Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hård’

Ett lite frustrerat inlägg i vilket Tofflan ändå utlovar att ta tag i saker och ting.


 

Skrivbordsstol i hörnet

Min nya skrivbordsstol får stå i hörnet tills jag orkar ta nya tag med inställningarna senare idag.

Ja, jag fick ju en skrivbordsstol igår av vännerna A och J. Jag provsatt den på kvällen och en stund på morgonen idag, men jag får bara ont. Så nu sitter jag i min gamla trasiga, medan den ”nya” och fina och framför allt hela blåa stolen står i ett hörn i mitt arbetsrum. Men jag ska ta nya tag och försöka få till inställningarna, för jag vägrar att tro att min gamla stol är bättre än den blå. Så det, så. (Ja, jag är sur!)

Dessutom kanske det är så att jag har nåt skit i kroppen. När jag kom hem igår kväll fick jag först ont i magen, sen ont i huvudet också och slutligen ont i nacken – igen. Jag hade så ont att jag mådde illa. I ett ögonblick av klarhet insåg jag att jag varken hade ätit eller druckit sen frukosten, så jag pinade mig ut i köket. (Stackars mig, eller hur? <== ironi) Det blev en micrad liten ostpaj, inköpt på Tokerian för ett tag sen (två för 30 kronor), samt några bitar fetaost, tre småtomater och ett gäng svarta oliver. Osten och oliverna hittade jag i kylen och de hade överlevt påsken, tomaterna köpte jag igår.

Men det hjälpte inte att äta och dricka östgötsk mjölk. Jag la mig på soffan med en pläd och slumrade till i trekvart. Sen kändes det lite bättre och jag klarade av att se både säsongsavslutningen av Veckans brott och den där sena filmen på TV. Jag börjar visst bli en riktig cineast – fast från vardagsrummet, dårå. Hela två filmer såg jag igår och det är rekord. Jag brukar mest läsa om eftermiddagarna och kvällarna och se nåt enstaka TV-program. Som i kväll. Då ska jag naturligtvis se När livet vänder klockan 20 i SvT 2. Det är ett program jag försöker att aldrig missa. I kväll handlar det om psykisk sjukdom.

Fast först är det ju dag. Morgonen har jag som vanligt skött administration. Det var lite svårt att besöka vissa webbplatser, bara, och det är inte första gången. Suck! Dagens utflykt går till Stormarknaden där jag hoppas kunna hitta nya gympadojor som ska ersätta de trasiga jag nu går i. På sätt och vis blir det en födelsedagspresent från mamma, eftersom det är hennes pengar som betalar eventuella skor. Och när jag ändå är på Stormarknaden ska jag försöka inhandla en klädvårdsrulle och ett skohorn – mina gick ju sönder igår. Har jag för hårda nypor?

Mitt på dan ska jag träffa en vän och få höra en sida av en sak som jag kan ha missuppfattat. Kan ha, alltså. Det är viktigt att få klarhet i saker som handlar om människor man kallar sina vänner och som man gillar. När det gäller vänner har jag inte hårda nypor, men jag vet att jag kräver lojalitet och ärlighet. Skadad som jag är tycker jag att jag ofta blir sviken. Jag måste lära om och inte vara så hård och snabbdömande. Jag måste bli bättre på det sociala.

Vad händer hos DIG idag? Lär du om, är du placerad i hörnet och idkar du socialt umgänge? Skriv några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett undrande inlägg.


 

I fredags kväll intervjuade Fredrik Skavlan (ja, han heter Fredrik i förnamn!) en svensk partiledare i sitt SvT-program Skavlan. Jisses! Det blev stora reaktioner både före och efteråt. Och under tiden, naturligtvis.

Skavlan intervjuar Åkesson

Jimmie Åkesson talar ut (?) hos Fredrik Skavlan.  (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Kritiken före programmet
gällde att man inte vill att just den här partiledaren och hans parti ska få synas i media. Dessutom en fredagskväll, på bästa sändningstid (när alla har somnat i soffan efter det där glas vinet… hum…) Eftersom den aktuelle partiledaren företräder ett parti som aldrig skulle få min röst, var väl inte jag heller så förtjust, i ärlighetens namn. Samtidigt tycker jag att det finns en poäng med att visa upp eländet, så att säga. Låt personen sitta i TV-rutan och säga en massa knäppa saker så kanske en och annan förstår att det här går inte an. Som läget är nu är det här partiet större än Kristdemokraterna, ett parti som i mina ögon är snudd på lika goa kålsupare. Men ändå. Finge jag välja mellan enbart dessa två, blev valet KD.

Nu tittade jag inte på varken hela programmet eller ens hela intervjun. Jag såg en fem, tio minuter i slutet. Kanske är det därför jag inte riktigt förstår varför folk blev så upprörda efteråt. OK, jag har uppfattat att sagda partiledare knaprar antidepressiv medicin mot sin utbrändhet och har varit långtidssjukskriven. Det är det nog för övrigt många i vårt land som har gjort eller gör. Men tackar man ja till att bli intervjuad i TV i sin roll av partiledare får man kanske räkna med en del tuffa frågor.

Fast i ärlighetens namn… Fredrik Skavlan är ingen skjutjärnsjournalist nånstans. Jag håller helt med Leffe där! Inte blev det mycket ull… Under de minuter jag tittade på intervjun hade jag önskat en lite rappare journalist i hans ställe. Nä, jag tycker han passar bäst till att göra snälla intervjuer med glada människor som har gjort nåt kul, bra eller positivt annorlunda. Det gäller inte för Jimmie Åkesson. De enda jag har läst som tyckte att Skavlan gjorde ett bra jobb var Expressens Thomas Mattsson och Aftonbladets Henrik Arnstad. Representanter från den så kallade kvällspressen, alltså.

Det är jobbigt att må dåligt, men ger man sig in i leken hos svenska folket en fredagskväll och sätter sig i intervjustolen… Ja, då får man leken tåla, tycker jag. Och jag tycker inte att Fredrik Skavlan var för hård i sin utfrågning, snarare tvärtom. Att sen Fredrik Skavlan mordhotades i sociala medier tycker jag är skit och oacceptabelt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att ha nåt eget.


 

Fåglar i ett vinterträd

En del har inte tak över huvudet och tvingas vara ute i kylan.

Igår fastnade jag och mamma i en intressant diskussion vid middagsbordet. Min mamma tillhör som du förstår en annan generation än jag. Den generationen som samtidigt som den förväntar sig delar av välfärdssamhället som den tycker sig automatiskt ha rätt till också har en kluven inställning till dem som står utanför samhället. Och det är där den intressanta diskussionen kom in. Ska alla ha rätt till eget rum i vård och omsorg – på bekostnad av dem som inget rum alls har?

Diskussionen kom upp efter att vi hade börjat prata om tiggare som sitter utanför livsmedelsaffärer. Min mamma kan vara ganska kall och hård i vissa sammanhang och mot vissa grupper i samhället. Men det som slog mig när vi var och handlade i söndags var den otroliga empati hon uttryckte för kvinnan som satt och tiggde när det var tio grader kallt. Ibland blir man överraskad. Vi såg också på nyheterna hur en kyrka i Stockholm öppnat för hemlösa så att de skulle få vara inomhus och slippa kylan. Det finns goda människor!

Men när det kommer till att alla ska ha rätt till eget rum ger mamma inte med sig. Hon tycker att de ska ha det – även om det innebär att många människor då får stå på kö och vänta på sin tur. Jag tycker det motsatta – MEN jag föredrar naturligtvis att ha eget rum när jag är på sjukhus. Däremot har jag absolut inga förhoppningar eller krav att få det. (Sist hade jag tur och hamnade på en tvåsal och det var naturligtvis ”bättre” än en fyrsal.)

bäddad säng

Jag har en säng…

När mamma kommer på besök får hon ett eget rum hemma hos mig. Det känns skönt att kunna göra så, eftersom vi har lite olika dygnsrytm. Mammas sjukdom gör också att hon är vaken en stor del av nätterna – och somnar när jag vaknar, ungefär. Mitt gästrum ligger vägg i vägg med mitt arbetsrum. Mellan rummen finns ett stort öppet valv (inte nåt som jag har gjort, det fanns när jag flyttade hit). Detta innebär att jag inte kan skriva de stunder jag brukar och vill skriva. Eller rättare sagt, jag kan inte skriva i en ergonomiskt bra position. Jag vaknar alltså tidigt om morgnarna och ägnar alltid dagens första timmar åt att skriva. Nu arbetar jag med del två av planerade tre. Jag har emellertid en laptop och jag har en dörr jag kan stänga till mitt sovrum. Men att sitta i sängen och skriva är döden för min rygg – vilket jag kände av igår. Och gnällde om – mest för mig själv, i alla fall. Tills jag slogs av min egen empatilöshet: det finns faktiskt människor som varken har en säng eller tak över huvudet… Så jag föll lite på eget grepp… Och skämdes… För jag… tog i lite mot mamma när det gällde det där med att ha ett eget rum när det finns människor som inte ens har tak över huvudet. Jag tyckte att hon var inkonsekvent, jag skrattade glädjelöst och lite hånfullt. Sen visade det sig att jag själv är minst lika inkonsekvent, i mitt eget rum, bakom min egen stängda dörr.

Idag på seneftermiddagen väntar nya äventyr med mamma ute i verkligheten. Min lilla mamma, som vill så mycket och som sen inte riktigt klarar eller orkar allt hon vill. Det sätter sina spår ibland i våra diskussioner och dialoger. Som dotter kan det vara svårt att inse vissa saker ibland.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok för de yngre. Ett julklappstips, kanske, till och med..?


 

Stjärnklart SallyHäromdan hittade jag en vit bokpåse från Opal förlag i min postbox. Det är alltid spännande att få post från förlag. Den här gången innehöll påsen Stjärnklart, Sally!, en bok av Anna Ehn och Mia Öström med illustrationer av Jenny Karlsson. I eftermiddag blev det tillfälle att läsa om Sally.

Sally önskar sig bara en enda sak i julklapp: en stjärnkikare. Men se mamma och pappa har bestämt sagt ifrån att det inte ska bli några julklappar i år. I stället ska familjen – mamma, pappa, Sally, syrran och lillbrorsan – göra en UPPLEVELSE som säkert är både fånig och jättehemsk, tror Sally. Bästa kompisen Rakel kommer därför med det goda rådet att Sally ska vara supersnäll. Städa och sånt och hjälpa pappa i affären… Sally gör verkligen allt för att få den där stjärnkikaren, men det mesta går på tok: nån halkar, skidor går sönder och värst av allt: Minus rymmer!

Alltså jag är verkligen inte rätt målgrupp* för den här boken, men jag skrattar högt i min ensamhet! Berättelsen är både fyndig och rolig och illustrationerna är fantastiska. Dessutom har berättelsen i sig en stark igenkänningsfaktor: vem har inte nån gång i livet önskat sig en enda julklapp så där riktigt, riktigt hett som Sally gör?! Julklappen, som kanske har ett rim också, som Sally fantiserar:

Det här ger vi gärna
till vår största stjärna!

En fantasi som bryts när mamma kommer hem och pratar i två mobiler samtidigt… (Hur många föräldrar gör inte det?!)

Språket är enkelt, men på pricken. Och just så där korthugget så det blir riktigt roligt. Illustrationerna kompletterar verkligen texten. När storsyster jagar Sally efter att tvingats tvätta håret med diskmedel ser hon verkligen ut som

[…]ett gammalt gosedjur som råkat hamna i tvättmaskinen. […]

Stjärnklart Sally

Sally och kompisen Rakel på omslaget.

Roliga saker i bilderna är också sånt som bifigurerna som asgarvar åt Sallys paketinslagning och mobiltelefonen som streamar julmusik (från Spotify?).

Ska du köpa en rolig och hård julklapp åt din unge eller ditt barnbarn rekommenderar jag verkligen Stjärnklart, Sally! Boken finns såväl hos fysiska bokhandlare som på nätet och kostar runt hundringen. Och läs högt, så får du också skratta!

 

 

 

 

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


*Rätt målgrupp torde vara barn i lågstadieåldern.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.


 

Min hand

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om valet och vad jag tycker, önskar och vill.


 

politiker

Valfjäsk?

Nä. Jag har inte missat att det är val. Och det har väl inte du heller..? Men det här är ingen politisk blogg (även om jag har åsikter) och därför undviker jag att skriva alltför mycket om politik. Jag tycker att det är vars och ens ensak vad man röstar på. Inte är jag särskilt intresserad av att veta vad DU röstar på för parti heller. Det blir nämligen nästan alltid bråk och tjafs när man diskuterar politik – i alla fall med vänner och bekanta. Vi är ju alla människor, med mänskliga egenskaper, och hur i h-e kan h*n rösta på DET partiet?! Idiot! Pucko!  Ja, du fattar..?

Nu har valstriden trappats upp, milt sagt. Det är partiledarutfrågningar till höger och vänster, på TV, på radio, i tidningar, på nätet. Ärligt talat orkar jag inte lyssna på eländet. För jag tycker att det är rätt eländigt att partiledarna, en månad före valet, går ut och lovar en massa saker. Valfjäsk, kallar jag det för. Varför kan de inte lova en massa saker annars, när det inte snart är val? Men framför allt, varför kan de inte hålla vad de lovar..?

Trots allt försöker jag orientera mig bland partierna för att hitta det parti som ska få min röst. Jag fokuserar på mina hjärtefrågor, för jag är mig själv närmast. Arbetsmarknadsfrågor och frågor om vård och omsorg tycker jag är viktigast. Skolfrågor intresserar mig inte alls eftersom jag inte har barn. Kulturpolitik är jag intresserad av, liksom infrastrukturfrågor och tillgänglighetsfrågorna är ju skitviktiga och HBTQ-politik och… Ja, jag inser att jag är intresserad av mycket, men inte allt. Det blir lite av en djungel…

Därför kör jag uteslutningsmetoden. Två partier går fetbort. Att de ens har ordet

[…]demokraterna

i sina partinamn är ett skämt. De borde inte få använda just det ordet. Såna partier har jag inget mer att säga om och till.

Men resten då? Tja, idag står mitt val faktiskt mellan tre partier. Jag har valt bort ytterligare partier som jag tycker står för alltför förenklad politik eller snudd på är enfrågepartier.

Och så tänker jag i vilket parti jag själv skulle vara välkommen. Jag och den lilla farbrorn, till exempel. Han som Fästmön och jag ser varje vardagsmorgon vid en kvart i sju när jag skjutsar henne till jobbet och vi sitter i vår sköna bil. Lilla Farbrorn har cyklat tidigare. Nu promenerar han. Är cykeln trasig? Stulen? Igår gick han i t-shirt och shorts och med badsandaler på fötterna samt påse med matlåda (?) i ena handen. Det var cirka tolv grader, bara. Idag hade han faktiskt en tröja på sig. Det kniper i mitt hjärta när jag ser honom. Jag undrar om det finns nån som bryr sig om honom, som ser till att han nån gång ibland klär sig rätt så att han inte fryser. Att Lilla Farbrorn är en udda existens är liksom ingen tvekan. En liten farbror, som behöver lite hjälp. Frågan är om han får tillräckligt med hjälp. Vilket parti vågar lova hjälp till honom???

Idag svarade jag på ett mejl från en före detta arbetskamrat. Vi arbetade tillsammans på den allra bästa arbetsplatsen jag nånsin har varit på. Nej, jag säger inte att den var felfri, men klimatet var bra. Stämningen. Man fick vara udda, kuf. Det viktiga var ens kompetens. Jag undrar hur många såna arbetsplatser det finns idag och vilket parti som kan lova sån fin arbetsmiljö? Nå..? Nån frivillig politiker som vill lova nåt?

kuf och kompetent

Den här texten satt på kaffeautomaten på Den Bästa Arbetsplatsen.

 

Nej, såna som Lilla Farbrorn och Elsa och hennes mormor i Fredrik Backmans underbara bok, som jag började läsa igår… och kanske jag också, dårå… Vi passar nog bäst i fiktionen. Verkligheten är… för kall och hård. Och torftig.

Vilket parti vill höja a-kassan NU (efter tolv år) så att det går att leva på den under de perioder i livet man behöver det? Vilket parti vill ordna jobb åt ALLA arbetslösa, inte bara de unga, NU? Och vilket parti vill ge dem som har andra människors liv i sina händer, såsom vård- och omsorgspersonal, de högsta lönerna? DET partiet får min röst.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett svullet inlägg.


 

Flodhäst

Jag. Fast utan slips, dårå.

Från fredag och till och med igår har jag ägnat mig mycket åt nåt jag inte borde: jag har svullat. Om du nånsin hör mig gnälla över att jag är tjock, ta mig då i örat och säg:

Men det är ju inte konstigt såsom du fullkomligt vräker i dig onyttigheter!

I fredags hade vi ju Hattarna här på besök. Då fikade jag med både macka och mjuk kaka med grädde. Framåt kvällen åt vi grekisk middag. Vem var den enda som tog förrätt? Jajamens, som Bosse Jerrevång, brukade säga, det var jag, det. Jag! Som allt mer börjar likna en flodhäst.

I lördags var det ju lite synd om mig, för jag var ju ensam eftersom Fästmön jobbade. Vad stoppade jag i kakhålet då? Tja, det var glass på eftermiddagen och pizza till middag. Och på kvällen, när Anna hade kommit hem, blev det prästostbågar och schweizernöt.

Söndagen ska ju vara vilodag. Fast inte från godsaker, enligt min livsstil. När Anna hade slutat arbeta for vi ut till Himlen och fikade med Storbarnen. Och då snackar vi inte var sin slät kopp kaffe utan kaffe med bulle och toscamazarin. Ja, en sån som jag vill ju inte riskera att fakta av… Därför tog jag också två salta godisar ur Annas burk.

Bulle kaka o kaffe

Söndagsfika med Storbarnen.


Innan vi landade
här hemma på kvällen stannade vi på Pizza Hut. Där åt vi panpizza – och förrätt. Jag telefonerade med mamma och satt en stund vid datorn på kvällen. Sen var det ju en miss Marple-film på Sjuan. Då åkte en burk chokladfudge fram och kexchoklad. Men schweizernöten (ja, det finns faktiskt en bit kvar, tro det eller ej!) orkade jag inte ens pilla på.

Idag borde jag SPÄKA mig. Jag sväller ut på alla håll och kanter och till och med mina favoritjeans, som är trasiga på ena låret (nej, det är knappast musklerna som har spräckt tyget…) och lite stretchiga, sitter åt. Inte har jag varit på Centralbadet och köpt simkort heller. Hälsporren har flyttat över från vänster fot till höger fot, så promenader är uteslutna. Gissningsvis får begravningsentreprenören såga ett stort hål vid ett av mina stora fönster när jag ska bäras ut för den sista vilan.

Det här går inte. Jag måste skärpa till mig! Hör nu att jag säger till mig själv på skarpen! Va? Vadå..?

Idag funderar vi på en lokal loppisutflykt. Anna är ledig, nämligen. Och på loppisar har de ofta inte så mycket man kan äta. Fast det beror ju på förstås om den här buken fortfarande får plats bakom Clark Kents* ratt…

På jobbsökerfronten är det väl enda stället jag ligger på minus. Bara en aktivitet i fredags, vilket gör två minus, och bara två sökta jobb idag, vilket ger ett minus. Mitt poängssystem är hårt, men det måste det vara. Tänk om jag kunde vara lika hård när det gäller onyttigheter…

Vad händer hos dig idag? Skriv gärna några rader och berätta när du får en stund över!


*Clark Kent = min lille superman till bil

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett första maj-inlägg.


 

Snö 1 maj 2014

Snö den första dagen i maj 2014.

Man skulle kanske inte kunna tro det, men faktum är att jag skulle vara en jättebra chef. En närvarande och engagerad sort, hård men rättvis. Fast just nu är jag inte chef. Hade jag varit det hade jag sett till att vädret hade fått sig en reprimand, kanske till och med köpt ut det med avgångs-vederlag och allt. Det är första maj idag. Marken ligger vit och det kommer vitt från ovan. Vad i helvete är detta???

Det finns emellertid en fördel med snön. Som synes på bilden har grannen flyttat bort såväl grill som golvfläkt. Själv ska jag ägna dagen åt att försöka uppfinna nåt som gör att grillrök sjunker så att h*n får känna hur rök känns. I samma veva ska jag sätta på Marilyn Manson på stereon. Högt. Det är ungefär så grannarna bredvid har låtit nu på morgonen.

Men skit samma! Idag är jag i alla fall ledig och kan dra omkring hemma i mysbrallor. Fästmön fick däremot ta sig till jobbet idag. Hon var ändå nöjd med att ha bytt bort sitt kvällspass till ett kortare dagpass, så redan klockan 14 ska jag åka och hämta henne.

Sista aprilmiddag

Anna vill ha mer än potatis och ägg när vi äter Sista april-middag.

Det blev en lite decimerad arbetsdag för mig igår. Jag var hemma vid 16-tiden. Vi slappade en stund innan Anna skalade potatis och jag dukade fram sillen. Nu var det ju inte så länge sen vi åt sill och potatis, men gott är det! Och så hör just sill och potatis Sista april till.

Min Sista april-tallrik med snaps och öl till.

Min Sista april-tallrik med snaps och öl till.

Till sillen och potatisen och laxen och brödet och ostarna blev det förstås en liten klar. Jag hade en skvätt Östgöta sädes i kylen. Det var en alldeles lagom skvätt för två tanter som inte direkt överdoserar snaps, men som tycker att det är gott till sill. För att variera oss lite jämfört med påsken la vi inte in nån sill själva utan köpte all. Och en av sorterna vi hade på bordet var matjes.

Vi hyfsade burkar och fat ganska bra, så nu är frågan vad köket i New Village ska servera idag. Vi får helt enkelt försöka köpa nåt att laga till i samband med hemförseln av min särbo från jobbet. Kanske blir det nåt till vilket var sitt glas amarone passar?

Hallongrottor

Hallongrottor utan E281.

Vår Sista april-kväll tillbringade vi mest framför TV:n. Jag messade lite med bonusbarnen och fick svar från alla utom minstingen. Gissar att denne var i goda fadershänder, dock. När livet vänder hade vi inte tänkt se, men det gjorde vi. Det var nog den starkaste berättelsen hittills. Läs här mina rader om Annahita! Det var nästan absurt att ta in där vi satt och drack kaffe och mumsade på hallongrottor – utan E 281… Kontraster…

Kiss och Bajs i sängen.

Kiss och Bajs i sängen.

Vid läggdags fann jag att två figurer hade lagt beslag på min binge. Och vad de gjorde där vågar jag knappt tänka på utan att rodna. JA VI ÄR BARNSLIGA, MEN TUSAN SÅ OFTA VI SKRATTAR TILLSAMMANS, ANNA OCH JAG!

Idag är det alltså den 1 maj. Jag är ledig, men i morgon ska jag till Kexfabriken/Besticklådan igen. Lär vara ganska ensam där och jag tänker väl näppeligen jobba ihjäl mig. Och så har jag bjudit bort mig själv på lunch hos en walesare. Det ska bli riktigt spännande!

Dagen idag tänker jag mest softa. Jag ska strax in i duschen, soppåsar ska bäras ut och mamma ska ringas. Det låter ganska överkomligt, eller hur? Fast när jag ser mig omkring borde jag städa och stryka och… nåja, det är ju snart helg. Tiden räcker inte riktigt till för allt jag behöver göra. En sak som jag undrar mycket över är när jag ska orka och hinna skriva bra jobbansökningar. Jag måste liksom sätta raketfart nu…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett redovisande inlägg.


 

Påsken är gången, men kanske en och annan har knaprat på innehållet i sitt påskägg den gångna veckan. Tofflan undrade i alla fall vad du helst vill ha i ditt påskägg.

Så här fördelade sig de 19 inkomna svaren:

42 procent (åtta personer) svarade: Blandat lösgodis. 

26 procent (fem personer) svarade): Choklad, så klart! 

Fem procent (en person) svarade: Såna där hårda, färggranna ägg som bara smakar socker.

Fem procent (en person) svarade: Sega råttor och sånt.

Fem procent (en person) svarade: Salt godis.

Fem procent (en person) svarade: Sura bitar.

Fem procent (en person) svarade: Ett par nya trosor/kalsonger.

Fem procent (en person) svarade: Other:
Bajs.

Mja, det där sista svaret tror jag ju inte så mycket på, men det får ju stå för den skitälskaren. Stort TACK till dig som klickade ett svar! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan. Även den handlar om ett aktuellt ämne, nämligen smärta. (<== Här är jag liiite ironisk, dårå) Den nya frågan hittar du som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gnälligt och irritabelt inlägg, rätt sjukt, egentligen. Dessutom innehållande en selfie!

 

Tofflan på köksgolvet

Tofflan på köksgolvet. Nej, jag har aldrig påstått att jag är vacker. Men jag har i alla fall inte påmålade ögonbryn utan mina egna.

Tolv timmar har jag sovit i natt. På morgonen har jag förstås bara sovit av och till eftersom grannarna (de vuxna) bredvid redan strax efter klockan sex började skrika. Vid åttatiden lät det som om de möblerade om. Men ärligt talat sov jag igenom det mesta. Då är Tofflan risig, det ska du veta! Sömn är bästa medicinen för mig när jag är sjuk.

Just nu är emellertid inte sömn den bästa medicinen för min onda rygg. Den gjorde så ont när jag vaknade att jag inte visste hur jag skulle ta mig ur sängen. Men allting går – utom tennsoldater och små barn, som hon sa den där som plingade på min ytterdörr för att ge mig en smäll på käften sist. (Ja det är sant.) Jag släpade mig ut till köket. La mig på köksgolvet. Tryckte min knakande ryggrad mot det hårda underlaget. Gjorde mina övningar. Satte mig i skräddarställning. Det funkar! I alla fall temporärt. Nu har jag suttit vid datorn korta stunder i omgångar och då kommer det onda tillbaka – med besked.

Köksgolvet är skönt för ryggen, men i övrigt är det inte så skönt. Inte när man fryser för att man har feber. Jag är, precis som min pappa var, väldigt lågtempad normalt sett. Därför gör minsta stegring av kroppstemperaturen att jag känner mig skitsjuk. Nu har jag ingen aning om hur hög febern är och det är ju strunt samma, egentligen. Jag mår inte bra, helt enkelt.

Gårdagen försökte jag precis som idag tillbringa i sängen – tills ryggen protesterade och mina öron (grannarnas skrik). Nästa hållplats blev därför gästsängen. Det är min gamla enkelsäng som jag fick som barn och den är fantastisk bra, fortfarande! Resårbotten är fast och bra för min rygg. Tyvärr passar den botten inte in i ramen till dubbelsängen, annars hade jag bytt vid tillfälle. Vid tillfälle när jag inte har ryggskott, alltså. Där låg jag i alla fall i gästrummet och slumrade – tills nästa grannar kom på att de skulle städa sitt förråd. Det slamrades och bankades och dunkades i trappräcket. Jag gav upp. Hållplats nummer tre blev kökssoffan. Den är smal, men hård. Ryggen estimerade den mycket! Men sen började grannarna under såga och då var det kört i köket också.

Gustaf Fröding

Gustaf Fröding – antika inslag in hans diktning var temat för min C-uppsats.

Gårdagens sista hållplats blev bästefåtöljen där jag låg och försökte hålla mig vaken till Mr Selfridge samt twittrade lite mellan varven. TV-ljuden tog bort grannarnas höga röster. Bland annat konstaterade jag via twittrande att en person är intresserad av min gamla C-uppsats om Gustaf Fröding! Roligt! Fast mindre roligt är det att Uppsala universitet tar 75 spänn för att sända min uppsats till den intresserade. Nån del av de 75 kronorna får jag, författaren, förstås inte. Hade jag tillgång till en kopiator skulle jag fixa en GRATIS kopia och skicka till den intresserade. Alltså, 75 spänn. Hutlöst! Det är en maskin som gör kopieringsjobbet, en människa stoppar bara kopian i ett kuvert och lägger till utgående post. Det kan inte kosta 75 kronor, inte ens med portot inräknat! (Nu stiger febern…)

Till frukost igår blev det filmjölk, till middag mild lättyoghurt. Jag är inte sugen på nånting direkt. Idag ska jag försöka klämma ner ett par rostade mackor till frukost. Ja, jag har inte kommit längre i min dag. Men jag har i alla fall tvättat såväl ansikte som armhålor idag – alltid något! Skulle behöva en rejäl dusch och hårtvätt, men det orkar jag inte.

Tyvärr måste jag försöka upparbeta kraft att hasa över till Tokerian. Nässprayen håller på att ta slut, liksom pappersnäsdukarna och toapappret. Och då kan det ju samtidigt vara bra att få med sig åtminstone nån näringsrik soppa eller nåt hem. Det känns bara i skrivande stund som om jag ska bestiga ett berg…


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »