Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hemlöshet’

Ett förundrat inlägg.


 

Högskoleutbildning är ingen garanti för att man tänker. Det ger Byhålebladets Metropolsida på webben exempel på. Först en puff där man frågar om fredagsmys hemma i soffan, bland annat. Under den en puff om en artikel om att antalet hemlösa – människor som saknar inte bara soffa utan tak över huvudet – ökar i stan.

Fredagsmys och hemlösa

Fredagsmys och hemlöshet hör inte ihop i min värld.

 

Det här var riktigt… klumpigt gjort, tycker jag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Ett liv för liteFör ett tag sen fick jag en förfrågan från Bonniers om jag ville läsa en bok och recensera den. Jag läser mycket och gärna. Dessutom var jag lite nyfiken på Kristofer Ahlström, som hyllats av bland andra Leif GW Persson för debutboken Bara någon att straffa (2011). Så jag satte mig ner och lät mig försjunka in i Ett liv för lite, en bok som kom ut i förra veckan.

Det här är boken om Caroline och David – och i bakgrunden föräldrarna Arvid och Ellen. Familjen bor på söder. Barnen är tvillingar, men egentligen var de tre från början. Caroline och David blir tajta. Tills nånting händer. David är lite annorlunda och man får inte vara annorlunda som barn i en skola där alla ska vara likadana, helst. David i sin tur försöker hellre rädda andra människor än sig själv. Och så småningom går hans liv överstyr, medan Caroline tycks inlemma sig i vad som torde vara ”det normala”. Åren går och syskonen träffas inte under en lång period – förrän de blir sammanförda igen av olika skäl.

Det tar några sidor innan jag kommer in i boken. Innan jag fattar att detta är en roman, trots det poetiska språk den har. Orden är som virvlande bilder. Bilderna målas upp framför mig och jag dras in i berättelsen. Det är sköna och vackra ord, men berättelsen innehåller så många skeenden som är allt andra än vackra. Konstigt hur sköna ord kan göra det fula och det svåra begripligt. Sånt som mobbning, elaka barn, psykisk sjukdom, hemlöshet…

Jag kan slå upp boken på nästan vilket ställe som helst och hitta detta fantastiska ordmåleri. Se, jag väljer på måfå sidan… 163. Där målas till exempel…

[…] Låskejsaren verkade hela tiden balansera på randen till en krater av ödelagda liv.

Utanför bussen hade himlen börjat läcka. Regnet föll – först lätt, sedan allt tyngre, som om det med ren envishet försökte besegra juli. […]

Det här är Kristofer Ahlströms andra bok. Jag ska givetvis köpa den första. Och när jag har läst den ska jag vänta på den tredje. Kristofer Ahlström lär bli en prisbelönt författare, mark my words.

Toffelomdömet blir det högsta, ingen tvekan.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Under en timma och knappt 20 minuter sitter jag blickstilla och glor på TV-skärmen. Jag stålsätter mig, men efter en kvart kommer tårarna. Och ändå är det en helt främmande människa jag tittar på. En människa som har haft en resa genom livet som är tusen, miljoner gånger värre än min. Jag ser på Pia, i Tom Alandhs dokumentär Leva livet. Det är den tredje och sista filmen om Pia, som mot alla odds överlevde.


Pia, tio år senare än i den första filmen om hennes liv.

                                                                                                                                                        Pia börjar nämligen med droger redan som fjortonåring. Det tar 35 år av tunga droger, misshandel, kriminalitet, hemlöshet och en massa annat skit innan hon blir fri. Då har hon för länge sen förlorat vårdnaden om sina två barn, Jenny och Jonas. Barnen, som Pias mamma Ann-Marie ville ta hand om men inte fick, växte upp i fosterhem. Trots det har Pia alltid genom åren haft kontakt med barnen.

Tom Alandh träffade Pia första gången 2001. Då stod hon och sålde Situation Stockholm. Hon var hemlös. Tre filmer har det blivit om Pia. I denna den tredje och sista har hon både bostad och jobb. Tårarna trillar när Pia har tagit körkort och ringer till sin mamma för att berätta. Då är hon 50+ år. Rakt in i kameran säger hon:

[…] Det är som att i bilen, som att vidden av min resa… Det går upp för mig, känslomässigt, att jag faktiskt sitter här, bakom ratten. […] Det blir det ultimata kvittot att jag är nån. […]

Det har gått bra för Pia, men det trodde nog ingen – allra minst hon själv. Tom Alandh har också lyckats. Han har varit en del av Pias liv genom tio år och serverat oss, mer lyckligt lottade än Pia, portioner ur verkligheten.

Det känns nästan skamligt att betygsätta den här dokumentären, för fem tofflor, högsta betyg, räcker inte. TACK!

                                                                                                                                                      Missade du filmen går den i repris på SvT2 i natt den 10 januari klockan 23.40 och på SvT2 på lördag den 15 januari klockan 12.30. Eller titta på SvT Play.

Read Full Post »