäst…) Denna person som arbetade på Sjukstugan i Backen i samma befattning som han nu har återfått fram till 2005. Därefter arbetade han centralt inom organisationen fram till hösten 2009 då han tillträdde en tjänst vid Svenska Kyrkan.

Journalisten Hannah Davidsson har frågat nuvarande högste tjänsteman på Sjukstugan i Backen hur man tänker när man anställer en person som har kränkt medarbetare. Han svarade:

Man förvissar sig om att den bilden inte är den som man delar. Jag har själv jobbat ihop med honom (chefen) så jag känner honom, och jag har även förankrat att rekryteringen skulle ske […]

Om jag tolkar svaret rätt letar man efter avvikande åsikter tills man hittar några som stämmer överens med sina egna. Eller vad menar karl’n???

Hannah Davidsson frågar också vad den högste tjänstemannen tror att personalen på Sjukstugan tycker om att få en chef som tidigare har betett sig illa. Han svarar:

Det får du fråga dem om.

Och det är synd att Hannah Davidsson inte har frågat personalen eller grävt lite mer och frågat personalen som var underställd honom när han jobbade centralt i organisationen, alltså tjänsten han innehade före tjänsten på Svenska Kyrkan. Hannah Davidsson kunde till exempel ha studerat personalomsättningen åren 2007, 2008 och 2009 och enbart med dessa siffror kunnat få intressanta trådar att rycka i.

För en sak är ganska klar och det är att en person som beter sig kränkande mot kollegor och medarbetare inte bara plötsligt gör det. Genom att studera historien skulle Hannah Davidsson ha hittat ett och annat. Jag själv kunde ha berättat om chefens nämnande av min homosexualitet i jobbsamtal, till exempel. Vad har sexuell läggning med arbetet att göra, liksom? På Svenska Kyrkan handlade det tydligen om att chefen skulle ha

[…] skrivit mejl till några anställda kvinnor där han kommenterade deras utseende och klädsel. […]

Nu blev det emellertid utrett att detta inte var kränkande. Ändå blev chefen utköpt. (Så vad var det då, undrar man?)

Under år 2007 slutade, köptes ut eller omplacerades cirka 50 procent av avdelningen som chefen då basade över centralt inom den organisation varunder Sjukstugan i Backen sorterar. Hade det inte varit lite… intressant att undersöka varför? Och två år senare var det dags igen, men då handlade det om cirka 20 procent av avdelningen som slutade eller som köptes ut. Varför personalen ifråga köptes ut fick varken de drabbade eller fackombuden svar på. Vad som sades till övriga kollegor och personal kan man bara spekulera om…

Skälen till att personal slutar kan ju vara allt ifrån att man har hittat ett nytt och bättre jobb till att man inte trivs. Och den som blir omplacerad vågar nog inte säga varför h*n gick med på det – att stå bredvid och se kollegor bli utköpta utan anledning är tillräckliga skäl att tiga.

Ja, Hannah Davidsson, det var synd att du inte grävde lite mer. Men genom att skriva det här inlägget har jag grävt i gömmor i mitt inre som jag hade täppt till. Trodde jag. Att bli påmind om sånt som gör ont… gör väldigt, väldigt ont…

Read Full Post »

Ulla Billquist – en soldat i min ”armé”?

Ulla Billquist… Den häftiga rösten som kanske är mest känd för schlagern Min soldat under beredskapstiden i Sverige. Nu är hon aktuell igen med en samlingsbox med över 400 inspelningar på 17 CD-skivor samt en bok med unika bilder och textkommentarer. Och av den framgår att Ulla Billquist troligen var en soldat i min ”armé”.

Ulla Billquist, inte alltid så glad som i vissa av hennes schlagers… Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.

                                                                                                                                                        Ulla Billquist slog igenom 1929 och var mycket stor under beredskapsåren. Hon kallades för

en sångens Inga Tidblad

och hade en alldeles fantastisk röst. Hon var en av Sveriges mest populära artister under dåtiden. Bara tre dagar före sin död spelade hon två skivsidor låtar. Men hur kom det sig att denna kvinna tog sitt liv, endast 38 år gammal?

Enligt Lasse Zachrisson, som producerat boxen, var självmordet en konsekvens av hennes kamp med sin sexuella identitet. Bakom sig hade hon tre havererade äktenskap. Hon efterlämnade också en tonårig dotter. Och när hon hittades på köksgolvet hade hon armarna vilande över bröstet och huvudet på en kudde. Bredvid den döda låg ytterligare en kudde som indikerar att nån legat bredvid men gått. Enligt Lasse Zachrisson var det en kvinna som Ulla Billquist träffat i Stockholms revykretsar och som hon i hemlighet hade haft ett längre förhållande med. Vi ska komma ihåg att homosexualitet var brottsligt i Sverige fram till 1944 och Ulla Billquist tog sitt liv sommaren 1946. Då var det inte heller hennes första självmordsförsök.

Nyheten om den här boxen har gjort mig nyfiken på Ulla Billquist, en tidig soldat i min ”armé”, en kvinna som inte kunde leva fritt med den kärlek hon ville…

Read Full Post »

Ett annat liv

En kultbok!

står det på bokens omslag. Och visst är väl Armistead Maupins bok Ett annat liv just detta!

Så här ser omslaget ut på den inbundna boken; jag har läst en pocket och då är omslaget annorlunda.

                                                                                                                                                          Boken inleds med att Mary Ann kommer till San Fransisco. Det är i mitten av 1970-talet och droger och homosexualitet är inga konstigheter. Mary Ann har jobbat som sekreterare i en småstad och nu letar hon efter äventyret. Så småningom flyttar hon in i mrs Anna Madrigals hus. Värdinnan är mycket excentrisk – och de övriga hyresgästerna är också mer eller mindre ganska udda existenser.

Den här boken är nåt av det mest annorlunda jag har läst. Kapitlen är korta och behandlar de olika individerna i boken. Efter hand vävs deras liv samman och det blir en väldigt märklig roman…

Det här är nog ingen bok jag hade valt i vanliga fall, men av nån anledning tilltalade omslaget mig. Tyvärr är det inte samma illustration på pocketutgåvan som på den inbudna ovan. Boken är den första i en serie om åtta varav den sista kommer ut i november i år. Jag ska definitivt läsa de andra sju! Högt betyg!

Read Full Post »