Saker som muntrar upp #1

Ett uppmuntrande inlägg.

---

 

När man känner sig som en däckad tomte slagen hjälte är det gott att bli tipsad om sånt som muntrar upp en.

Även om tjatet om Fäjsboook inte har lett nån vart… (Fäjsboook är en bok jag inte vill kolla i. Än.) … kan man ju ha nytta och nöje av nääätet. Man kan till exempel bli road av sin Fästmö som visar ett filmklipp från Tuuuben med män som dansar i högklackat… (Ja, ja, vill du se klippet har jag länkat bilden nedan så det är bara att klicka på den.)

Personligen skulle jag inte kunna ta ett enda steg i dessa höga klackar utan att bryta nåt ben i nån Toffelfot. Jag skulle naturligtvis aldrig kunna dansa som dessa herrar…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Huset Silfvercronas gåta

Ett inlägg om en film, baserad på en TV-serie från 1974. 

Kråkorna kraxar i slottets torn…
Fladdermusvingar på vinden…

Minns du texten? Eller är du inte lika gammal som jag? Texten är den till vinjetten för Huset Silfvercronas gåta, en TV-serie som gick 1974. Varje lördag som tolvåring bänkade jag mig framför TV1 (eller TV2…) för att se detta spännande. Fästmön, som ju är lite yngre än jag, var nog för liten för att få se serien. Därför blev det en blandad upplevelse för oss igår kväll när vi tryckte in den knappt tre timmar långa filmen i DVD-spelaren. Den har legat här sen 2008 och väntat på att bli avspelad…

Husets Silfvercronas gåta – spänning från 1974.

Lasse och Lisa är kusiner. En sommar åker de till ett slott som Lasses pappa har ärvt. Med sig har de en man som tillsammans med Lasses pappa ska klura ut om det går att renovera slottet. På slottet bor tant Hedvig som sköter hushållet. Hon verkar kunna allt om slottets historia. Lasse läser en bok om några barn som reser i tiden och plötsligt en dag reser även han och Lisa i tiden. Första gången hamnar de i 1400-talet. Där ser de hur slottsherren har en skatt i en kista. Under de sex avsnitten letar de efter skatten – i olika tidsåldrar.

Ärligt talat tycker jag att den här TV-serien  fortfarande håller! Det socialistiska 70-talsbudskapet om herrar som har makten och bönder som sliter ont är övertydligt som alltid när Anders Linder och Tomas Bolme var inblandade vid den här tiden. Men det är spännande och det är samtidigt magiskt! Och lite kusligt… Meta Velander är fullkomligt lysande i rollen som tant Hedvig!

Det enda som väl kanske inte riktigt står sig idag är väl 70-talskläderna med utsvängda kostymbyxor och Lisas kortkorta klänning med knästrumpor (!) till (hon är väl i alla fall runt 17 -18 år…)

Det blir ett oväntat högt Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Speltraditioner

Jag har säkert berättat flera gånger här på bloggen att min morfar lärde mig spela poker redan när jag var runt fem år. Mormor, för övrigt granne och skolkamrat med Astrid Lindgren (mormor mötte Lassie, typ), kom från ett troende hem i de djupa, småländska skogarna och var naturligtvis inte alls förtjust i morfars tilltag. Hon brukade ofta säga när vi spelade

Nu sitter Djävulen under bordet!

och så knackade hon i bordsytan.

Idag tycker jag att detta är en ganska söt historia och därför tänker jag inte be om ursäkt ifall du har hört den förut. (Att bli tjatig kanske hör till åldern..?). För övrigt spelar jag inte poker längre, inte ens på datorn. Det enda jag spelar är Lotto. Med mamma. Varje vecka. Jag vet inte hur länge vi har spelat nu, det är säkert över 20 år.

Den här bilden är lånad på nätet. För du tror väl inte att jag tänker avslöja vilka tur-nummer mamma och jag spelar på?!

 

Nu vet jag ju att man kan spela Lotto på nätet, men för mig har det blivit en sport att varje söndag, oftast, i ur och skur, hasa till nåt spelombud. För det här med att lämna in kupongen är mitt göra. Mamma rollar ju numera fram sen ett antal år tillbaka, medan jag kan använda mina hyfsat friska fötter (hälen, nåja…) och ben. Faktum är att jag har pallrat mig iväg för att lämna in Lottoraderna varje vecka – inte en enda gång har jag missat, trots sjukhusvistelser och andra hinder i tillvaron. Eller jag har nog nån enstaka gång lämnat in kupongen via ombud. Nej, det är som sagt en sport att ta sig iväg med kupongen. Och jag har faktiskt noterat andra som tycks ha samma grej för sig! I en av affärerna jag besöker brukar ett gäng herrar i mörka kostymer samlas en dag i veckan i spelhörnan. Jag kan ge mig 17 på att de spelar tillsammans!

Hur som helst, det är ju alltid bra att kunna rätta sina rader på nätet om man inte kan vänta tills man kommer iväg till nåt ombud. Och ganska skönt att möjligheten finns att spela på nätet, just ifall man blir sjuk eller så. Lite oroar jag mig för hur man betalar för sitt spelande, men jag kan inte tänka mig att det är mindre säkert än när man betalar sina räkningar.

Trots att vi har spelat i så många år har vi ännu inte fått nån riktig storvinst. Men en gång, hösten 2011, tror jag, vann vi över 2 000 kronor. Det var väldigt välkommet. Jag köpte mig två par jeans för mina vinstpengar – och min snälla mamma GAV mig sin hälft! Då blev det ytterligare två par jeans!

Nu går vi och väntar på att det ska smälla till igen, gärna lite högre. Vi kan ju inte sluta spela nu, ifall att… Spelberoende? Knappast. Vi betalar 82 kronor i veckan för att få vara med på Lotto 1 och Lotto 2 samt Joker varje lördag. Det blir 41 pix var. Ibland har jag tömt spargrisen för att få ihop till insatsen, ibland har jag vittjat våra vinstplånböcker. Ja, vi har var sin sådan, som jag förvarar hos mig. Allt vi vinner delas lika i två plånböcker. När det är en lagom summa där gör vi nåt kul tillsammans eller köper oss nån fin present. Och vem vet… Jag kanske ska kolla i kväll om det inte är dags snart…

Livet är kort.

Read Full Post »

Pride lördag: Det mesta av dan

Vi grundade med en rejäl frukost. Det gör man när man bor på hotell. Man äter. Frukost. Man äter mycket till frukost. Onaturligt mycket. Dagen var jättevarm, så trots mina principer valde jag klädsel tjockis-svart linne till överkroppen. Detta fick till följd att axlar och nacke nu är synnerligen osniggt rosa. Och svider som fan.

Fästmön var smart och hade med sig sin boa som skyddade axlarna. Värmde lite också. Söt var hon i alla fall.

Söt!

I Humlegården strålade vi samman med Gunilla. Det är alltså hon som gillar att ventilera sina brallor, ta män i skrevet och dricka ur blomvaser.

Vi fick vänta länge innan paraden kom igång. Jag passade på att fota lite, förstås.

Den här damen hade först promenerat till Humlegården från Söder. Och nu skulle hon gå paraden… Tufft och modigt!

Till och med trista elskåp var Pridesmyckat dagen till ära.

Pride!

Många var väldigt uppklädda.

Rött är sött.

En del ekipage var väldigt enkla…

World of chocolate!

Vårt favoritmuseum var med i paraden!

Fotografiska i paraden.

De glada gossarna i Gaykören sjöng inte, men dansade fram.

Glada Gaykören dansade fram.

Tyckte du att det såg glest ut? Tja, jag kan meddela att det tjocknade till ordentligt. Faktum är att vi var 50 000 som gick…

Vi noterade en enda läskig incident med en kille som hade lite för bråttom och som snavade och slog sig på käften. Såg jävligt ont ut…

Tjockt i paraden…

Vi hoppade ur nära slutet och stack iväg in på en tvärgata på Söder för att äta och dricka. Det var då Somliga hinkade ur en blomvas.

Den berömda blomvasen.

Själv skötte jag mig och åt lite mat, lax och pommes, samt drack en ljuvligt kall starköl.

Jag var så hungrig att jag till och med åt upp morötterna.

Därpå skildes våra vägar. Den törstiga bloggerskan från Dalarna hade nåt ärende inne i stan igen och vi linkade till Tanto för att vara med om avslutningsgalan.

Men avslutningsgalan på Tanto skilde sig inte mycket från resten av kvällarna. Den var så trist. SÅ trist! Det kändes som om den hade mina Iorstrumpor över hela sig.

Artisteriet på Pride tycktes hela tiden ha mina Iorstrumpor på sig. Varje kväll. Mina Iorstrumpor fick jag för övrigt från en före detta vän som tycks ha vänt mig ryggen numera efter att jag avslöjade hur lite jag hade att leva på tidigare. Ibland förstår jag mig inte på människor.

Den enda gången det glimmade till rejält var när proffsiga Lena Ph kom på scenen. Då gungade varenda Tanto-besökare, jag lovar!!! TACK, Lena!!!

Nä, man fick sannerligen roa sig med annat. Men först blev det lite allvarligt när vi mindes alla dem som inte längre finns med oss och kören sjöng Ovan regnbågen (Over the rainbow). Så kom en kort regnskur och sen… kom regnbågen fram… Det var magiskt…

Regnbågen kom fram.

Jag kände inte igen särskilt många av artisterna och låtarna. Och de som jag kände igen var bara gapiga och tråkiga. Nej, då hade jag roligare åt vår egna kommentatorer, de två herrarna på bilden. De hängde vid vårt bord och om jag inte har fel var det Gunilla som lockade dit dem. Hon är ju, som bekant, svag för herrar. Gunilla hade nämligen anslutit sig till oss igen.

Anna, Gunilla och våra egna personliga kommentatorer.

Min fot gjorde vid det här laget så ont att jag bävade för att gå på toa eller köpa öl. Samtidigt var jag rädd att sitta alltför stilla och bli stel, så jag VILLE röra på mig.

Tog några nattbilder och lekte med mobilkameran, som nu alltså inte längre är tejpad eftersom jag har hittat reservdelar till den (på förekommen anledning berättar jag detta, för nån ny mobil har jag inte köpt).

Nattexistens på Pride.

Känner du igen denna här???

En älskad silhuett.

När det är mörkt behövs strålkastare. Den var gul.

Gul strålkastare.

Vi slängde en sista bläng på scenen och gick sen och köpte remmar. Och jag köpte vistelsens enda bok, Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Eld. Den var 40 spänn dyrare i Hallongrottans tält än hos Bokus på nätet, men nån gång måste man ju gynna andra bokhandlare. Till min sorg hade de inte Sara Lövestams senaste bok, Tillbaka till henne. Enligt författaren själv hade de fåtal exemplar som Hallongrottan tagit med till försäljning efter Sara Lövestams framträdande tagit slut direkt.

Pridenatt. Tillbaka nästa år? Den som lever får se.

Hur det blir nästa år med Pride är det bara den som lever som får se. En del av oss kanske från ovan regnbågen. Who knows what tomorrow brings…

Idag kom vi hem till Uppsala och New Village vid 13.30-tiden. Jag packade upp, vattnade mina krukväxter (alla hade överlevt utan blomvakt!) och ringde mor. Sen tog vi en tur till Gamlis där min älskling bjöd på kaffe, macka och kaka.

Mackorna var så tjocka i omkrets att Anna nästan inte fick in sin i käften.

Suveränt goda Briemackor med gott om grönt i. Salamin gav jag till Anna.

Suveränt god Brie-macka.

Vi tog en tur ut till Himlen och även där hade krukväxterna överlevt. Anna packade om lite grejor i en mindre väska och innan vi återvände till NewVillage stannade vi på ICA Solen för att köpa middag till i morgon – ingredienser till Västerbottenpaj och ett kilo kräftor… För vi går nämligen in i vår fjärde och sista semestervecka i morgon och det vill vi fira på detta sätt!

I kväll orkar ingen av oss laga mat, så det blir utgång till Restaurang Maestro som ska ha grillkvällar nu på sommaren. Underbart att bara få sätta sig till bords igen och bli serverad! Men jag tar kryckan med i kväll, för nu börjar min häl ta alldeles slut. Vad gäller övriga krämpor är jag förvånad och överraskad – på ett positivt sätt. Kroppen är en märklig sak…

Livet är kort.

Read Full Post »

“Möten face to face – inte på Facebook”

Läser en lysande krönika av den urbane observatören Bobo Karlsson på Svenska Dagbladets hemsida.  Det handlar om att det som upprör nån kan hyllas av en annan – i detta fallet när det gäller möten mellan människor.

Bobo Karlsson berättar om en taxiresa en het sommardag i Stockholm. Taxichauffören ondgör sig över en tjockis i shorts. Bobo Karlsson argumenterar att ingen ska få ha shorts i såna fall.

Evita Peron införde kavajtvång för herrar och olika generaler i landet försökte förbjuda shorts. Bland annat. Bobo Karlsson menar att jeansrevolutionen i Argentina genomgicks av människor

[…] i kostym och väst […]

Det finns många lagar, konstaterar Bobo Karlsson. En del är farliga, andra tokstollig och vissa religiösa. Stockholmskrogarna skiljer ut folk från fä redan i entréerna – det handlar om etnisk, social eller åldersmässig apartheid, menar Bobo Karlsson. Visserligen diskret, men ändå.

En safari i stan, signerad Bobo Karlsson.

                                                                                                                                                                                                                                                       I Stockholm väntar ingen på att röd gubbe ska bli grön innan man korsar en tom gata. Det gör man i Berlin, enligt Bobo Karlsson.

I Beirut går tjejkompisar hand i hand – den ena bär slöja, den andra kort jeanskjol. I Marrakech och Tanger har Bobo Karlsson siktat kvinnor på vespor. Kvinnor med spännande och skarpa blickar som kikar ut genom den öppna strimman i ansiktet. Samtidigt jagas beslöjade kvinnor i Frankrike. Men i Stockholm, där använder man solglasögon för att dölja ansiktet. Gärna av dyrt märke. Och om detta tycker Bobo Karlsson

[…] fegt i hemlighet. Åtminstone för mig, som fortfarande vill ha möten face to face och inte på Facebook, är detta smått kränkande. Så ogenerat säger jag bara: Förbjud solglasögon!

Den här krönikan är intressant för att den drar paralleller mellan solbrillor i vår kultur och slöjor i andra.

Tänkte inte på det…

är min spontana reaktion…

Bobo Karlsson bor i Rio de Janeiro i Brasilien och har skrivit boken Urban Safari om tolv storstäder. (Kom nyligen ut i pocket för andra gången.)

Read Full Post »

I klädaffären

Den som känner Tofflan vet att hon har varken snygg figur eller gillar att gå i klädaffärer. Därför åker hon några gånger om året till det fantastiska klädvaruhuset i Faringe, Thuns. Den här gången höll sig spökena borta och Tofflan kom hem med alla plagg hon hade köpt och Fästmön. Fast Anna glömmer Tofflan i och för sig aldrig. Det vore bara dumt.

Emellertid… När man ägnat sig åt att leva för mycket och för ofta som en epikuré sätter det sina spår. Man blir trind om magen, minst sagt. Och i klädaffären idag tycktes det bara finnas ”fel” storlekar – antingen för spinkisar eller för mega-tjockisar. Tofflan är inte mega-tjockis. Än. Men snart.

Här kommer några bilder på mega-tjockis-kollektionen. Först nåt för herrar i sommar.

Ett par mörka, förstås (mega-tjockisar får väl sällan ha nåt färgglatt?), shorts av stort format. Notera att de är som TVÅ jeans i midjan.

                                                                                                                                                              För damer fanns det allehanda plagg. Den som har stort arsle, till exempel, kan ju alltid få det att se ÄNNU större ut i dessa bajsbruna byxor. För det är väl det man vill? Se större ut, menar jag?

Alltså dessa brallor kan ju på INTET VIS förminska en eventuell stor bakdel, eller?

                                                                                                                                                         För damer av större modell som önskar något mera färgglatt hittade vi dessa klänningar i städrocksmodell. Nån annan klänningsmodell torde väl inte tillverkas för tjockis-damer, eller? Jag menar, den som är tjock vill väl aldrig visa sig en nån snygg blåsa eller så? (Jag är MYCKET ironisk!)

Mja… mycket kan man säga om grönt, men i det här fallet är det INTE skönt…

                                                                                                                                                            Även den som är lite stor vill kanske ha nåt fint på sig undertill. Vad sägs om dessa URSEXIGA maxitrosor?

Två-pack i maximodell med söta blommor på – sexigt, eller hur?..

                                                                                                                                                            Alltså, jag vill komma HIT: varför görs det så fula kläder för personer som är STORA? De har väl också rätt att klä sig snyggt, eller???

Slutligen hamnade några persedlar i alla fall i varukorgen. Bland annat köpte jag ett par jeans till Anna i utbyte mot två par som hängt en stund i hennes garderob. Till mig själv blev det en mellanblå (säger man så?) Lyle&Scott-piké (kanske kan jag göra en Nillan-på-nätet-karriär som… POLIS? ), ett svart linne i 2XL-storlek samt ett svart Puma-bälte. Så att jag kan börja dra åt svångremmen. Fast jag börjar nog… i morgon. Eller på måndag, kanske…

Ett skitsnyggt bälte men FY! Vad är det som väller över linningen???

Read Full Post »