Ett inlägg om det levande.
Paket är oftast hårda eller mjuka. Jag gillar ju hårda paket och har alltid gjort det, för oftast har de innehållit böcker. Därför grät jag inte det minsta när jag vittjade postboxen och hittade ett hårt, vitt paket. Innehållet var väntat. Ändå är jag väldigt nyfiken, förstås, på det som finns riktigt inuti, mellan omslagspärmarna, det vill säga inlagan. En deckare – eller snarare psykologisk thriller – av ytterligare en Uppsalaförfattare ska nu läsas och recenseras här och där. Den mycket spännande inledningen gör att jag tror att det är en femtofflare. Men en får se. Boken är bara påbörjad än så länge.
Efter ett intressant mobilsamtal (som inte har ett dugg med övrigt i det här inlägget att göra) for jag och hämtade Fästmön. Det var dags för ett besök hos bebisarna och deras mamma. Ja, det dök ju upp två små bebisar i förra veckan, två levande små… ” mjuka presenter” som överraskade oss alla. Äldste bonussonen fick agera barnmorska, faktiskt. Jag ska ärligt säga att jag inte är nån kattmänniska, det är hundar som gäller. Fast det hårda toffelhjärtat började nästan smälta idag när jag såg hur de små liven växt sen i förrgår. Det är i vart fall bra att KBT:a sin katträdsla, detta att titta på kattungar – och fota. Jag är fortfarande övertygad om att katter är rovdjur och jag fnyser lite över alla likes på Instagram för att jag la ut en enda kattbild. Men… här kommer ett par till:
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 