Lena gumman!

Ett återseende inlägg.

---

 

Nä, det var ingen avtackning igår. Det var den hjärtegoda Lena som ville bjuda ett gäng arbetskamrater och före detta arbetskamrater på buffé sin sista arbetsdag. Det serverades helt fantastiska små rätter i stora konferensrummet på fakulteten. Hon den däringa Lenan hade nog lagat mat en månad i förväg. Minst. Det enda det var brist på var luftcirkulation…

Ungefär 80 personer var vi som kom dit, så Lena är en populär arbetskamrat. Och bara för att hon nu går i pension tänker hon inte sluta jobba – redan idag skulle hon tillbaka till jobbet för att introducera sin efterträdare. Sen är det faktiskt så att hon har semester året ut och pension först från nyår.

För min del var det kanonkul att få krama om denna goa människa. Men det blev också många glada och roliga återseenden med nya blondiner (Maria), ”Lisbeth” (som jag ska luncha med SNART!), Anna-Lena, Inger, Li, Anders, Niclas och alla andra. Jag saknar dem så! Och jag var så glad att jag fick en inbjudan till Lenas buffé (vi säger ju inte avtackning).

Lena fick höra många goda och roliga ord från goa chefen Anders. Jag tog tre bilder, två blev suddiga och denna bild ser Lena skitsur ut på. Det var hon INTE!

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hjärtegott regn

Ett inlägg om en hjärtegod människa och ett regn.

---

 

Igår var det sannerligen blandat väder! Jag kunde sitta en stund på ballen* och läsa under eftermiddagen, när solen hade kommit runt huset. Tålde röken ganska bra där ute, men jag satt inte mer än nån timme. Tvätten fick trängas i badrummet. Rök på båda sidor om huset och jag vill inte ha det i min rena tvätt. Jag tvättade tre maskiner igår och ändå finns det smutstvätt kvar i tvättkorgen. Jag undrar om det är många som går dit när vi sover och fyller den..? Den här veckan är vi två (2) personer här. All tvätt kan rimligen inte komma från oss. Eller..?

En brosch som tillhör Den Hjärtegoda.

Framåt seneftermiddagen fick jag en väldigt stark känsla att det var dags att ringa Den Hjärtegoda. Jag har varit dålig på att höra av mig och skyller på jobb och pendling som tog mycket tid. Den Hjärtegoda, fick jag veta, har dessutom jobbat extra på jobbet, så ingen av oss har väl haft tid, egentligen. Men nu ringde jag och hon svarade! Det var som om vi pratades vid igår, fast jag insåg ju att saker och ting har förändrats och ska förändras. Den 30 september jobbar Den Hjärtegoda sin sista dag. Och jag blev så glad när jag fick en inbjudan till Öppet hus på kvällen samma dag – på en av mina tidigare arbetsplatser, ett ställe där jag trivdes bra. Därför blir det extra roligt att få återse gamla bekanta – för självklart ska jag gå dit! (Om inget kommer emellan såsom arbete, förstås.)

Var stark-elefanten fick jag av Den Hjärtegoda våren 2013. Den står vid min dator sen dess.

För dig som inte följde mig 2011 eller som kanske missade, kan jag berätta att Den Hjärtegoda verkligen är just hjärtegod. En fredag när det var dags att åka hem för helgen hade jag varken pengar eller mat hemma. Då fick jag en hel kasse med bröd av olika slag av Den Hjärtegoda. Det var allt från matbröd till cup cakes, om jag inte minns fel. Och så överlevde jag den helgen också. Jag hade inga pengar för att jag hade varit arbetslös en längre tid. Därefter hade jag fått en praktikplats i två månader, vilket i princip innebar att jag jobbade heltid – fast gratis… Brödpåsen var mycket välkommen och jag glömmer aldrig Den Hjärtegodas generositet. Sen dess har Den Hjärtegoda varit ytterligare generös. I november 2012 bjöd hon mig och Fästmön på en flerrättersmiddag (inklusive dryck) som hon själv tillagat – för att hon tyckte att vi skulle fira vår fjärde förlovningsdag ordentligt. Och till denna enastående människa ska jag nu försöka hitta nån present som blir ett minne från mig, lika tydligt som alla fina minnen hon har gett mig. Den lilla elefanten, till exempel, har, sen jag fick den av Den Hjärtegoda, stått vid min dator som en påminnelse om att inte ge upp.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Anna och jag hann precis hem igår kväll när himlen mörknade. Det började blixtra och mullra och sen kom ett härligt regn! Jag älskar regnet när jag får höra det smattra mot taket. Det är trygghet och väldigt sövande för mig… Jag tror att jag somnade före Anna, trots att hon hade jobbat mellan 13 och 20.

Delar av tennisbanan utanför blev nästan som en pool.

Jag glodde på Whitechapel på TV. Det var äckligare än nånsin och jag förstår att de varnar i förtexterna för obehagliga scener… Men bra är det. Fy te rackarns! Fast det tyckte jag inte efter säsongens första avsnitt. Och nu återstår bara ett avsnitt för den här gången. Tänk att man kan ändra sig så… Ändra åsikt… Efter Whitechapel tittade vi på Uppvaknanden, en märklig film, baserad på verkliga händelser, med nyss bortgångne Robin Williams i huvudrollen som doktor på dårhuset. En stark film, som vi båda sett förut, men som är fascinerande. Och lång. Till sist fick vi stänga av TV:n i sovrummet eftersom Anna ju skulle börja jobba klockan sju idag.

I morse var jag trött. Anna också. Men hon klev upp först, jag klev upp sen och så skjutsade jag henne till jobbet. Vädret är väldigt instabilt och det är ju inte så roligt att komma fram genomblöt till jobbet för Anna. För nä. Hon har inget busskort just nu, så hon hade fått promenera annars. Och nu regnar det igen… Jag bara älskar det…

I eftermiddag åker vi ut till Himlen för att lämna och hämta grejor och ta en fika med Storbarnen. Anna slutar redan klockan 14. Jag har tagit hand om delar av gårdagens tvätt, de delar som var torra. I övrigt händer det inget spännande alls här just nu. Vad händer hos dig???

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I morgon ska ju jag jobba igen…

Ett tipsande inlägg – om en virkande vän och en mordisk vandring. Och om Sarah Dawn Finer, förstås, för henne kan jag inte låta bli att nämna i sammanhanget!

---

 

En dag utan smärta. Jag tror nästan inte att det är sant, men det är det. Ryggen är så gott som smärtfri, magen är lugn, bara axeln bråkar lite. Den oopererade. Den har nämligen fått ta ganska mycket de här veckorna. Som när hela Tofflans kroppshydda häver sig upp med hjälp av den. Inte konstigt att den är lite… matt. Även min mamma mår bättre, vilket hon har ringt två gånger om idag för att berätta. Det är skönt att veta. Att slippa oroa sig även för nån annan. Också.

Biljetter till Cabaret.

I morgon är det dags igen. Jag ska jobba. Det är tre dagar kvar på mitt kontrakt och det räknar jag med att klara av. Sen får vi se vad som händer i mitt liv. Det finns en del att se fram emot. Jag har en spännande artikel på gång med en av mina drömintervjupersoner. Och att få se Sarah Dawn Finer i Cabaret på Uppsala Stadsteater i maj är en annan sak att se fram emot. Jag är överlycklig!

Annas vantar och en kärleksvante.

Men för att inte du ska deppa ihop vill jag tipsa dig om ett par saker. Först vill jag hissa min bloggvän Irene som har otroligt flinka fingrar och som har haft det ganska tufft. Jag känner inte Irene närmare, men hon har aldrig beklagat sig, det är ju bara jag som ägnar mig åt sånt. I stället har hon varit hjärtegod och stickat vantar – till mig, Fästmön och en gemensam vante.

Irenes virkade sandal. Bilden har jag lånat från Irenes blogg.

Inte har jag fått betala nåt, varken för material eller arbete, trots att Irene försöker överleva på det samhället kallar existensminimum. Därför glädjer det mig extra mycket att hon kanske, kanske har nånting eget på gång! Det handlar om virkade prylar. Riktigt söta små saker. Eller vad sägs om denna ursöta lilla sandal? Till och med ett härdat icke-barns-Toffelhjärta smälter ju! Fler virkade dojor ser du på Irenes blogg genom att klicka här!

Se Skoga och sedan… kan jag…

En annan rolighet jag vill puffa för är mordiska vandringar i Maria Langs fotspår. De mordiska promenaderna sker under perioden maj – september i Nora, Maria Langs Skoga i böckerna. Ledsagare på färden är hennes systerson Ove Hoffner. Det här är nånting jag funderar på att göra i sommar tillsammans med Anna och några goda vänner till oss. Förhoppningsvis är magkramper, ryggeländen, hälsporrar, hostor, bråkande axlar och sånt sen länge glömt då. För oss blir det nog i såna fall en mordisk vandring med övernattning eftersom vi alla fyra har en bit att resa. Kanske rentav ett Maria Lang-paket… Helt klart är att Ove Hoffner är en person som jag verkligen vill träffa – och SKA träffa innan jag dör! För hans moster var en av mina favoritförfattare.

 

---

Livet är kort.

 

Read Full Post »

2012 – Tofflans år

Nej, jag hade inte tänkt att skriva nån årskrönika. Men jag är ju på bättringsvägen och nu ska jag göra ett försök att beskriva 2012 – Tofflans år.

• Januari
  Jag slutade på Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap där jag hade jobbat sen den 1 september året innan. Men i slutet av januari var jag på intervju och fick börja nytt jobb redan den 1 februari! Jag var också på en av stans reklambyråer och pratade om bloggerier. 
• Februari
  Jag började arbeta på Institutionen för energi och teknik. Det är ett helt fantastiskt ställe att tillbringa vardagarna på – jag kan inte säga annat! Sverige fick en ny prinsessa, den lilla Estelle. Och jag fick lyssna på en helt fantastisk föreläsning av Annika Östberg tillsammans med Fästmön och Fatou!
• Mars
  Det var final i Melodifestivalen. Det var ingen höjdare. Värst av alla var Helena Bergström och Gina Dirawi, inte ett dugg roliga nån av dem. Sarah Dawn Finer, däremot glänste! Och fel låt vann, enligt mig.
• April
  Anna fyllde år och jag fyllde år, 50 stycken. Vi firade Annas födelsedag på Kreta och min i Stockholm.
• Maj
  Jag köpte Maria Langs bok Ögonen, den enda som fattades i min samling. På Uppsala Pride var alla inte välkomna. Men till mig var vännen FEM välkommen – vi hade en fantastiskt rolig helg!
• Juni
  Anna och jag fick en ovanlig lördag på stan! Det har vi så gott som aldrig! Jag bloggade om mina hjältar på jobbet för Framtidskommissionen i Framtidsstafetten.
• Juli
  Mamma fyllde 77 år.  Vi åkte och träffade Mammakusinen B. Det var sex år sen pappa gick bort.
• Augusti
  Jag kände mig välkommen även på min nya arbetsplats Institutionen för vatten och miljö. Anna och jag åkte till Pride, men var också på Söderballarna och träffade Klara. Jag testade VårtFri – och blev av med min fotvårta!
• September
  Jag köpte en tavla av Konstkitty, Just nu vill jag leva. När saker och ting började dra ihop sig med min Alien insåg jag nämligen hur mycket jag älskar livet. Norstedts förlag skickade mig en BRA bok att recensera! Jag fick nya fönster.
• Oktober
  Gunilla skickade mig nånting kul att ha för kommande sjukhusvistelse. Jag skrattade gott! Och den snälla Augustifarmor skickade mig en bok att bli glad av. Jag gick och väntade på ett Besked. Under tiden visade Sveriges Television Torka aldrig tårar utan handskar. Jag var skör och TV-serien gjorde att det knep inuti. Jag blev med tjänsmobil, en iPhone, och pensionerade min gamla Nokia N95. (Fast jag fotar med den ibland när Ajfånen gör mig frustrerad.)
• November
  Den 8 november firade Anna och jag vår fjärde förlovningsdag. Fast vi firade inte själva dagen förrän senare. Jag fick äntligen mitt besked – med liten bokstav. Jag tog ett sista farväl av vännen Karin och himlen fick sin datoriserande ängel. Hjärtegoda L bjöd Anna och mig på en supé som hette duga…
• December
  Jag fick förtur till min operation. Den 12 december las jag in. På Luciadagen opererades jag. Jag överlevde. Men för första gången orkade jag inte blogga (den 14 december). Jag firade jul ensam. Och grinade. Nu är Anna här hos mig och jag är inte ensam längre.

 

Jag önskar alla läsare ett riktigt gott 2013! Men glöm inte bort att livet kan vara  kort.

 

Read Full Post »

Oljud och skitsnack – och nånting hjärtegott

Det bara regnar här. Det regnade redan i morse när jag skjutsade Fästmön till jobbet. Vi har sovit lite dåligt i natt båda två. En orsak är att nattens ljud förstärks så. Jag somnade som en klubbad säl för att sen vakna vid ett-tiden av att nånting lät ungefär

Iiiiiiiiiiiiiihhhaaaiiiiaaaahhhh bzz bzz bzz

Först trodde jag att det var nån som ringde på mobilen. Därpå anklagade jag grannen för att hålla på med nåt skumt. Till sist insåg jag att det var… Anna. För den som inte vet det är Anna lite… sladdstyrd. Hon har en pump med insulin kopplad till sin mage. Och nu var det egentligen pumpen som lät, inte Anna, eftersom innehållet höll på att ta slut. Självklart väckte jag min kära och påtalade detta, för av nån anledning vaknade hon inte själv på grund av larmet.

Efter en del snurrande i sängen somnade jag om. Vaknade då och då av att vissa fingrar hade domnat bort, ett fenomen som jag sluppit ett tag men som nu kommit tillbaka. Ättestupan nästa, eller? Nja, inte riktigt! Jag gick utan kryckor till bilen i morse och jag har varit ute med fyra soppåsar – UTAN att krycka mig till Casa della Garbage! Hälen känns, men det är inte längre som om en kniv körs rakt upp, mer som en liten fil som raspar på ytan. Jag tror bestämt jag överlever! Tillräckligt för att irritera mig på att nån granne IGEN spelade The Bells of  S:t Mary på trappräcket så att det dånade inne i min lägenhet. Föräldrar, var är ni???

Föräldrar, var är ni?

Jag har varit ute i förrådet och klättrat – jajamens, på onda hälen! – och rivit och rafsat efter stakar och stjärnor. Har fått in dem jag funderar på att ha i fönstren, provat att de fungerat och konstaterat att jag behöver inhandla två stycken sladdar med lamphållare och trycke.

Anna jobbar till klockan 14 idag och när hon har skuttat ut från jobbet far vi in till hjärtegoa L för att hämta vår fyraårsförlovningspresent! Jag är förbluffad över att en människa kan vara så snäll som L! Och så snäll mot just MIG som är så elak och snackar så mycket skit om folk på min blogg (har jag fått höra)! Men på bloggen uttrycker jag mina åsikter. Det är bakom ryggen skitsnack sker. Jag kan bara konstatera att vännen K hade så rätt när h*n sa att somliga inte är mottagliga.

Nu är det telefondags till moder för att få höra hur kaffekalaset i onsdags avlöpte och lite annat.

Ha en go lördag och plita gärna ner nån rad i en kommentar och berätta vad du har för dig!

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett besök i verkligheten som värmde

Fästmön skulle på ett viktigt möte idag och Taxi Tofflan skjutsade. Chauffören själv hade stämt träff med R, en arbetskontakt from the past, en vän i nuet. Det var pirrigt. Jag var rädd. Rädd att kliva över tröskeln till en del av det hela, Det Stora Hela, som gjorde mig så illa. Men rädslan gick snabbt över när jag möttes av vänliga R.

Vi satt och småpratade på R:s rum och jag flyttades några år tillbaka i tiden. Det var en märklig upplevelse och faktiskt gjorde den inte ont. Därför att jag kände att jag var i en varm omgivning. Efter en stund kom T och tittade in och hälsade. Jag blev rörd över att T tog sig den tiden och det var trevligt att få en pratstund även med T. Samtalet var vänligt, varmt och inte elakt nyfiket. När jag skulle gå kom även M fram och hälsade och pratade några ord. Jag är alltså inte helt hatad. Jag ÄR INTE helt hatad…

R är ju också hjärtegod och förutom en kopp kaffe bjöds jag på karameller och ett fin present – ett presentkort på en bok!

Karameller och värme = R i ett nötskal!

                                                                                                                                                              Och så fick jag senaste nytt om R:s ”eskapader”, kan man väl kalla det hela. Jag hoppas att målet nås så att det blir bra för alla inblandade. Grejen är att jag visste inte tidigare hur hjärtegod R är, men nu har jag fått känna den värmen på olika sätt och då gör det liksom ÄNNU mera ont inuti när jag tänker på hur R blev behandlad. Det krävs onekligen ett stort mått mod också, att följa upp det hela så som R har gjort, verkligen! Och tänk att det ska ta sån tid ibland att hitta pärlorna bland människor – jag menar, ofta är det ju de falska pärlorna man träffar på…

Annas möte var klart på nån halvtimma, så längre än så blev inte min stund över tröskeln. Jag är glad att jag vågade, jag är glad att jag fick kliva in på en arbetsplats där människor bryr sig om, där människor är vänliga.

Däremot är jag bekymrad över en viss annan arbetsplats – eller snarare över min vän, min käre vän, som jobbar där. Jag vill så gärna tro att det finns rättvisa här i världen och att nån där uppe ser till att rättvisa skipas. För det är ingen av oss här nere på jorden kvalificerade nog att göra. Men ibland blir jag rädd och tvivlar. Nu tvivlar jag.

På hemvägen handlade vi lite nödvändigheter och onyttigheter och medan äggen kokade ringde jag upp mamma som hade ringt när vi var ute. Fick då åter igen hjälpa henne med att ringa telefonbanken för att ge henne en saldouppgift och sen ringa tillbaka till henne. Nästa vecka ska hon ta kontakt med C som ska hjälpa henne med deklarationen och i samband med detta ska hon också diskutera byte av bank. Hon är visst inte den enda i Metropolen Byhålan som byter bort Danske Bank…

Nu är äggen skalade och vi ska strax bänka oss vid köksbordet och en skål med ett kilo räkor samt diverse tillbehör. Jag känner mig trött i huvudet, jag har nyst hela dagen och undrar om jag inte snart måste kolla upp om jag är allergisk mot nåt – och framför allt mot vad, dårå…

Read Full Post »