Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hembevakning’

Idag talade jag en stund med en vän om vänskap. Detta att man faktiskt ibland kan vara färdig med en vänskap. Att den tar slut. För det händer. Precis som en kärlek kan ta slut kan en vänskap ta slut. Om den inte odlas och vårdas – från båda håll.

Jag har släckt många vänskaper i mitt liv. Ofta för att jag har känt mig sviken, men minst lika ofta därför att de bara avtar, faller sönder, dör, helt enkelt. Och finns det ingen lust eller ork till vårdande från båda håll är det ju liksom ingen idé att hänga kvar.

Via cyberspace och framför allt bloggen har jag fått många nya vänner. Även bland dessa finns det såna som har kommit in en stund i mitt liv och sen passerat ut. Men det finns också vänner som jag har tagit till mitt hjärta, som jag önskar att jag kunde finnas till lite BÄTTRE för. Det gäller emellertid att se att man inte alltid räcker till, att det finns avstånd som är för långa eller liknande. Man gör så gott man kan. Man hörs av. Man ringer, mejlar, messar, kommenterar. Och att veta att nån bryr sig om just mig, hur jag mår och hur jag har det, känns skönt inuti.

Igår kväll klampade jag in hos en vän som hade sorg. Jag visste ingenting om det, men L, som kom med kläder till mig när jag låg på sjukhus, hade mist en familjemedlem. Och så plingade jag på dårå, bara för att be om lite hembevakning under de dagar jag är hos mamma. Jag tror inte att hon grät för att jag klampade in, utan det bara brast. Sen att jag stannade kvar och lyssnade släppte fram fler tårar. Tårar ska ju vara renande, men f*n så ont det gör att gråta ibland.


Tårar ska rena, men f*n vad de gör ont ibland!

                                                                                                                                                               Nu kunde vi konstatera att vissa dar bara är så här. Och jag berättade att jag fortfarande saknar min pappa trots att det har gått fyra år. Det vi emellertid kunde konstatera var att både min pappa och L:s familjemedlem slapp bli grönsaker på grund av att de blev sjuka. En klen tröst, kanske, men ändå. Det gör ju ont när de rycks bort så där hastigt, fast samtidigt är det nog vad man önskar sig själv – en snabb död, så man slipper plågas. Och nu när L fällde sina tårar och jag inte vände mig om och gick, har vår vänskap förstärkts. För riktiga vänner drar inte när det är svårt. De stannar kvar. De finns där för att de bryr sig.

Read Full Post »