Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘högmodig’

Det gjorde mig ont att skvallret om E hade så starka vingar. Det spred sig till och med från landsända till landsända! Det var den ena påhittade sagan efter den andra – och inte en enda av dem var sann.

Ty de enda som kände till sanningen, hela sanningen, var E och D.

Det märkliga i kråksången var emellertid att E kände till vissa delar och D andra delar. Men ingen av dem kände till allt. Därför var det kanske inte helt fel att det föll på min lott att utreda det hela och komma fram till den totala sanningen.

Jag kan till viss del se att E inte var helt utan skuld. Men hans skuld låg i hans oförmåga att ljuga och hans närmast tvångsmässiga drift att alltid tala sanning. Jag råkar för övrigt veta att E inte var plump på något sätt. Han sa inte sanningen för att såra människor. Jag vet också att E många gånger höll inne med sanningen därför att han inte ville såra människor. Det är först nu jag inser att han kanske valde att säga fel sanningar om fel personer. Och att han var en smula högmodig och naiv när han trodde att han kunde komma undan med sanningssägandet…

När jag nu står här allena, utan någon E längre vid min sida, finns det liksom inget mer att förlora. För den dagen D ruinerade E:s liv blev också dagen då mitt eget liv ödelades.

Så, som sagt, det är inte svårt för mig att utreda hela sanningen, jag vill ju också känna den! Sanningen, som jag just nu är alldeles inpå… Med dottern ur vägen och frun på kroken…

Jaså, jag har inte nämnt vår kära nekrofils ytterligare… fäblesser? Hon njuter inte enbart av de döda, hon njuter även av dem som dödar. Och jag har vänt hennes blick från D till mig själv. Hon vet inte att den döda är hennes egen dotter, hon vet bara vad jag är kapabel till… Och hon dras till mig, jag har sett hennes blick, jag har sett hur den vandrar till min, hakar i min, när vi vistas i samma rum. För jag har naturligtvis ordnat det så att vi ofta och länge vistas i samma lokaliteter…

Read Full Post »