Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘handhälsa’

När jag var barn minns jag att mormor och morfar alltid stod i fönstret och vinkade adjö när vi tuffade ner till Småland i familjens ”Bubbla”. Det är dem jag tänker på varje gång jag lämnar Fästmön – för hon står precis som de gamla gjorde i sitt fönster och vinkar adjö. Alltid. Om hon inte är sängliggande eller så, förstås. Det har blivit som en lyckogrej, det där att jag alltid tittar upp och ser min älskade stå där och vinka när jag lämnar henne.


Våra händer.

                                                                                                                                                  Likaså vänder Anna sig alltid om på väg in till jobbet när jag har skjutsat henne och hon har hoppat ur bilen. Hon vänder sig alltid snabbt om och vinkar. Som om det kunde vara sista gången. Den hugger till i hjärtat och kramar om detsamma, den tanken. Tänk om det är sista gången…

Att handhälsa tycks vara nån sorts popularitetsgrej, för vissa år är det inne, andra år inte. För mig är det en självklarhet att handhälsa och presentera mig första gången jag träffar nån som jag ska umgås med ett tag – om så bara på gatan i fem minuter därför att det är nån som Anna känner. Jag hade ett X som hade en otrevlig vana att förekomma mig när vi mötte några av hennes bekanta på det mest fläppa sätt:

Och det här är min nya.

Min nya… Min nya vad? Slav? Käpp? Kaffekopp? Jag kände mig förminskad till en sak. En sak som inte kan tala själv och berätta att hon faktiskt har ett namn, också.

Vissa människor har det känts extra bra att skaka hand med. Jag minns första gången jag handhälsade på Annas ex-man. Det var en inte helt enkel situation för oss nån av oss. Jag var visserligen förvarnad, men naturligtvis fruktansvärt nervös. Och Jerry var skittuff som vågade, särskilt som det fanns personer som informerade honom om vilken otäck människa jag var.  Många tycker nog att det är konstigt att Jerry och jag blev så goda vänner som vi faktiskt är idag, men tänk efter lite, så inser du kanske att det inte är det. Dessutom är det väldigt praktiskt att vi har en fungerande relation eftersom Anna och Jerry har tre barn tillsammans som vi ”samarbetar” kring – de som föräldrar, jag som extra vuxen. Därmed inte sagt att resan fram till vänskapen var enkel. Det var den inte. Jag tyckte många gånger att han var en idiot och vad han tyckte om mig vågar jag inte ens tänka på. Idag är jag glad att vi tog varandra i handen den där gången på MacDonald’s. Att ta varandra i handen och hälsa var ett stort steg för oss och, inbillar jag mig, inledningen till en djup vänskap.

Read Full Post »