Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hån’

Helgen har gått i orons tecken, även om jag har försökt att inte visa nånting för nån. Eller knappt nämnt det. Men det är så att ett viktigt möte väntar på seneftermiddagen idag, ett möte om framtiden. Jag känner en olust och en oro djupt inuti, en sån där som anglosaxarna skulle kalla

gut feeling.

Jag tror aldrig jag vänjer vid dåliga besked av det här slaget. Aldrig. Och nu ser jag att jag är på väg att ta ut nåt i förskott, vilket förstås är dumt. Vänta och se. Vänta ända till runt 15.30 idag…

Människor gör mig orolig också och det är nånting jag inte gillar. En person som har avskytt mig i flera års tid vände sig plötsligt om i helgen, log och hälsade så rart, men jag är inte säker på att

smöret i munnen smälte.

Efter år av hån, hot, iskyla och liknande vågar jag knappt tro på nån. Jag känner hur insinuationer biter fast i mig – ett uns av sanning i dem? – eller bara en rädsla för att inte orka fortsätta stå för mina åsikter och den person jag är..?

frostigt lönnlöv
Är det över snart?


Nej, den här dan borde ha börjat bättre,
jag behöver alla positiva vibbar jag kan. Eller också är det helt enkelt så att det som börjar i moll slutar i dur? När ska det bli min tur, jag som inte missköter mig, skolkar, super, försnillar, utan tar ansvar, utvecklar, värnar om..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det tisdag och jag hoppas att S har fixat min dator på institution 1. Det är nämligen där jag ska jobba, även rent fysiskt, på tisdagar. Tillbaka till mitt ”gamla” kontor, det som ligger högt uppe bland molnen och som är luftigt och stort. Jag trivs bra en trappa ner, men kontoret där är litet och trångt och utsikten är inte mycket att hurra för – korridoren mitt emot i denna del av byggnaden som är U-formad.

Jag slängde en blick på gamla mobilen igår och noterade, till min förtjusning, att en nitisk säljare i Göteborg verkligen vill sälja en pensionsförsäkring till mig. Så himla synd att jag inte svarar. Pensionsförsäkring känns i skrivande stund som ett hån. Insåg också att jag inte har meddelat sjukhuset mitt nya mobilnummer. DET är lite värre, för jag vet inte vem jag ska ringa. Men min adress och mitt hemtelefonnummer har de ju. Vissa samtal kan ju vara bättre att ta emot i hemmets lugna vrå…

Lite roligare var ett mejl som jag fick igår angående ett bokprojekt jag har gett mig in på. Jag är både nyfiken och förväntansfull! Mer om detta lär komma på en blogg nära dig!

Det blir fortsatt jobb med institution 1:s forskningssidor idag, uppblandat med lite möten och annat. Några kontaktpersoner har jag inte fått än, så jag gissar att jag måste tjata om det. Sånt där tycker jag är lite jobbigt, men samtidigt inser jag att chefer inte kan hålla allt i sina huvuden – ty där är ju, liksom för oss vanliga dödliga, vissa utrymmesbegränsningar. Tråkigast känns den uteblivna återkopplingen (feedback på svenska) på det material jag skickade till prefekten på institution 2 efter vårt lönesamtal. Varför stressade jag, liksom? Det är för övrigt frustrerande att inget händer på ett mer långsiktigt plan. Jag börjar tröttna lite och tappa sugen på löften som bara ger korta, tillfälliga lösningar.

Nej, nåt vidare humör är jag visst inte på idag. Ursäkta, det blir bättre när jag kommer igång och jobbar! Ryggen har bråkat med mig i natt – jag for upp som en raket mitt i natten av att det kändes som om jag fick ett spjut i ryggslutet. Det fick jag inte, men jag hade antagligen vridit mig i ett läge som ryggen inte estimerade. Därför är ryggeländet idag tillbaka till ruta ett. Hälen är också ond idag, det gör ont genom vaden upp i baklåret. Gissar att det helt enkelt är rejält inflammerat. Kanske inte så konstigt att jag är lite grinig då…

Inte ens Dagens Språkliga Groda i lokalblaskan fick mig att skratta nåt nämnvärt. Bara att skaka på huvudet och smacka med tungan i gommen åt detta fel som så många gör: båda TRE. När man använder uttrycket

både

handlar det max om två. Men lokalblaskan, som så många andra, utökar både till tre.

Både tre partier…


Nu knackade bästa J på
och förärade mig en chokladbit! Tänk, J måste ha sett att jag såg grinig ut! Vilka snälla människor jag har runt omkring mig – på alla plan – privat, på jobbet och i bloggvärlden. Jag skrattar fortfarande åt gårdagens ömtåliga post… Kanske skulle ha tagit med den hit idag och skojat lite – med mig själv…

Mugg från ett av bonusbarnen som tycks ha ENORM humor, chokladen från J.


Nej, dags att sätta fart
på den gamla kroppen och göra skäl för månadspengen! Jag ska flytta mina

näbbiga armbågar

– ett uttryck som Fästmön hasplade ur sig när vi låg i sängen härom kvällen och resten av min lekamen ett trappa upp. Var hänger du idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag blev rätt förbannad nyss. Jag läste nämligen om karln som hade suttit på jobbet och gjort ingenting i 14 år. Anställd inom det offentliga, förstås, dock inte svensk utan tysk. När det var dags för pension mejlade han till sina kollegor på företaget och avslöjade att han inte hade gjort nånting. Man kan säga att han först efter 14 år lyfte ett finger – och det var FU-fingret…

Mannen jobbade på en byggavdelning och har lyft flera miljoner i lön. Att han har klarat sig från att jobba beror bland annat på omorganisationer. Inte särskilt förvånande, if you ask me…

Men faktum är att även svenskar kan knepen för att slippa jobba. Aftonbladet undersökte 37 400 läsare. Av dessa slösurfar en fjärdedel på arbetstid. Andra knep är att ta en mapp och ge sig ut på promenad eller att hälla ut en burk gem på mattan, stänga dörren till kontoret och sova med foten mot dörren. Sen kan man gå på toa och

luftbajsa

eller helt enkelt ta extra långa luncher. Eller varför inte tända skrivbordslampan, lägg ytterplaggen i väskan, lås dörren och gå hem. Kolla sen av meddelanden hemifrån nån gång strax före arbetsdagens slut och besvara de viktigaste.

Uppfinningsrikedomen är det inget fel på, minsann! I undersökningen påstår 45 procent att de jobbar full tid – samtidigt som de har deltagit i en undersökning och svarat på frågan hur de smiter från sina arbetsuppgifter…

Jag skrattar inte ett dugg när jag läser sånt här. Jag blir förbannad! Det finns människor – *PEKAR PÅ EN MIG NÄRSTÅENDE PERSON* – som verkligen vill jobba. Att då läsa om hur en människa smitit undan från att jobba trots att han har haft ett jobb och ännu värre, läsa om hur folk smiter från sina arbetsuppgifter, är ingenting annat än ett stort HÅN! 

Det blir ta mig fan en svart bak igen!

En svart bak för smitare!


För övrigt vill jag tillägga
att jag ofta tidsinställer mina blogginlägg för publicering under en arbetsdag. Det händer att jag skriver ett kortare blogginlägg när jag har rast eller lunch. Bara så du vet.

Read Full Post »

Det är en aaaning ironi över mitt liv just nu. En aaaning. Ta bara mitt fackförbund, som rätt nyligen har bytt namn till Vision. Vision. För mig är det ett stort hån, för bara för att man ändrar namnet har man inte ändrat sitt sätt att bemöta medlemmarna.

Exempel ur verkliga livet: när man ringer och har frågor känns det som om man stör. Man möts med suckar och stön och snorkiga svar. Inte en känsla för om den ringande befinner sig i ett utsatt läge, gråter eller så. Och när man mejlar blir man tillrättavisad (!) och syrligt ombedd att ringa i stället. Bara det att alla kan ju inte ringa på kontorstid – av olika skäl.

Igår fick jag ett mejl från Bliwa, ett trevlig mejl, som alltid. Bliwa har hand om Visions inkomstförsäkringar. En sån försäkring har jag under cirka nio månaders tid blivit lite ekonomiskt hjälpt av. Tro för den skull inte att jag har kommit upp i några 80 procent av min förra lön, för det har jag inte. (Det har varit som högst 50 procent, vanligen 30 procent.) Hur man/facket har kommit fram till den procentsatsen vet jag inte. Jag vill betona att Bliwa alltid har bemött mig med respekt och en vänlig ton, i såväl telefon som mejl. Där har man förstått att kunden som ringer kanske har problem – det brukar ju vara nåt sånt när man tar kontakt med ett försäkringsbolag. (Jag föreslår en ny nisch för Bliwa: sälj kurser i bemötande till Vision!)

Nåväl, marknadschefen på Bliwa mejlade mig igår och undrade om jag hade lust att ställa upp på en intervju. I Visions medlemstidning – med det fyndiga namnet… Vision. Jag skrev ett vänligt svar och avböjde och talade samtidigt om att så snart jag får möjlighet ska jag lämna det här fackförbundet eftersom jag inte tycker om dess bemötande. Bland annat skrev jag att jag inte på nåt sätt vill förknippas med det.


Dimmigt var det här!..

                                                                                                                                                               Ironin i det hela hittade jag i min postbox när jag kom hem. Där låg ett brev… från Visions medlemsenhet, undertecknat av en person utan titel. (Kan ju liksom vara vem som helst i dessa desktoppublishing-tider.) Med ålderdomlig svenska skriver personen (som ändå har ett ungt namn med ung stavning) att jag har meddelat dem att jag har en anställning utanför fackets organisationsområde. Och så uppmanar de mig att byta fack om jag har en tillsvidareanställning eller ett längre vikariat. (Jag är fullt medveten om att jag i skrivande stund har ett vikariat som ligger utanför Visions område – jag är inte dum i huvet på nåt sätt – och skulle inte vilja nåt hellre än att byta fack, men…) För ett tag sen fick jag ju ett annat brev från Vision där jag uppmanades berätta var jag jobbade och hur mycket jag tjänar. I mitt svar till dem angav jag nogsamt slutdatum för vikariatet, vilket är snart (ingen tillsvidareanställning och inget längre vikariat, alltså). Är de inte ens läskunniga på Vision eller vad? Eventuellt. För jag gissar att det är ett standardbrev (jag hatar standardbrev!) som skickas ut. Den här lilla människan som skrev till mig har säkert som huvudarbetsuppgift att skicka såna här brev till medlemmarna.

En annan liten människa på Vision tycks ha till uppgift att hitta fifflare som fuskar med a-kasseavgiften. Jag trodde nämligen i min enfald – och efter telefonsamtal med facket – att man som arbetslös skulle få en sänkt avgift. Jadå, jodå, det skulle jag få. Men sen är det ju det att jag då och då skriver blogginlägg på uppdrag av Blogvertiser, där jag är anställd. Och då är jag ju inte arbetslös. Nej, jag har skrivit cirka tio inlägg mot betalning i år. Oj, så mycket jag har arbetat då! (Mycket ironisk ton.)

Nej, det är som om facket inte vill att man ens ska försöka hitta nån sysselsättning. Att skriva på uppdrag är långt ifrån nåt jag – och många med mig – kan leva på. Jag ser det inte som en anställning även om jag är anställd. För jag tillhör den skaran som vill göra rätt för mig och betala skatt. Så av de 500 kronor det kostar ett företag att köpa ett inlägg av mig på bloggen får jag netto 140 kronor. Nu vet du det. För övrigt tycker jag att det är roligt att skriva på uppdrag, för det ger mig lite självförtroende, nån vill betala för mina ord…

Men hur som helst… Så bra, Vision, att vi i alla fall är överens om att vi vill skiljas, men tyvärr, Vision, tvingas vi hänga ihop ett tag till. Jag pinas varje gång jag lyfter en telefon och tvingas ringa er med en fråga. Varje gång jag sätter ett kryss på a-kassekortet eller skriver upp en timmas arbete med ett blogginlägg hatar jag mig själv för att jag böjer min nacke och står med mössan i handen. Men jag är i alla fall ärlig. Jag talar om. Och sånt straffar sig, uppenbarligen.


En bild som alldeles utmärkt illustrerar Visions, till vänster, och mitt, till höger, förhållande.

                                                                                                                                                               Vet du, Vision, jag har betalat min avgift till dig varje månad sen 1986. Ändå behandlar du mig som en fifflare och nån som försöker slippa undan. Det handlade om 21 kronor i månaden, tror jag. Men jag har betalat tillbaka, det gjorde jag redan i somras. För jag är en sån som gör rätt för mig. Även när jag anser att jag är arbetslös.

Och jag vidhåller att ett mer passande namnbyte hade varit Dimsyn. För ett namnbyte förändrar inte attityder. Det är bara naivt att tro det.

Read Full Post »

Länge sen jag plockade fram några knäppa nyheter, men här kommer några färska:

  • Hånas över hela nätet. Rebecca Blacks föräldrar bekostade en inspelning av henne med låten Friday. Nu hånas hon av bloggare och twittrare. Ursäkta mig, men… Jag har då hört betydligt värre!!! Det här är en trettonårig tjej som sjunger, so what? Låten har för övrigt dragit in en miljon dollar. Och det är väl inte dåligt???
  • Debbie Harry – aka Blondie – skriver ingen biografi. Skälet: Hon kommer inte ihåg nånting… Debbie Harry har emellertid jobbat med sin biografi av och till, men har nu kommit fram till att det är svårt att minnas 1970- och 1980-talen. Tja, på den tiden fanns ju inte bloggar och dagboksskrivande var uppenbarligen inte frk Harrys grej…
  • Hjärna stulen av rymdvarelser. En som däremot skrivit sin självbiografi är Sammy Hagar, sångar i Van Halen. Och enligt honom stal rymdvarelser hans hjärna. Eller rättare sagt, laddade ner nånting från hans hjärna. Det torde ju, med tanke på vad han tror, ha gått ganska snabbt.
  • Religion på väg att försvinna? En amerikansk studie visar att religion kan försvinna i nio länder. Forskarna har kommit fram till detta… genom en matematisk modell. Och jag som trodde att de flesta krigen i världen handlar om… religion…
  • Försvaret betalade 86 miljoner fel. Försvarets rutiner vad gäller det ekonomiska torde kräva en översyn. Eller vad sägs om att en utbetalning på 15 000 kronor blev genom ett skanningsfel en faktura på 86 miljoner kronor – och lite till…
  • Brudar ska hetsas mot varandra. TV 4:s program Fyra bröllop, som startar i april i år, gör att brudarna känner prestationsångest. Men… var är brudgummarna? Det är det jag alltid har sagt, vad ska man med karlar till?! 😉 Låt brudarna hetsas mot varandra, det kan ju bli riktigt spännande TV… PS Den som sig i leken ger etc etc gäller väl fortfarande???
  • Ny Iphone-app ska bota homosexuella. Äntligen! Apple har godkänt en app som med hjälp av Jesus ska göra homosexuella heterosexuella. Vilken tur! Då måste jag ju genast ut och köpa en Iphone – NOT!!! 😈 (På sajten sajten Change.org kan man skriva på ett upprop som kräver att appen tas bort.)

Ja, som du ser finns det en hel del tokerier. För övrigt skulle detta inlägg ha publicerats igår kväll, men då hade en av WordPress servrar pajar. Nu gör vi ett nytt försök!

Read Full Post »

Allt fler beviljas skuldsanering. Och det är gott så. Men alla dessa människor tvingas leva på det så kallade existensminimum. Är det överhuvudtaget möjligt? I dagens lokalblaska finns en intressant artikel om detta!

Citatet i rubriken kommer från Tony Westman. Han driver föreningen Fattiga Riddare, ett nätverk för skuldsatta. Han menar att man kan överleva på existensminimum, men inte leva. Skälet är att man inte kan göra saker som vanliga människor kan. Detta leder, enligt Tony Westman, ofta till ett av två alternativ:

  1. man jobbar svart
  2. man tar till flaskan

Förra året beviljades ungefär 4 000 personer skuldsanering. Det innebär att Kronofogden tar större delen av det man har i inkomst för att betala av skulderna. Det man får behålla kallas existensminimum. Summan ska täcka allt utöver boendekostnaden och skiljer sig lite beroende på ens livssituation:

  • en ensamstående får 4 482 kronor i månaden
  • ett par får 7 405 kronor i månaden
  • 2 378 kronor ges per barn under sex år
  • 2 737 kronor ges per barn över sju år

Tony Westman är kritisk till TV-program som Lyxfällan. Visserligen har programmet gjort problemet med skuld känt, men deltagarna har alltid så mycket saker de kan sälja för att lösa sina ekonomiska problem, menar Tony Westman. Så är inte läget för de flesta vanliga skuldsatta.

Intill artikeln har sen ett antal personer på stan fått frågan om vad de skulle dra in på om de var tvungna att spara pengar. Nöjen, krogbesök och mat, nämns. Och så säger en blond 16-åring att hon är villig att

[…]försöka dra in på klädshopping. Jag har redan dragit ner några hundra i veckan på det. Och fika, det är dyrt.

Detta uttalande måste kännas som ett riktigt hån för dem som drabbas av ekonomiska problem. För även den som INTE har såna problem lägger väl så mycket pengar på klädinköp varje vecka att man skulle kunna minska denna utgift med ”några hundra i veckan”… Själv lägger jag inte ens några hundra på kläder i månaden, möjligen i halvåret.

Den här artikeln tar upp ett aktuellt ämne och problem. Vi får inte blunda för att de skuldsatta människorna blir allt fler i samhället – och allt fler klarar inte av att betala sina skulder. Vad händer när alla parkbänkar blir upptagna?

Read Full Post »

« Newer Posts