Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

---

 

Jo jag har en och annan vän. En av dem är fotograf och heter Henry Diltz. Äh, jag bara skojar! Min vän heter nånting heeelt annat. Men vännen är fotograf, tar bra bilder och tyckte att jag absolut skulle se en dokumentärfilm om Henry Diltz. Just den kvällen filmen gick var jag… låt oss säga… lite håglös. I kväll är jag… lite mindre håglös och tvingade Fästmön att se Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran.

Henry Diltz fotad av Henry Diltz. Med en riktig kamera. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

Naturliga nätstrumpor. Min bild, Annas ben.

Häromdan sa jag till min vän att jag är så avundsjuk på dem som kan ta bra porträtt. Nån

people person

är jag verkligen inte – vare sig i livet eller med kameran. Den knappa timslånga filmen om Henry Diltz gjorde mig… så glad. Han är nämligen uppenbarligen just en

people person, 

men han gillar också att fota vattenposter, golv och kossor. Henry Diltz bilder är fantastiska i sin enkelhet. Han ser det sköna i det lilla – och när det gäller människor, det oförfalskade, osminkade.

Nu ska jag kolla om det finns några böcker med Henry Diltz-foton som jag kan få tag i (låna, köpa billigt) så att jag kan titta och njuta, för på Play ligger filmen bara kvar till början av oktober. Människor, däremot, kommer jag aldrig att förstå mig på. Det är totalt lönlöst att jag försöker lära mig ta porträtt. Jag får fortsätta plåta blommor, vattendroppar, spindlar, träd, Televinkendockor, bokhyllor, lustiga mönster, möjligen kroppsdelar- ja, sånt som inte kan göra mig illa. Så där som människor kan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kultur ska vara tillgänglig för alla – även fattiga!

Ett kulturellt och lite politiskt inlägg, gubevars!

---

 

I morgon är det lördag. Fredagen har bjudit på lite regn, men i morgon ska det vara fint väder, har jag bestämt. Fästmön och jag ska nämligen traska runt på Gamla kyrkogården i centrala Uppsala på eftermiddagen i en guidad vandring. Vandringen börjar klockan 14 och tar ungefär en timme. Jag är mycket spänd och förväntansfull och betalar gärna 50 spänn för det hela. (Naturligtvis kommer en recension senare, på en blogg nära dig!)

Gravarna i Gamla Uppsala kan man titta på helt gratis.

Men en annan kulturell begivenhet här i stan som jag gärna hade passat på att kika på är Henry Diltz fotoutställning ”Backstage Legend” av kända rockikoner. Utställningen visas sen den 30 september och fram till den 12 oktober på Uppsala Konsert & Kongress. Men se 100 spänn betalar jag inte!!! På Fotografiska museet i Stockholm kan jag tänka mig att betala hundringen och lite därtill, men det är ju ett helt HUS i flera våningar med fotoutställningar. Här handlar det om en våning (okänt hur stort antal bilder som visas). Vill man lyssna på ett föredrag av fotografen får man betala ytterligare. Nej, Uppsala Internationella Gitarrfestival, sponsrad av Uppsala kommun och den organisation som har huvudansvar för länsinvånarnas hälso- och sjukvård, det här är skamligt! Ni serverar kultur för eliten som kan betala.

Jag säger inte att kultur ska vara ”billigt”. Jag fattar att även kulturpersonligheter måste få en inkomst. Men att ta så mycket betalt för en enda utställning och dessutom kräva extra betalt för föreläsningen – nej, det stänger ute mig och många andra. Vi, som visserligen är kulturellt intresserade, men fattiga.

Den nya statsministern har redan lovat fria inträden till statliga museer. Jag har hört en del sura röster som undrar över detta och varifrån pengarna ska tas. Jag själv tycker att det är helt rätt med gratis inträden. Det lockar folk från sina datorer och från sociala medier, där de annars bara sitter och tycker en massa (<== inklusive mig själv), och ut på berikande upplevelser!

Och BTW, jag röstade inte på nåt parti som hade ordet -demokraterna i sitt partinamn, ifall du undrar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »