Ett lite ironiskt inlägg.
Att söka jobb är ett heltidsgöra. Det ska du inte tvivla på. Tankarna kring att ha nåt vettigt att göra och att oroa sig för sin försörjning upptar större delen hela tiden av dygnets 24 timmar. Och givetvis letar man lediga tjänster och söker passande dito. Jag har nu varit arbetslös i en vecka (detta är åttonde dan) och högen med ansökningar växer stadigt – liksom dessvärre nejen…
Högen växer. Den här högen är jobb jag har sökt i juli 2014.
Man måste också se till att man inte isolerar sig och blir folkskygg. Det är lättare sagt än gjort, men jag jobbar (!) på det. Idag har jag inte träffat människor. Däremot har jag telefonerat. Med två personer. Det är bra. Det var ungefär en timme sen.
Vidare har jag duschat, ätit frukost och varit och handlat på Tokerian. Jag sa
Hej!
och
Tack!
till tjejen som tog betalt av mig. Undrar varför man tackar för att betala… Fast det är ju för servicen man tackar. Man tackar personen som tar emot ens pengar för service. Så måste det vara! Personen gör ju egentligen bara sitt jobb – men det är ju tur att nån jobbar, i alla fall.
På Arbetsförmedlingen i Uppsala jobbar de. Häromdan fick jag brev från dem att jag kvalificerar mig för a-kassa. Men från a-kassan är det fortfarande tyst. Idag kom det ett nytt brev från Arbetsförmedlingen. (De sparar inte på porto, precis…) Det var en ny handlingsplan som hade landat i min postbox. Den skiljer sig från den förra som jag tyckte var… mindre bra och fel. Nu är åtminstone ett faktafel borttaget och beskrivningen av mig och min situation, vad jag gör för att skaffa nytt jobb etc, stämmer bättre överens med verkligheten. Handläggarnamnet var bytt från Handan Gül till Alexandra Norlén. Nu står det 2 – 2 dem emellan. Det vill säga jag har två gånger fått veta att Handan Gül är min handläggare och två gånger att det är Alexandra Norlén. Spänningen är oliiiiiidlig! Eller?
Vem kan man tro på, tro på, tro på när… Tro på när allt är så här..?
för att citera en enligt mig rätt flummig så kallad artist. Men det han sjunger i låten jag citerar stämmer ju tämligen bra överens med hur jag har det just nu.
Jag har blivit kontaktad av en journalist vid ett av Sveriges stora och seriösa magasin. H*n vill intervjua mig om hur det är att leva på a-kassa. Mejlet är besvarat, men jag har inte fått nån respons. (Jag skrev att jag inte har blivit beviljad a-kassa än, men att jag fick ersättning därifrån i höstas.) Att leva på a-kassa är ju omöjligt, men att vara arbetssökande är så mycket mer än oro över huruvida jag kan betala hyran den kommande tiden eller inte…
Jaa, det är sannerligen tur att nån jobbar, i alla fall. Kassapersonalen på Willys, byggarbetararbetsförmedlaren Daniel Strömblad på Arbetsförmedlingen i Uppsala (han skrev båda versionerna av min handlingsplan) och jag – alla på våra egna sätt och vis. Skillnaden är att det bara är två av oss som får lön.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 