Turist i stan med hitresta gäster

Ett turistigt och vänligt inlägg.

---

 

Det är alltför sällan man är turist i sin egen stad. Därför blev det extra roligt när tillfälle gavs under lördagen då vi och Uppsala gästades av herr och fru Hatt. Eller Ulf och Tatiana, dårå. Tyvärr visade sig Uppsala inte från sin bästa sida vädermässigt. Vi drabbades av ett par monsunregn som sinkade vår framfart. (Paraplyer är för mesar, remember?) Fast jag tycker nog att Gustavianum borde ha liiite längre öppet än till klockan 16 – det är ju trots allt fortfarande många turister här… Vi kom bara in till entrén där det ända jag hann göra var att ta en selfie… Väktarna ville INTE posera med mig.

Vi mötte ”Hattarna” vid tåget – och innan dess mötte vi två lokala bekanta, B och C! Det blev lite bonus! Första stoppet blev Kafferummet Storken där en stadig lunch intogs. Det vill säga Fästmön och jag delade på en macka, dissade grisskivan på den och jag kompletterade kostcirkeln med en morotskaka. Med grädde. Extra roligt var det förstås att min vän Greken, ägaren själv, var på plats så att vi fick byta några ord om vad som hänt sen sist.

Så småningom upphörde regnet och vi tog oss i sakta mak upp till Uppsala Domkyrka. På vägen fotade vi en hel del. Jag insåg att jag har mött min överman när det gäller att fota – i Ulf. Han tog mer än dubbelt så många bilder som jag! Vi tittade också in i ett par små affärer på vägen upp till Dômen. Ursprungligen hade vi tänkt börja med Gustavianum, men vi kom dit en kvart före stängningsdags och då var det liksom ingen idé – där finns ju massor att se.

Men även i Domkyrkan finns det massor att se. Det var en hel del nytt även för mig sen jag var där sist. Fast roligast av allt var nog att få besöka Skattkammaren, för det hade ingen av oss gjort tidigare! Tyvärr var min ficklampa och ljuset där uppe alltför dåliga för att min iPhones kamera skulle kunna ta några bra bilder. Du får helt enkelt gå dit och titta själv! Det kostar 40 kronor och är en upplevelse som handlar om textilier och smycken, framför allt.

Efter det spännande sakrala besöket blev vi lite mer profana. Tanken var att vi skulle ta oss ner till Linnéträdgården via Jernbron. Och det gjorde vi. Men även där var det stängt – utom under träden. Det var tur för oss, för himlen öppnade sig åter igen och vi stod tryckta mot en trädstam, under en kraftig trädkrona, en god stund.

Till sist började regnet avta och vi sprang under ballarna* bort till Costas. Han fick den äran att tillreda vår middag åt oss. Det var ett toppenval av oss. God mat, bra priser och roligt med ett vin från norra Grekland, Costas (?) hemtrakter. Dit går vi igen!

Vid Centralen blev avskedet hastigt, men jag tror att vi alla fyra kom hem som vi skulle. Och kanske är det inte bara jag som har lite ont i fötterna idag..? Enda smolket i min bägare var parfymflaskorna som står kvar hemma i badrummet och som skulle ha överräckts till fru Hatt. Minnet är gott men kort.

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*ballarna = balkongerna

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har jag ingen extramamma. Heller.

Det har regnat hela kvällen igår och hela natten. När vi vaknade idag framåt förmiddagen var tennisbanan på baksidan mer som en pool. Och det regnade fortfarande. En dag som gjord för den utflykt Fästmön önskade sig på sin sista lediga vuxenhelg – NOT!

Och inte blev dagen bättre när jag med bestörtning grävde fram lokalblaskans kulturbilaga och ser på dess första sida att min extramamma, Gunilla Lindberg, har gått bort.

Uppdaterat: Jag har försökt två gånger att lämna en kommentar hos lokalblaskan, men det verkar som om man censurerar det jag skriver – i princip en länk till det här inlägget.  Tack för det!

”Rosa rorans bonitatem, stella stillans claritatem […]*”

                                                                                                                                                            Jag träffade Gunilla Lindberg första gången vid mitten av 1980-talet på det ställe/företag som sen jag gav 23 år av mitt yrkesliv. Gunilla arbetade som frilansande skribent – och jag var den kanslist, som det hette på den tiden, som skrev ut hennes artiklar till personaltidningarn via en diktafon. (Ja, det var på stenåldern, men googla om du inte förstår terminologin.)

Gunilla Lindberg var hela sitt liv en fri fågel. Men hon tog mig under sina vingar under många år, tillsammans med min första chef Curt Jansson. De båda blev mina extraföräldrar när mina riktiga föräldrar bodde 30 mil härifrån. För även om man är 20nånting behöver man sina föräldrar ibland. Curt tvingade till exempel ut mig att köpa en mössa en vinter när genomsnittstemperaturen var -30 grader dygnet runt. Men det minne som sitter djupast och som betydde mest var den gången jag akut hamnade på sjukhus och mina föräldrar hade sjuhundrafyrtioelva ursäkter för att inte komma till sitt enda barn. Då kom Curt och Gunilla och satt stilla och väntade på mig tills jag orkade möta dem. Personalen sa:

Dina föräldrar sitter i dagrummet och väntar på dig. Orkar du?

Min förvåning – och den kärlek jag kände till dessa två som inte hade behövt göra detta alls – var enorm. Där satt de och vi pratade och allt kändes nästan ”som vanligt”. Men när jag gick och la mig den kvällen gömde jag detta i mitt hjärta för alltid. För mina egna föräldrar kom inte och från jobbet kom bara samtal med rena jobbfrågor, framför allt från en av dem som i dagens lokalblaska uttrycker sin stora sorg och saknad över Gunilla. Det är med stor ledsenhet jag nämner detta, för just denna person har jag känt lika länge som Gunilla Lindberg, men inte ett ord, inte ett pip har jag fått höra sen den dagen i mitten av januari 2009 mitt gamla liv föll samman. Ja, jag har lärt mig den hårda vägen vilka som är vänner och vilka som har falska leenden och tomma baksidor. Som pappfigurer.

Gunilla och jag höll kontakten genom åren trots att våra yrkesvägar tog en del andra svängar. Jag började jobba på ett av ”företagets” ”dotterbolag” och vi sågs inte lika ofta. Men vi skapade oss en egen lite tradition! Och det var att träffas nån av juldagarna i Sankta Birgittas kloster i Stöllestan. Stöllestan ligger nån mil från Metropolen Byhålan dit jag åkte varje jul för att tillbringa helgen med mina föräldrar. Gunilla var under några år ”singel” och valde att gå i kloster under denna familjehögtid. Detta eftersom hon inte längre hade nån familj sedan maken gått bort på 1980-talet och sonen så tragiskt omkom många år före det. Sonen, som var född samma år som jag. Hon pratade inte aldrig om sin sorg. Det var mycket som var hyssj hyssj. Men en dag berättade hon. Och jag förstod att hon behövde låna mig som barn då och då. Det fick hon gärna.

I klostret var det väldigt tyst, men Gunilla och jag var inte så tysta. Hon ordnade kaffe och whisky och så satt vi och smuttade på drycken och smaskade på småkakorna min mamma hade skickat med mig. Sen träffade Gunilla Bengt och han var med till klostret en jul. Efter det blev det inga fler jular i klostret – Gunilla hade fått en familj igen och jag var så glad för hennes skull.

Sista gången jag och Gunilla träffades en längre stund var när min extrapappa Curt gick bort, strax före min egen pappa. I samband med begravningen fick jag då en pusselbit som jag hade saknat. En pusselbit till alla dessa komplicerade relationer vi har i livet – privat som på arbetsplatsen. En pusselbit om svek och kärlek och väl dolda hemligheter.

De senaste åren hade Gunilla och jag ingen kontakt alls. I början av sommaren fick jag genom en före detta kollega veta att hon var svårt sjuk, men inte ville bli kontaktad eller att sjukdomen ens skulle uppmärksammas. Några dar senare hade hon själv skrivit en krönika om sin cancer i lokalblaskan.

Det var så ledsamt att börja den här dan med att läsa att Gunilla Lindberg har gått bort. Jag tror att det är därför Gud och alla änglarna vägrar att sluta gråta de stora regntårar de har gråtit sen igår kväll.

                                                                                                                                                                       *Ur ett vesper ur Birgittaofficiet. Texten betyder: ”Ros, duggande godhet, stjärna droppande klarhet…”

Read Full Post »

Knäppa nyheter – ännu en gång

Nej, det är sannerligen ingen brist på knäppa nyheter! Kolla här, bara:

• Nya miss Marple ung och sexig. Men hallå! Grejen med miss Marple är ju att hon är en gammal grå ungmö! Det här blir ju bara fel…
• John Travolta retar upp flygbesättning. En välkomstfilm för ett flygbolag har retat upp dess personal. John Travolta får dem att känna sig som om de jobbar på Mc Donald’s. Är det nåt fel på Mac Donald’s? Nej, men personalen hade hellre sett att en hjälte fått göra filmen.
• Politiker som borde skämmas. Expressen har en lista idag på 44 politiker som borde skämmas över ett och annat. Okunskap och brist på empati, till exempel. Frågan är om politiker KAN skämmas…
• Objuden gäst somnade på toalett. En familj i Västerås vaknade av att en man kom in i deras hem, låste in sig på toa och somnade. Polisen fick rycka ut…
• Knarkodling drevs i studentlägenhet. Ingen ”rolig” och knäpp nyhet i sig, kan tyckas, men kolla in bilderna…
• Vadstena har landets äldsta kommunfullmäktige. Mer än var tredje ledamot i kommunfullmäktige i Stöllestan är äver 65 år. Kanske Heliga Birgitta är en av dem???
• Toan populär plats att surfa. Vi får allt fler behov att uträtta på toa. En undersökning bland danska män visar att var femte ägnar sig åt surfning per mobil. Själv föredrar jag en god bok om jag ska… ehum… tillbringa en längre tid på tronen.



Vilken nyhet tyckte DU var knäppast???

Read Full Post »

Gamla demoner, helgon och stick

Ägnade en god stund på förmiddagen åt att leta en utredning som NÅN uppenbarligen inte längre vill ha till offentlig beskådan. Kontaktade därefter en referent som jag inte lyckats få tag i tidigare. Och sen blev det lite bråttom…

Färden in till stan började med att jag såg en gammal demon i backspegeln. Det var svårt. Det var mycket svårt att se vederbörande. Men som tur var skildes våra vägar efter nån kilometer.

Hade precis klivit ur bilen, lagt i parkeringspengar och biljetten i fönstret. Hastade! Då möter jag ”Heliga Birgitta” som jag inte har sett på x antal år!!! Jag hade bråttom och HB hade bråttom så det blev en varm och snabb kram, frågor om jobb och så fick hon mitt visitkort med orden:

Nu ringer du! Vi måste prata mer över lunch eller fika!

Gick sen ner till labbet. Jag frös och då drar ju kärlen ihop sig. Påpekade detta samt att jag var skiträdd, men den duktiga biomedicinska analytikern träffade rätt på en gång! Firade detta med en fika på Storken, där jag också träffade min vän Greken och fick en kram.

Storkens minsta kaka, en latte och lite läsning – före lunch!

                                                                                                                                                             Nån timma senare mötte jag F för lunch! Det var också alltför länge sen jag träffade denna VÄN. Men det är aldrig svårt att ta upp vänskapen direkt trots att det var månader sen vi sågs. När jag skulle ta av mig tröjan upptäckte jag att jag hade lämnat så mycket blod att plåstret var rött och blött. Du ska veta att jag nästa svimmar vid åsynen av blod, men eftersom vi var på Lokal var det bara att traska in på närmaste toalett och tvätta av eländet. Tröjan hade klarat sig!

Fästmön messade att mormor dyker upp i eftermiddag, så jag bröt upp och åkte hem för att fixa ett par saker innan jag ska vidare till Annas jobb för att plocka upp henne.

En räkning och TVÅ FINA KORT var dagens innehåll i postboxen! Tack VÄNNER, ni vet själva vilka ni är!

Östergyllens landskapsblomma – eller en Folkpartisymbol – till vänster, en mer kaxig attityd har vykortet till höger, som bär texten: ”Make your own damn dinner.”

Read Full Post »

Ingen ordning på liken i garderoberna…

Tutanchamon dog mycket ung – av malaria. Det har nu egyptiska forskare svart på vitt på efter år av undersökningar av den gamla mumien. Dessutom hade ”Tuttan” flera sjukdomar som han ärvt – troligen tack vare att hans föräldrar var syskon. Bland annat hade han skolios, klumpfot, puckelrygg och gomspalt. Ingen vidare snygging, alltså.

Kranierna av den heliga Birgitta och hennes dotter Katarina var visserligen kvinnokranier har forskare i Uppsala konstaterat, men de två är inte Birgitta och Katarina och inte heller släkt. Det kranium man trott varit ”Biggans” är daterat till 1200-talet. Men den heliga damen föddes inte förrän på 1300-talet. Det andra kraniet, som man trott var ”Kattas”, daterar forskarna till nånstans mellan 1470 och 1670.

Det är ingen ordning, numera, på liken i garderoberna/sarkofagerna/vad det nu heter…

PS Som Pjoltas här nedan i en kommentar mycket riktigt påpekar så är det felaktigt att säga ”lik i garderoben”. Det heter ”skelett i garderoben”. Uttrycket har antagligen blandats ihop med ”lik i lasten”.

Read Full Post »